|
Hurricane
Spitfire
Chain
Home
Antenner Dover
RAF
operations room Uxbridge
TR-9C
(Transmitter-Receiver 9C )
TR1143
installerad i Lanchester
Spitfire med kvartsvågsantenn
för VHF
markerad
VHF
sändare T1131
VHF mottagare R1132
SCR
522 från Bendix med anpassningsdon för RAF
Sändarröret dubbeltetroden
RCA 832
SCR 522 Modulärt uppbyggd Foto AEF
Flygplanantenn med
jordplan för FMR-5 F21 museum
FMR-5 Installation i Lfc
15st FMR-5, 60 kanaler FMV |
Hur det hela började
Utvecklingen av det brittiska luftförsvarssystemet påbörjades möjligen
med ett tal den 10 november 1932 i det engelska underhuset av den
före detta premiärministern Stanley Baldwin. Han formulerade då
nationens rädsla för fientliga flyganfall med orden: ”Jag tycker det
vore bra om mannen på gatan insåg att det inte finns någon makt i
världen som kan skydda honom att bli bombad från luften”
Han fortsatte ” vad än han får höra från andra, kommer alltid
bombflygplanen igenom (vårt försvar)”
Detta tal initierade ett systematiskt sökande efter lösningen på
bombhotet med stöd från nationens högsta ledning och med stor brådska.
Utveckling av ett luftförsvarssystem i
Storbritannien
I
september 1935 hade en plan utarbetats och arbetet påbörjats med
att utveckla ett luftförsvarssystem baserat på den senast kända
tekniken, RDF (Radio
Detection Finding senare Radar (RAdio
Detection And Ranging), under ledning
av Watson Watt.
Minst lika viktigt var, att det brittiska flygvapnet tidigt
påbörjade utvecklingen av metodik och systemstruktur för att ta
tillvara den nya informationen från radarstationerna.
Tidigt insåg man att radarinformationen snabbt måste samordnas
med andra informationskällor och presenteras på ett sätt som gjorde det
möjligt att fatta snabba beslut för omedelbara åtgärder.
Detta brittiska luftförsvarssystem var baserat på följande:
-
En
radarkedja (Chain Home) som i juli 1939 var operativ med 20
radarstationer mellan Portsmouth och Scapa Flow. Utbyggnad pågick,
totalt byggdes 57 anläggningar.
-
Chain Home Low infördes successivt för att förbättra
låghöjdstäckning och integrerades i luftförsvarssystemet.
-
Informationen från ett antal radarstationer kompletterad med
visuella rapporter mm sammanställdes i så kallade filterrum.
-
Radarkedjan parad med snabb informationsinsamling skulle ge en
översikt och tillräcklig förvarningstid för att ledningen skulle
kunna optimalt disponera tillgängliga resurser. Varna
civilbefolkning med mera.
-
Man
antog att anfall skulle ske med stora bombförband med eller utan
skydd av eskorterande jaktflyg.
-
Försvaret var baserat på koncentrerade insatser av jaktflyg (Spitfire
och Hurricane) för att bryta upp formeringarna
-
Genom radarkedjans stora räckvidd ca 200 km för förband på 3000 m
höjd, kunde anfallande förband tidigt lokaliseras och dess kurs
fastställas. Detta möjliggjorde att jaktförband från viloläge, kunde
inta fördelaktigt läge för anfall.
För
första gången hade organisationen på marken större kännedom om fiendens
läge och kurs än piloterna. Patrullflygningarnas tid var förbi.
Istället infann sig ett nytt problem. Hur skulle man kunna styra
dessa jaktförband från marken via radio på stora avstånd?
Radioutvecklingen i
Storbritannien
Redan
1932 inledde man i England försök med styrning av flygförband från
marken via KV radio. Flygradiostationen TR9 (Transmitter Receiver 9) med
frekvensområdet 4,3 - 6,0 MHz användes. Problemet med frekvensdrift från
temperatur och vibrationer löstes 1937 med kristallstyrning och TR9C såg
dagens ljus.
Under 1932-33 monterades TR9 i flygplan och räckvidder på 55
km rapporterades mellan mark - flygplan och mellan flygplan 8 km
Problemet med kortvågskommunikation var flygplanens antennlängd relativt
den aktuella våglängden. Antennlängderna var för jaktflygplan under 1/10
av våglängden. Vad som krävdes var en kvartsvågsantenn som var
aerodynamiskt acceptabel. Vid 100 MHz är en kvartsvågsantenn 75 cm - en
rimlig storlek på jaktflygplan.
1937 bestämdes kommunikationsbehovet mellan mark och flygplan på 1500 m
höjd, till 160 km.
Detta var ouppnåeligt med dåvarande KV materiel. Under tiden, övervanns
problemet genom att använda mobila relästationer, placerade 50-60 km
närmare operationsområdet.
Den uppenbara lösningen på räckviddsproblemet var att gå över till högre
frekvenser inom VHF området.
Redan tidigt 1930-tal inleddes experiment med frekvenser över 30MHz.
Problemet var tillgängliga elektronrör lämpade för högre frekvenser och
speciellt sändarrör som kunde ge tillräcklig uteffekt på ett antal Watt.
Ett stort genombrott gjordes 1934 i USA med RCA:s introduktion av
Acornröret, det första elektronröret helt i glas och med HF mässiga
anslutningar. Detta följdes av flera brittiska elektronrör, lämpade för
högre frekvenser
Resultatet blev brittiska flygvapnets och sannolikt världens första
industriellt tillverkade flygburna VHF radio TR1133.
Avsedd för frekvensområdet över 100 MHz.
TR1133 hade fyra kristallstyrda frekvenser inom frekvensområdet
100-120 MHz. Detta gav möjlighet att placera en effektiv
kvartsvågsantenn på flygkroppen.
Resultatet överträffade alla förväntningar. Vid utprovningarna den 30
oktober 1939, med sex Spitfires rapporterades en räckvidd mark -
flygplan vid 6000 m höjd på hela 220 km och mellan flygplan
på 160 km
Beslutet att övergå till VHF området fattas inom några dagar.
Marksändare T1131, markmottagare R1132 parad med TR1133 skulle bli RAF:s
blivande kommunikationssystem.
Piloterna var hänförda med räckvidden och det störningsfria och tydliga
ljudet. TR tolkades av de nya piloterna som Telephone
Radio - ljudkvalitet som en telefonförbindelse.
Någon pilot dristade sig att säga, ”Chain Home i all ära, ”men
det var med VHF radion vi räddade England”
TR1133 följdes av en mer kompakt konstruktion TR1143 som skulle
bli den tongivande flygburna VHF utrustningen under andra världskriget.
Frekvensområdet var 100-124 MHz och uteffekten ca 10W.
RAF vaktade noga över sina resultat med VHF
över 100 MHz. Under insatsen över Dunkirk i Frankrike 24 juni till 4
juli 1940 tilläts inga VHF försedda flygplan över franskt luftrum. Inför
risken att TF1133/43 kunde falla tyska händer återinstallerades TR9C i
alla berörda flygplan.
Utvecklingsläget i
USA
Inom
armens flygkår och marinflyget framkom under 1934 ett koncept med en
modulärt uppbyggt radiosystem. Vid denna tidpunkt var VHF området på
experimentstadiet, varför systemet kom att täcka 0,5 – 9,1 MHz. Efter
många år av utprovning och modifieringar beställdes utrustningar 1940
till Armén SCR-274 och till Marinen RAT, RAT-1 etcetera.
Detta
modulsystem med mottagare och sändare tillverkades i över 1,45 miljoner
enheter fram till 1945.
Senare under 1944, mycket försenade, levererades moduler för frekvenser
över 100 MHz.
Mera information
Utvecklingsläget i
Tyskland
De
tyska jaktflygplanen var 1940 utrustade med flygradio FuG 7 med
frekvensområdet 2,5 – 7,5 MHz
Senare
kom VHF stationen FuG 16 för 38,5 - 42,3 MHz
Bombflygplanen var initialt utrustade med FuG 03 med frekvensområdet
1250 – 1400 kHz. Ersatt av FuG10
Mera information
Notisen tyska utveckling (Kommer)
Andra världskriget, USA
kommer in i bilden
Andra världskrigets händelser under 1940
ingriper nu i utvecklingen. England står ensamt mot Nazityskland i
Europa.
USA håller sig medvetet utanför kriget men stöder England under hand
redan före det officiella Lend Lease programmet i november 1941.
Winston Churchill 1940: ”Vårt öde nu beror på seger i luften (som
stöds av) amerikansk produktion som bara börjat flöda...”
Tillgången av VHF radio var kritiskt för det engelska luftförsvaret.
Enbart för att täcka ersättning av förlorade jaktflygplan från det tyska
anfallets inledning den 10 juli till 31 oktober krävdes 915 VHF
stationer.
Den 14 november bombades Coventry i en massiv raid av 515 bombflygplan.
Staden var en viktig industriort, vital för det brittiska försvaret.
Bland de fabriker som skadades svårt var de som var engagerade i
produktionen av TF1143
Projekt King George SCR 522
Under hand kontaktades Bendix Corp. i USA av
britterna för att undersöka möjligheterna för tillverkning i USA.
Projektet fick inom Bendix kodnamnet King George och under 1941
på bara 7 månader anpassades den brittiska TR1143 för massproduktion med
amerikanska komponenter.
Lägligt fanns vid denna tidpunkt ett lämpligt sändarrör från RCA,
dubbeltetroden 832, färdig för massproduktion.
Denna amerikanska version av TF1143 fick beteckningen SCR 522.
Frekvensområdet utökades till 156MHz, troligen en anpassning gällande
planer för T-3/ARC-5.
Produktionen av SCR 522 nådde under 1942 5000
till 6000 enheter per månad.
Denna produktionsvolym var otillräcklig och Bendix fick under april 1943
order att överföra kunskap till Zenith Radio och Colonial Radio
för parallell produktion.
Det ökade behovet berodde på att amerikanska bombflygplan började
stationeras i England. Ur samordningssynpunkt var det nödvändigt att
USAAF gick över till VHF och alla flygplan försågs med SCR 522.
SCR 522
levererades till England med speciella övergångskontakter för att bli
fullt utbytbar med TR1143. Den engelska beteckningen för SCR 522 blev
TR5043.
För individuell ledning av nattjaktsflygplan
var SCR 522 med 4 kanaler en väsentlig begränsning. Flera kanaler
krävdes varför 8-kanalig utrustning TR 1464 (FR-6) senare togs fram,
vidare dubblerades installationerna i vissa flygplan för att uppnå
flera kanaler.
Svenska flygvapnet
De
första kontakterna med de allierades framsteg inom VHF området fick
Flygvapnet genom nödlandade allierade flygplan under åren 1943- 1945.
Installerade VHF radio var alla avsedda för frekvenser över 100 MHz.
VHF-begreppet inom Flygvapnet kom därför fortsättningsvis att avse
frekvenser över 100 MHz.
Armen och Marinen har däremot en mängd utrustningar som arbetar inom det
låga VHF området, 30 till 80 MHz
Introduktionen av VHF radio i Flygvapnet skedde med stor brådska i
samband med de snabba leveranserna av 50 J26 Mustang under april månad
1945.
Dessa jaktplan var utrustade med SCR 522.
Eftersom markradioutrustning på VHF området helt saknades inom
Flygvapnet vid denna tidpunkt, fick detta lösas i all hast, genom
improvisationer vid de berörda flygflottiljerna. Dessa improvisationer
utgjordes av ”lån” av VHF utrustning från nödlandade flygplan som lokalt
anpassades för markändamål.
Efter andra världskriget köptes ett stort antal SCR 522 som surplus till
det svenska försvaret. Flygvapnets andel anges antalet 1400.
Dessa installerades i många flygplanstyper med beteckningen FR-7 och som
markutrustning med beteckningen
FMR-5 och
FMRP-5 och var under många år den dominerande VHF radion inom
flygvapnet
Skrivet av Stig Hertze
Källor:
Länkar:
Bra
engelska länkar med mera information.
The Chain Home radar system
Teknisk beskrivning av radarkedjan
Chain Home and the Battle of Britain
På
svenska finns bland många denna länk
Slaget om Storbritannien
Senast uppdaterad
2011-05-02.
|
