Klicka här för att komma till AEF:s Startsida!
 

 

Operativ Tidsperiod

 

 

Bakomvarnarradar AN/APS-13 



Apparatenhet AN/APS-13

Apparatenhet AN/APS-13

 

 

Svensk antenn AN/APS-13

Svensk antenn AN/APS-13

 

Provinstallation av svensk antenn på 29901

Provinstallation av svensk antenn på 29901

 

  

Den som inte ser bakåt måste se upp, en överlevnadsfråga för många piloter under krig.

 

I USA konstruerades under andra världskriget ett hjälpmedel för att främst jaktpiloter skulle varnas för anfall bakifrån. Det var en liten radarstation som fick beteckningen AN/APS-13.

 

Apparaten var en pulsmodulerad radar som arbetade inom frekvensområdet 410 – 420 MHz. Uteffekten var blygsam och räckvidden max c:a 1 000 meter. När ett föremål befann sig inom bakåtvarnarens täckningsområde tändes en röd lampa i kabinen och en mistlur ljöd.
Eftersom utrustningen inte skiljde på vilket föremål det rörde sig om varnades för allt, varför tilltron inte var så stor, vissa förare t.o.m. slog ifrån utrustningen för att få ro

 

AN/APS-13 var även installerad i några av de flygplan P-51D Mustang som inköptes i slutet av 1940-talet till Sverige och fick beteckningen J26. Apparaterna användes inte i dessa maskiner utan planerades i stället att installeras i flygplan S29C, spaningsversionen av ”Tunnan”.

 

1953 fanns tillräckligt antal bakomvarnare tillgängliga för S29 och en provmodifiering utfördes på 29901. Den antenn som fanns på J26 var inte lämplig utan en egen antenn konstruerades. Det var närmast en horisontell Yagiantenn som var delad så att en ”halv antenn” fanns på var sin sida om det relativt smala stjärtpartiet. Se bild.

 

Denna typ av bakåtvarnarradar hade ju sina begränsningar och stor tveksamhet rådde beträffande fortsatt installation.

Trots detta installerades utrustningen i flygplan S29C.

Med början 1957 ersattes dock stationen av en svensk utrustning, betecknad PQ17, vilken var en passiv varnare.

 

Sammanställt av K-G Andersson