Navigeringsradar PN-59                                Notis

 
PN-59 apparatenhet på sin monteringsbädd

 
PN-59 manöverlåda

Kort beskrivning

Navigeringsradar PN-59/A var en svensk vidareutveckling av det engelska PN-50-systemet. PN-59/A kom i bruk under första hälften av 1960-talet och var avsedd att användas i Fpl-35 för navigering.
Det nya systemet bestod liksom dess föregångare av en flygplanburen enhet som arbetade mot fyrar på marken. Eftersom det nya systemet konstruerades för att vara störtåligare än det tidigare krävdes också att markfyrarna förbättrades. De fick beteckningarna PN-60 och PN-521. Den senare byttes under 1970-talet ut mot den moderna PN-55.

Kommunikationen mellan PN-59 i flygplanet och radarfyrarna på marken skedde med pulsade och kodade signaler på ultrakortvåg, VHF. Flygföraren valde fyr genom att ställa in fyrens frekvens och kod med manöverlådans fyrväljare.
Med manöverlådans funktionsväljare valde flygföraren navigerings- eller landningsfunktion. Information om avstånd presenterades på avståndsindikatorn och riktning presenterades på styrindikatorn.

I navigeringsfunktion bestämdes riktning och avstånd till navigeringsfyr PN-60 med hjälp av kodade frågepulser som sändes ut av PN-59 och som besvarades av PN-60. Fyren sände ut kodade svarssignaler via en rundstrålande antenn och i flygplanet togs signalen emot via två antenner, en i vardera luftintaget. Tiden mellan utsänd frågepuls och mottagen svarspuls utgjorde ett mått på avståndet och skillnaden i signalamplitud från de två mottagarantennerna var ett mått på riktningen till markfyren. PN-59 kunde vid radiotystnad även utvärdera riktningen till markfyren utan att skicka ut frågepulser eftersom markfyren förutom svarssignaler också kontinuerligt sände ut signaler.

I landningsfunktion bestämdes avståndet till landningsfyr PN-521 via kodade frågepulser men med en i banriktningen utsänd okodad svarsignal. Riktningsinformation utvärderades från fyra i banriktningen kontinuerligt utsända lober med kodade signaler som togs emot av en rundstrålande antenn på flygplanet.

Informationen från PN-59 kunde i Fpl-35 behandlas i datacentralen så att flygföraren automatiskt fick lämplig inflygningskurva och plané.