Klicka här för att komma till AEF:s Startsida!

 

Lärlingsskolan vid Centrala Flygverkstaden i Arboga.

 

Skrivet av Sven-Erik Hult, elev åren 1955 – 1959 med elevnummer 2155
 

Vid Centrala Flygverkstaden i Arboga CVA, bedrevs en 4-årig lärlingsutbildning inom tele- och motorteknik. Likartade utbildningar fanns vid CVV i Västerås och CVM i Malmslätt.
Vi elever valdes ut bl.a. med hjälp av olika logiska tester. Skolorna hade både praktisk och teoretisk utbildning som varvades varje vecka. Avsikten med yrkesskolorna var att bland unga pojkar fånga upp den tekniska begåvningsreserv som annars inte hade någon naturlig hemvist.

Första året inriktades enbart på grundläggande teoretisk och praktisk utbildning.
Teoriämnena var yrkesräkning, yrkesritning, materiallära, verkstadsteknik, modersmål och medborgarkunskap, yrkes- och arbetslagstiftning, arbetsstudier och yrkesekonomi, teleteknik och elektroteknik. Detta var en väl avvägd och balanserad utbildning. Det utmärkande för dessa skolor var att lärarna var skickliga yrkesmän och framförallt vanliga vuxna människor.

Under den första terminen så arbetade eleverna med att lära sig fila, svarva, borra, fräsa och liknande baskunskaper. Särskilt momentet med filning var både tids- och tålamodskrävande men gav kunskaper som verkligen satte sig för evigt. Vi fick lära oss att toleranser var något man skulle visa respekt för. Var toleransen 100mm ±0,1mm för en filning, dög det inte att komma med en bit med måttet 99.89mm. Nytt ämne tillhandahölls och timmar av filning påbörjades, denna gång med stor respekt för vad som stod på ritningen.

Vi elever fick under den första terminen för hand tillverka olika typer av verktyg och redskap som ytbehandlades och härdades på olika sätt. Samma regler och arbetsförhållanden som för normala yrkesarbetare gällde även för eleverna. Det gav en bra erfarenhet inför framtiden att veta hur en arbetsplats fungerar med arbetsledare, förmän, verkmästare och arbetskamrater. Stämningen på de olika arbetsplatserna var mycket god.

Allt detta tillsammans med en kamratskapande boendeform på elevhemmet där man klart kan säga att eleverna uppfostrade varandra gav djupa och positiva spår för livet hos de flesta. Eleverna lärde sig tidigt att klara sig själva och hantera de svårigheter som alla ungdomar genomgår i detta utvecklingsskede av livet. Mobbing fanns inte.

Vi bodde två eller tre stycken elever på varje rum. Föreståndaren som hette Werner Larsson, bodde sällan på elevhemmet och på nätterna fanns inga direkta restriktioner eller bestämmelser när man skulle vara hemma. Det generella kravet var att man skulle sköta skolan och uppträda så att man fick fortsätta utbildningen. Husmor, som hette Tekla Isaksson, skötte tillsammans med en kokerska, som hette fröken Karlsson, om det lekamliga och serverade frukost, lunch och middag varje dag även på helgerna. Vissa kvällar förekom samkväm och då brukade föreståndaren Werner Larsson spela piano och sjunga och eleverna drack kaffe tillsammans. Den sociala kontrollen fanns men var varken organiserad eller tydlig. Eleverna hjälpte varandra om någon hamnade i svårigheter.

Lärlingsutbildningen var en bra start i livet för de flesta och många av oss elever har gått vidare och utbildat sig inom skiftande områden. Det fanns en stark vilja att komma vidare bland alla elever även om den sällan kom till uttryck i den normala samvaron. Men atmosfären och stämningen gjorde att ingen kände sig hämmad att pröva sin egen lycka på olika sätt i livet. Några av eleverna emigrerade först till Australien och några därefter till USA. Andra utbildade sig på högskolor och andra institut och avancerade av egen kraft till höga och framträdande befattningar. Gemensamt för de flesta var en stark tro till sin egen förmåga.

 

Sven-Erik Hult

Järna 2009-05-06