|
Bertil
Söderberg
Tu I övre våningen.
Instrument och Maskinverkstad, år 1947
Tunnel VI år 1959 Mekankurs
Tu II år 1961
Tu II år 1961
Lärlingsskolan By 69
Lärlingsskolan By 69 |
Min berättelse börjar
1960, då vi - min hustru Gerd och jag samt vår då ettårige son
Lars-Johan - bor i Västerås där jag arbetar som yrkeslärare på
Flygförvaltningens Verkstadsskola på Johannesberg. Sedan kom jag till
CVA:s lärlingsskola.
CVA söker ny föreståndare till sin Lärlingsskola. Min närmaste chef,
Folke Sundholm uppmanar mig att söka jobbet som han tycker skulle passa
mig. Skickar in mina betyg och övriga handlingar efter att ha pratat
igenom med min gravida hustru. Vi resonerar som så att det inte behöver
vara på livstid i en så liten stad som Arboga. (Efter 55 år är vi
fortfarande kvar och vi trivs.)
Ett brev med inbjudan till intervju kommer från CVA:s personalchef Folke
Eriksson. Jag åker till Arboga, Folke intervjuar mig och pratar igenom
arbetsuppgifter och presenterar mig därefter för styresmannen Otto
Dahlin och därefter överingenjören Anders Högfeldt. Jag blir mycket
intresserad och nyfiken på företaget. Efter en tid kommer ett brev med
anställningserbjudande från och med 1 januari 1961, även erbjudan om
lägenheter på två ställen i Arboga, Vilstaområdet och Ekbacken.
1:a Advent får vi tillfälle att besöka Arboga och titta på lägenheterna.
Först åker vi till Ekbacken och där blir vi helt betagna i charmen med
snö, julgran och möjligheterna för barnen att vara i en fin miljö. Närheten till jobbet är ju också ett plus, det blir inget besök i Vilstaområdet. Vi var nöjda och åker tillbaka till Västerås.
När vi anländer till Ekbacken på nyåret står Tekla Isaksson, husmor och
Werner Larsson, elevhemsföreståndaren och välkomnar oss till Arboga, vi
blir inbjudna på middag tillsammans med elever och personal. Elevhemmet
som drivs av KFUM Västerås fungerade som ett internat för eleverna på
CVA Yrkesskola.
Efter några dagar börjar jobbet. Lärlingsskolan är inrymd i tunnel 2 med
mitt kontor och där klass 1 med läraren Carl Davidsson har den mekaniska
utbildningen. Alla maskiner finns i denna lokal, svarvar, chippar,
fräsar med flera. Närmaste grannar är motors svetsavdelning med Sune
Andersson som chef.
Klass 2 har sin lokal i personalbyggnaden ovanför bergsinfarten, med sin
lärare Göran Lundström. Lektionssalen för teorilektioner ligger i
omedelbar närhet av klass 2 praktiksal med alla instrument och
elutrustningar. Första arbetet blir att organisera en ny teorilokal det
blir på Brandstationen. Teorilektionerna som svenska, kemi, engelska
sköts med hjälp av inhyrda lärare från CVA. Matte, fysik, ellära,
elektronik mm sköter vi 3 lärare själva för att få största möjliga
effektivitet.
Idrott har vi också 4 timmar i veckan. Anders Ander, Lennart Stjärnström
med flera har hand om den delen. Arbetstiden är 48 timmar per vecka.
Läsåret omfattar 43 veckor. Eleverna har betalt enligt kollektivavtal
och har lärlingsavtal med erbjudande om fast arbete vid godkänd
utbildning. Lärlingstiden är 4 år till att börja med. Senare blir den 3
år. 1:a året är en mekanisk grundutbildning som är likadan oavsett om
man sökt till telemontör eller motormontör. Fördelen är att man kan fixa
det mesta som kommer upp när man är klar med sin utbildning. 2:a året är
endera utbildning till telemontör eller motormontör. (Utbildningen för
motor avslutas för övrigt detta år.) 3:e året och tidigare även 4:e
året, innebar praktik på olika verkstäder inom CVA.
Efter genomförd utbildning fick eleverna examen och
anställningserbjudande. Med anledning av det kalla kriget med ökande
krav på utbildade tekniker i försvarsmakten kom krav på större antal
telemontörer. Antalet intagna varje läsår skulle fördubblas från 8 till
16. Lärlingsskolans utrymmen blev för små och en egen lokal planerades
och byggdes upp. Den blev klar 1964. Lärlingsskolan låg bakom
”Radarbaracken”. Nu räckte inte våra resurser utan en anställning av
ytterligare lärare skedde.
Karl-Otto Kvick från Kungsör anställdes. Han och Calle fick ta hand om
klass 1, Göran Lundström hade sagt upp sig och därför fick två nya
lärare anställas. Det blev två yrkeslärare, Roland Isaksson och Ivar
Ström. Roland hade en bakgrund som ubåtsbefäl med teleinriktning och
Ivar kom från omskolningsverksamhet. Alla lärarna hade hög status som
yrkesmän.
De hade dessutom som yrkeslärare kortare arbetstid än ”rektorn”. Deras
arbetstid var 40 timmar och jag hade 48 timmar. Då även eleverna hade 48
timmar fick lärarna ofta övertid varje vecka med högre lön! Mycket gick
att lösa med hjälp av idrottstimmar.
Den 2 maj 1961 fick
vi en son till, Jan-Erik. Jag
var på konferens i Västerås och Gerd fick fram ett meddelande om att hon
och Lars-Johan var på BB i Västerås. Där kom ytterligare bevis på att
det är bäst att bo på en mindre ort. Ambulansmännen tog hand om vår son
till dess att jag kom upp på sjukhuset. Han var bara 2 år. Guld till
brandmännen.
Åren gick pojkarna blev större och de var förtjusta i eleverna som bodde
på Elevhemmet. Ibland kanske de blev för kärvänliga till exempel när
snön kom och det blev töväder - dags för snöbollskrig. Nästan alla
tyckte det var roligt utom en som tyckte att vi inte höll ordning på
våra pojkar som kastade snöboll med sand på hans vita jeans. Min hustru
erbjöd hjälp med tvätt.
Så kom då en bestämmelse om att kommunerna
skulle ha hand om all utbildning så även yrkesskolorna. Statsbidrag
drogs in och CVA kunde inte längre bekosta utbildningen och nedläggning
beslutades till 1968. Det var med tungt hjärta som vi mottog det
meddelandet. Vi hade utbildat pojkar som sökt från hela landet, tagit ut
dem med speciella kunskapsprov under en hel dag. Det var så många som
1000 pojkar till 16 platser!
Chefen för radioavdelningen, Olsson Seffer,
blev utom sig av ilska att inte få fler av våra elever. Även många andra
chefer uttryckte sin saknad av våra duktiga och smarta elever som i
princip klarade alla utmaningar. Jag kommer alltid att minnas den här
tiden som en otroligt fin kontakt med unga positiva människor. I dag när
gamla elever kommer fram och hejar på sin gamla rektor/arbetskamrat
känns det som om man blir lite yngre en kort stund. Jag saknar att det
inte finns fler skolor som fungerar enligt det här receptet. Jag vill
också hälsa till alla gamla elever att ni gett mig credit för den tid
som varit.
En annan sak som seglar upp ur det undermedvetna är att Arboga som vår
hemstad gav oss en så bra plats att vara på. Till exempel när min hustru
1963 med två småpojkar skall försöka att prova skor utan större framgång
får rådet, ”vilka skor vill du att dom skall prova? Jag packar ner dem
så kan du fortsätta och prova hemma och komma in och betala när du är
har tid!” Guld till SkoNilssons.
Det som jag däremot saknar är att det blev så tyst om skolan och om det
jobb vi hade gjort. Jag försökte vid ett tillfälle få tag på de
handlingar som jag en gång körde upp till Administrationsbyggnadens
”arkiv”. Men det var ingen som visste var dom fanns.
Själv bytte jag
arbetsplats till Telehallen och började på ett nytt spännande och
utvecklande arbetsfält, nämligen telekommunikation. Detta har jag aldrig
ångrat.
Bertil Söderberg
Texten publicerad i Bergslagsbladet/Arboga Tidning 2015-12-11
Bilder tillagda och viss
redigering utförd av AEF med författarens tillstånd.
Sammanfattning av skolans verksamhet.
Fler
bilder från lärlingsskolan.
|
