Bakgrund.
Samtidigt med att radarn kom till användning uppstod behovet
av att kunna skilja vän och fiende ur de erhållna ekona. Olika
metoder utvecklades tidigt men de viktigaste framstegen gjordes
under det andra världskriget då IFF system (Identification
Fried or Foe) infördes.
Systemen omgärdades dock av sträng sekretess varför det var
först efter fredsslutet med tillgång till överskottsmateriel (surplus),
som Sverige kunde skaffa lämplig utrustning. Den första
IK-stationen som anskaffades fick beteckningen
PI-15/A och var en utrustning avsedd för montage i flygplan.
Definition.
I den första beskrivningen av ”Flygburen
igenkänningsutrustning” 1951 (FIK 1) definierades
igenkänningssystem (IK-system) som ett radarsystem, vars uppgift
var att ge personal på marken, i flygplan eller på fartyg
möjlighet att skilja på egna och fientliga stridsenheter.
(flygplan, fartyg mm).
Systemets princip.
IK-systemet bestod av två huvuddelar, frågeutrustning och
svarsutrustning.
Frågeutrustningen hade sändare, mottagare samt indikator och
svarsutrustningen mottagare, kodgivare och sändare.
Frågeutrustningen sände ut högfrekventa pulser och om en sådan
togs emot av en svarsutrustning startas dess sändare och
skickade ut en svarskod enligt den inställning som kodgivaren
hade. Svarspulserna togs emot av frågeutrustningens mottagare
och överfördes till dess indikator vilken visade
svarsutrustningens kod.
PI-15/A
De första flygburna igenkänningsutrustningarna fick
beteckningen Flygplanigenkänningsutrustning I (FIK I), senare
PI-15/A.
De installerades i
Fpl28 (Vampire),
Fpl29
(Tunnan),
J
30 (Mosquito),
J 33
(Venom) och
J
34 Hawker Hunter.
Markutrustning PH-11 installerades i anslutning till
radarstation
ER-3b eller
PJ-21.
Utrustningen hade möjlighet att arbeta inom tre frekvensband:
A-bandet (157 – 187 MHz), G-bandet (200 – 210 MHz) eller
R-bandet (172 – 182 MHz). I Sverige användes bara A- och
G-banden.
Inom A-bandet arbetade PI-15 som en normal
svarsutrustning.(Transponder) För identifiering kunde
svarspulserna antingen vara smala eller breda.
Arbete på G-bandet skedde endast på den frekvens som
jaktstridsledningen hade beordrat och bara med en pulsbredd.
Utrustningen var sekretessbelagd varför den inte fick falla i
fiendehänder. Därför fanns möjlighet att med hjälp av en
detonator spränga och förstöra vitala delar av stationen.
Sammanställt av K-G Andersson
Senast uppdaterad 2008-09-08
|