Den som inte ser bakåt
måste se upp, en överlevnadsfråga för många piloter under krig.
I USA konstruerades under
andra världskriget ett hjälpmedel för att främst jaktpiloter skulle
varnas för anfall bakifrån. Det var en liten radarstation som fick
beteckningen AN/APS-13.
Apparaten var en
pulsmodulerad radar som arbetade inom frekvensområdet 410 – 420 MHz.
Uteffekten var blygsam och räckvidden max c:a 1 000 meter. När ett
föremål befann sig inom bakåtvarnarens täckningsområde tändes en röd lampa i kabinen och en mistlur ljöd.
Eftersom utrustningen inte skiljde på vilket föremål det rörde sig om
varnades för allt, varför tilltron inte
var så stor, vissa förare t.o.m. slog ifrån utrustningen för att få ro
AN/APS-13 var även
installerad i några av de flygplan
P-51D Mustang som inköptes i slutet
av 1940-talet till Sverige och fick beteckningen J26. Apparaterna
användes inte i dessa maskiner utan planerades i stället att installeras
i flygplan S29C, spaningsversionen av ”Tunnan”.
1953 fanns tillräckligt
antal bakomvarnare tillgängliga för S29 och en provmodifiering utfördes
på 29901. Den antenn som fanns på J26 var inte lämplig utan en egen
antenn konstruerades. Det var närmast en horisontell Yagiantenn som var
delad så att en ”halv antenn” fanns på var sin sida om det relativt
smala stjärtpartiet. Se bild.
Denna typ av
bakåtvarnarradar hade ju sina begränsningar och stor tveksamhet rådde
beträffande fortsatt installation.
Trots detta installerades
utrustningen i flygplan S29C.
Med början 1957
ersattes dock stationen av en svensk utrustning, betecknad
PQ17, vilken
var en passiv varnare.
Sammanställt av K-G
Andersson
|