FRP-3 bestod av
pejlmottagare, manöverapparat, pejlskala (kursinstrument), pejlram,
omformarenhet med magnetkoppling samt hjälpantenn.
Pejlmottagaren var en s.k.
superhetrodyn med tillsatser för automatisk pejling. Frekvensområdet var
indelat i två band, 180 – 450 kHz och 500 – 1250 kHz.
Mottagning av telegrafi,
omodulerad (A1) och modulerad (A2) samt telefoni (A3) var möjlig.
Mottagaren manövrerades
från manöverapparaten apparaten med hjälp av en flexibel kabel.
Omformaren drevs från
flygplanbatteriet (29 V) och lämnade 230 V likspänning till mottagaren.
Pejlramen var en spole, 24
varv med jordad mittpunkt lindat på ett laminatrör.
Pejlskalan var ett
kursinstrument graderat med var femte grad mellan 0º till 360º.
Instrumentet kalibrerades genom att flygplanet vändes mot norr och med
hjälp av en speciell skruvmejsel nollställdes skalan.
Hjälpantennen utgjordes av
en vertikal antenn (svärdantenn).
FRP-3 installerades
i flygplan
J29/A/B och initialt i S29C där det senare ersattes med flygvapnets nya navigationssystem PN-50
För detaljerad information, se Beskrivning Frp-3 ur AEF digitala arkiv.
Skrivet av K-G
Andersson
Senast uppdaterad
2018-10-22
|