Lärlingsskolan vid Centrala
Flygverkstaden i Arboga.
Skrivet av
Sven-Erik Hult, elev åren 1955 – 1959
med elevnummer 2155
Vid
Centrala Flygverkstaden i Arboga
CVA, bedrevs en 4-årig lärlingsutbildning inom tele- och motorteknik. Likartade
utbildningar fanns vid CVV i Västerås och CVM i Malmslätt.
Vi elever valdes ut bl.a. med hjälp av olika logiska tester. Skolorna hade både
praktisk och teoretisk utbildning som varvades varje vecka. Avsikten med
yrkesskolorna var att bland unga pojkar fånga upp den tekniska begåvningsreserv
som annars inte hade någon naturlig hemvist.
Första året inriktades enbart på grundläggande teoretisk och praktisk
utbildning.
Teoriämnena var yrkesräkning, yrkesritning, materiallära, verkstadsteknik,
modersmål och medborgarkunskap, yrkes- och arbetslagstiftning, arbetsstudier och
yrkesekonomi, teleteknik och elektroteknik. Detta var en väl avvägd och
balanserad utbildning. Det utmärkande för dessa skolor var att lärarna var
skickliga yrkesmän och framförallt vanliga vuxna människor.
Under den första terminen så arbetade eleverna med att lära sig fila, svarva,
borra, fräsa och liknande baskunskaper. Särskilt momentet med filning var både
tids- och tålamodskrävande men gav kunskaper som verkligen satte sig för evigt.
Vi fick lära oss att toleranser var något man skulle visa respekt för. Var
toleransen 100mm ±0,1mm för en filning, dög det inte att komma med en bit med
måttet 99.89mm. Nytt ämne tillhandahölls och timmar av filning påbörjades,
denna gång med stor respekt för vad som stod på ritningen.
Vi elever fick under den första terminen för hand tillverka olika typer av
verktyg och redskap som ytbehandlades och härdades på olika sätt. Samma regler
och arbetsförhållanden som för normala yrkesarbetare gällde även för eleverna.
Det gav en bra erfarenhet inför framtiden att veta hur en arbetsplats fungerar
med arbetsledare, förmän, verkmästare och arbetskamrater. Stämningen på de olika
arbetsplatserna var mycket god.
Allt detta tillsammans med en kamratskapande boendeform på elevhemmet där man
klart kan säga att eleverna uppfostrade varandra gav djupa och positiva spår för
livet hos de flesta. Eleverna lärde sig tidigt att klara sig själva och hantera
de svårigheter som alla ungdomar genomgår i detta utvecklingsskede av livet.
Mobbing fanns inte.
Vi bodde två eller tre stycken elever på varje rum. Föreståndaren som hette
Werner Larsson, bodde sällan på elevhemmet och på nätterna fanns inga direkta
restriktioner eller bestämmelser när man skulle vara hemma. Det generella kravet
var att man skulle sköta skolan och uppträda så att man fick fortsätta
utbildningen. Husmor, som hette Tekla Isaksson, skötte tillsammans med en
kokerska, som hette fröken Karlsson, om det lekamliga och serverade frukost,
lunch och middag varje dag även på helgerna. Vissa kvällar förekom samkväm och
då brukade föreståndaren Werner Larsson spela piano och sjunga och eleverna
drack kaffe tillsammans. Den sociala kontrollen fanns men var varken organiserad
eller tydlig. Eleverna hjälpte varandra om någon hamnade i svårigheter.
Lärlingsutbildningen var en bra start i livet för de flesta och många av oss
elever har gått vidare och utbildat sig inom skiftande områden. Det fanns en
stark vilja att komma vidare bland alla elever även om den sällan kom till
uttryck i den normala samvaron. Men atmosfären och stämningen gjorde att ingen
kände sig hämmad att pröva sin egen lycka på olika sätt i livet. Några av
eleverna emigrerade först till Australien och några därefter till USA. Andra
utbildade sig på högskolor och andra institut och avancerade av egen kraft till
höga och framträdande befattningar. Gemensamt för de flesta var en stark tro
till sin egen förmåga.
Sven-Erik Hult
Järna 2009-05-06
|