Under andra världskriget använde det tyska flygvapnet förutom radio även
pejlar och IK utrustningar för kommunikation med marken. Merparten av
denna utrustning fick det allmänna prefixet FuG för FunkGerät,
radioutrustning.
Allmänt om den radiotekniska utvecklingen 1930-1939
Läget 1939 var i
generella termer att den tyska radiotekniska utvecklingen var avsevärt
före den brittiska och amerikanska. Detta var ett resultat av en tidig
utveckling inom ett antal tyskajföretag som efter 1935 samordnades i en
målmedveten utveckling för den tyska krigsmakten.
Bland de teknikområden
av speciell betydelse kan nämnas:
-
Pulvermetallurgi- grunden för järnpulverkärnor för höga
frekvenser. Detta ledde fram till unika variabla induktanser.
-
Keramer för höga frekvenser för en mängd tillämpningar inom VHF
området. Detta följdes av keramiska kondensatorer med helt unika
egenskaper.
-
Dessa båda teknikområden tillsammans blev grunden till LC-
kretsar med oöverträffad frekvensstabilitet, som i huvudsak
eliminerade behovet av styrkristaller av kvarts - en tysk bristvara.
VHF utrustningar upp till 50 MHz och med planering för 200 MHz med
denna teknik.
-
En
samordnad utveckling av elektronrör i glas av ett fåtal
typer. Industrin var tvingad att anpassa sig till beslutade rörtyper.
Detta förenklade avsevärt tillverkning och materielunderhåll.
-
Pressgjutning av lätta legeringar med små toleranser som lade
grunden till modulär uppbyggnad av elektronikutrustningar.
Genom den höga mekaniska stabiliteten, uppnåddes höga radiotekniska
prestanda. Dessutom stor förenkling av underhåll och reparationer.
Den allierade
exempellösa satsningen på elektronikområdet vid bland andra TRE (The
Telecommunications Research Establishment) i Storbritannien och vid Rad
Lab (Radiation Laboratory) i USA medförde att den tyska
elektronikutvecklingen definitivt kom efter den allierade utvecklingen
under 1943.
Den tyska utvecklingen
kom därför under åren 1943-45 att i huvudsak styras och reagera på den
allierade utvecklingen.
Aktuella typer av flygradio
FuG I Var en
tidig sändare/mottagare tillverkad av Lorenz. Frekvensområdet 600 - 1667
kHz. Uteffekt 20 till 100 W, beroende på installation.
FuG II Variant av
FuG 1, även med frekvensområdet 310 - 600 kHz.
FuG 03 Stuttgart,
var en mottagare/sändare som användes i bombplan. Frekvensområde 1,250 -
1,400 kHz.
FuG 7 Kompakt
mottagare/sändare med frekvensområdet 2,5 - 7,5 MHz. Uteffekt 7 W. Var
fram till 1942/43 installerad i alla jaktplan Messerschmitt Bf
109 och Focke-Wulf Fw 190. Räckvidd upp till 50 km.
FuG 10 En serie
av sändtagare för både tal, A3 och telegrafi, A1. FUG-10 omfattade två
sändare och två mottagare för frekvensområdet 300 - 600 kHz och 3 - 6
MHz. Uteffekt cirka 70 W vid A1
FuG 10 utvecklades
Lorenz med början1936. Leveranser påbörjades 1939 för installation i
flygplan med telegrafist.
FuG 16 Z, ZE och
ZY VHF stationer för ensitsiga stridsflygplan. Frekvensområde: 38,5
till 42,3 MHz. Fanns i flera varianter med funktion för pejlfix, pejling
och stridsledning. I produktion från 1942, ersatte FuG 7.
Källor:
Skrivet
av: Stig Hertze
Senast
uppdaterad: 2011-05-03
|