Utrustningen var en tysk station tillverkad av Telefunken. Den kom till
Sverige i början av 1930-talet med flygplanet Trp 1 (Junkers F13).
Utöver Trp 1 var pejlen installerad i flygplan
B3 och T2.
Stationen
fanns i två versioner Frp I a
(Telefunken 128N) och Frp I b (Telefunken 183N).
FRP-1
bestod av en pejlmottagare, betjäningsapparat, rammanöverapparat,
hjälpantenn, två anflygningsinstrument och en anodomformare, den senare
för att förse elektronrören med anodspänning (250 – 300 V likspänning).
Se bild.
Mottagaren
var en s.k. ”rak” mottagare och kunde bara manövreras av
betjäningsapparaten. Mottagning kunde ske inom två frekvensområden:
långvåg (165 – 400 kHz) och kortvåg (400 – 1 000 kHz). Avsikten var att
utrustningen skulle användas för radiopejling alternativt anflygning mot
kontinuerligt sändande station, exempelvis rundradiosändare.
Eftersom
det var en rampejlapparat var dess användbarhet begränsad under mörker,
skymning och dagning. Vid dessa tider på dygnet var strålningen från
sändande stationer inte rätlinjigt. Detta kallades ”natteffekt” och blir
större ju längre från sändaren mottagaren befann sig, upp till 50° fel
var vanliga. Vid avstånd mindre än 50 km kunde man bortse från
natteffekten.
I
utbildningen av flygsignalister i handhavandet av FRP-1 i B3 angavs
att besättningen skulle använda innertelefonin så litet som möjligt
under pågående pejling för att inte störa avlyssningen. För piloten
gällde dessutom att hålla kursen så noggrant som möjligt under denna
tid, helst med hjälp av kursstyrningen.
Läs mer: Flygradiopejlstation Typ 1a och 1b. Beskrivning
Källor:
Beskrivning
över Flygvapnets radiomateriel (1940).
Kompendium
i radionavigering (1940-talet).
Sammanställt av K-G
Andersson
Uppdaterad 2018-02-19
|