Centrala Flygverkstaden Arboga i ett
Elektronikhistoriskt perspektiv
Skrivet av Stig Hertze
Centrala Flygverkstaden Arboga, CVA, byggdes 1944 - 1945 som flygvapnets
tredje flygverkstad.
Numera är ”Flyget i Arboga” huvudsakligen Saabs olika verksamheter.
De teknikområden som CVA kom att arbeta med var vid denna tid under stark
utveckling.
Ord som, radar, jetmotorer, magnetroner, datorer, vågledare och programvara var,
om de ens existerade, inte allmänt kända. Ingen kunde då ana det förestående
kalla kriget eller den kommande utvecklingen inom elektronikområdet.
INNEHÅLL:
Omvärlden 1945, en
tillbakablick
Krav på att omsätta ny kunskap i handling
Kalla kriget
CVA: s roll
Från
enkla analoga enheter till integrerade digitala system
Krav på spårbar mätteknik
Autotest av avioniksystem
Elektronikområdet, som vi idag känner det, omfattade under 1920- och 30 talet i
huvudsak telefoni och radioteknik, begränsat till frekvenser under 30 MHz.
Under 1930-talet utfördes experiment på flera håll i världen med radiovågor som
reflekterades mot föremål t.ex. flygplan och båtar.
Att lokalisera och bekämpa föremål i luften, att se långt i mörker och i alla
väder, kunde vara svaret på den fruktan för flygbombning, som var så utbredd
under mellankrigstiden.
I England kallades ledande vetenskapsmän till samhällstjänst, för att om
möjligt, förverkliga denna tanke. Stora resurser ställdes till deras förfogande
och resultat lät inte vänta på sig. 1937 var de första radarstationerna i
operativ drift integrerade i ett luftförsvarssystem. Detta fick en avgörande
betydelse vid slaget om Storbritannien.
I flera andra länder skedde en radarteknisk utveckling. Fartyg i den tyska
marinen hade eldledningsradar i operativ drift 1938.
Satsningen på radarforskningen medförde en mycket bred utveckling inom hela
elektronikområdet. Komponenter avsedda för höga frekvenser utvecklades och fick
en avgörande betydelse även för utvecklingen inom radio- och navigeringssystem.
Under krigsåren mångfaldigades de allierades ansträngningar inom
elektronikområdet. Speciellt efter USA:s inträde i kriget.
Enorma ekonomiska och intellektuella resurser ställdes till förfogande.
Resultatet blev en bred kunskapsuppbyggnad inom hela elektronikområdet.
Vid krigsslutet 1945 fanns en mängd avancerade komponenter, produkter och system
som bara 5 år tidigare varit att betrakta som fria fantasier. Avancerade mark-
och flygradarsystem, radiosystem för höga störningsfria frekvenser, radarstyrt
luftvärn utrustat med zonrör, elektronhjärnor (datorer). För att
endast nämna några exempel.
Sverige som neutral nation var fram till de sista krigsåren, i huvudsak
utestängd från detta mycket hemliga utvecklingsarbete.
Trots stora ansträngningar att utveckla svenska radar- och radiokonstruktioner
begränsades vi av brist på komponenter, speciellt elektronrör för höga
frekvenser. Vissa framsteg gjordes dock och en serietillverkning av en helsvensk
spaningsradarstation avbröts först när vi 1944 erbjöds att köpa
markradarstationer från England.
Efter kriget fanns surplusmateriel att köpa. Materiel som innehöll komponenter
och teknik, baserad på kunskap som vi i Sverige vid denna tidpunkt i stort sett
saknade.
Böcker och artiklar blev tillgängliga som beskrev fenomen och teorier som vida
översteg vår dåvarande kunskapsnivå.
Att hantera denna kunskapsexplosion blev till en verklig utmaning. Speciellt då
vi efter några år befann oss i en ny rustningsepok, det kalla kriget, som krävde
att vi snabbt omsatte dessa nya kunskaper i en framåtsyftande utveckling inom
landet.
Sveriges geografiska läge var inte längre vid sidan av, utan i centrum av de
båda stormaktsblockens intresseområden.
Att snabbt bygga upp ett tekniskt avancerat och slagkraftigt försvar blev en
prioriterad fråga för vårt land. Flygvapnet fick i detta sammanhang en central
uppgift att hävda våra gränser och som del i det invasions- och ytförsvar som vi
ansåg oss behöva.
Vår neutrala hållning krävde dessutom att våra vitala vapensystem var utvecklade
och/eller tillverkade inom landet.
Att omsätta nya kunskaper i praktisk handling, från behovsanalys, tillverkning
och underhåll, blev huvuduppgiften för alla de ingenjörer och tekniker som
rekryterades till de olika organisationerna inom försvaret och till vår svenska
försvarsindustri.
Flygvapnets centrala verksamhet för underhåll av radarmaterielen etablerades i
Arboga 1947. Verksamheten utökades snabbt till att omfatta de flesta
materielområden som flygradio, radiolänk, markradio,
robottillverkning, navigeringssystem mm.
Inom elektronikområdet förändrades CVA:s roll successivt under 60-talet. Genom
flygvapnets snabba expansion inom detta område uppstod stor efterfrågan på
ingenjörstjänster.
CVA omorganiserades genom att dela upp verksamheten i en teknisk avdelning och
en verkstadsavdelning.
Konsultuppdragens ökning på den tekniska avdelningen, återspeglande dels
materielens ökade komplexitet, dels efterfrågan på CVA:s tjänster under
framtagningsprocessen av ny materiel, då underhålls- och tillförlitlighetsfrågor
alltmer kom i förgrunden.
I verkstäderna kunde märkas resultatet av flygvapnets stora ansträngningar att
höja materielens tillförlitlighet. Bl.a. genom övergången från elektronrör till
halvledare och senare till helt
digitala utrustningar.
Dessa nya
konstruktioner krävde
ibland utveckling av nya metoder för reparation och verifiering som
utvecklades successivt i samarbete med svensk och utländsk expertis.
Förändringarna innebar att CVA på 70-talet inom elektronikområdet blev en
konsultorganisation med kvalificerad personal, och avancerade verkstadsresurser.
Detta var helt i linje med CVA:s naturliga utveckling.
-
Att på ett kostnadseffektivt sätt vidmakthålla materielens
ursprungliga egenskaper.
-
Modifiera och förbättra materielen i samråd med flygvapnets centrala
organ och leverantörer.
-
Om möjligt höja materielens tillförlitlighet och operativa värde, under
en användningstid som ofta översteg 30 år.
Omfattande komplexa elektroniksystem med långa funktionskedjor installerades
successivt i flygplan och på marken. Dessa var uppbyggda i analog teknik med
systemdelar, som var för sig skulle vara utbytbara med systemets prestanda
oförändrade. Detta ställde stora krav på mättekniken då de olika systemdelarna
ofta tillverkades vid olika företag i Sverige och utomlands. Dessutom skulle
underhållsorganisationen vidmakthålla prestanda under årtionden.
Denna utveckling ledde fram till krav på spårbarhet av alla verifierande
mätningar.
CVA utvecklade för flygvapnet under tidigt 60-tal en helt ny
underhållsorganisation för mätinstrument och provutrustningar där spårbar
kalibrering regelbundet utfördes vid förband eller mobila enheter.
En, för de tre försvarsgrenarna gemensam, organisation sjösattes
under senare delen av 1960-talet.
En informell samverkan mellan armén, marinen, flygvapnet och FOA fick därmed en
fast struktur.
Den legala metrologin (lagenliga mättekniken) formaliserades inom Sverige och
internationellt under senare delen av 1970 talet. CVA blev då en av Sveriges fem
riksmätplatser.
Detta blev den slutliga lösningen på spårbarhetskravet.
Den snabba utvecklingen inom elektronikområdet fick i högsta grad ett genomslag
inom flygelektroniken, avioniken .
I flygplan 35F integrerades flera delsystem till ett samverkande system.
Detta var inledningen till framtida avioniksystem av ökad komplexitet som
ställde helt nya krav på hur dessa system skulle verifieras.
Tanken att automatiskt, snabbt och rutinmässigt kunna verifiera, felsöka, och
följa upp ett flygplans avioniksystem föddes i början av 1960- talet.
1962
erhölls offerter på autotestare baserade
på krav som gällde för test av
flygplan J35F:s
avioniksystem
Utvärdering av två system från olika leverantörer ledde fram till ett
flygvapenbeslut 1965 att införa autotest för
flygplan 37 på såväl
systemnivå i flygplan som på apparatnivå vid verkstäderna.
Detta var inledningen till en
kunskapsuppbyggnad inom området autotest dvs. datorstyrning av testförlopp,
verifiering av prestanda, felsökning och dokumentation.
Denna specialitet, i vissa avseenden världsledande, gav många spin-off effekter
inom bl. a den svenska verkstadsindustrin.
Datorstyrningen möjliggjorde en förbättrad dokumentation och ackumulering av
erfarenheter, förbättrad uppföljning mm. Därmed
högre tillgänglighet, en bättre optimering av underhållsinsatser och
därmed högre kostnadseffektivitet
Allt i linje med flygvapnets övergripande målsättning.
Uppdaterad 2009-02-19
|
