RADARBARACKEN

Det var här det började

Skrivet av Alf Gustafsson

(anställningsnummer 492)

INNEHÅLL

Bakgrund

Verksamhet inom radarområdet vid CVA började omkring 1946 med både mark- och flygburna utrustningar. Dessa hade köpts av Flygvapnet från England och USA som ”surplus” från andra världskriget och utgjorde ett komplement till den utveckling som pågått i Sverige under krigstiden

CVA var relativt nybyggt och ingick i den militära krigsorganisationen. Huvuddelen av verksamheten var förlagd i bergrum och utgjorde en hemlig och delvis kamouflerad anläggning. Ovanjordsbyggnader skulle undvikas för att minska risken för upptäckt från luften

I den mån de ändå behövdes för verksamheten skulle de se ut som vanliga byggnader tillhörande en lantgård.

CVA hade ansvaret för det centrala underhållet av elektronisk materiel. Flygflottiljen i Västerås ( F1) hade tilldelats allvädersflygplanen Mosquito (J30) och Venom (J33) som båda var utrustade med radar SCR 720 som i Sverige fick typbeteckningen PS20

Dåtidens provningsteknik av radarstationer krävde tillgång till fri rymd. Behovet av byggnad med fri utsikt blev därför snart akut. I tidningen Bergtrollet nr 2 1954 beskrevs behovet här citerat:

”Utvecklingen av el- och radiomaterielen fortsatte i rask takt. Bl.a. blev ”ekoradio”, som senare omdöptes till radar, ett viktigt arbetsobjekt för CVA. Från Stockholm kommo de båda ekoradiospecialisterna, dåvarande flygingenjören Torsten Gussing och ingenjören Lennart Thornström. T. började vid CVA den 1 maj 1946 och G. den 1 september 1946. En ekoradioprovbyggnad behövdes omedelbart; frågan löstes genom att till en plats i närheten av vaktbyggnaden släpa ett byggnadsskjul som provisoriskt inreddes. Skjulet ersattes 1948 med två baracker som ännu 1954 äro i tjänst.”

”Skjulet” utgjorde en tidigare provplats för Flygvapnets första markradar (ER3B).

Ekoradioprovbyggnaden som redan 1948 var ett provisorium fick dock ett långt liv fyllt av annan elektronikanknuten expansiv verksamhet och revs först i september 1979.

Namnet byttes till Radarbaracken

En retuscherad kartbild visar platsen där Radarbaracken ställdes upp.

Vid den tiden fanns endast Vaktbyggnaden och Mässen i närheten. Utsikten mot flygfältet var helt fri.

Den berättelse som här följer omfattar en kortare tid (från oktober 1954 och ca ett år framåt) och är tänkt att förmedla en bild av arbetsmiljö och verksamhet från den tiden.

Arbetsmiljön

Baracken utgjordes av två sammanbyggda enheter med ungefärliga måtten 6 m brett och 20 m långt. Huset var rödmålat med svart papptak.

Radarbaracken

Konstruktionen var enkel och isolationen i ytterväggar sparsam. Invändigt fanns ett antal kontorsrum med plats för två personer max. I norra änden av huset fanns ett instrumentförråd med diverse elektroniska instrument som kunde lånas ut mot verktygsbricka. I mitten fanns en liten mekanisk verkstad med svarv, pelarborrmaskin och plåtbockningsutrustning.

I den södra delen av huset fanns radarprovningsverksamheten med två provningsbänkar för PS20.

Två ingångar fanns, en ”personalingång” med stämpelklocka och en ”varuingång” i södra änden av huset.

Vattenburen värme levererades från panncentralen som då fanns i berget. En besvärande omständighet beträffande sekretessen var dock att isolationen i kulverten mellan berget och Radarbaracken var så dålig att gräset grönskade där det i övrigt var snö på vintern.

Förutom normal elförsörjning fanns en stor ”svetsomformare” för 24 V= som stod utanför baracken under ett ljuddämpande hölje. Den försåg huset med elkraft för alla flygburna provningsobjekt genom kraftiga aluminiumskenor som löpte utefter ytterväggarna i huset. Säkringar saknades. När vid ett tillfälle kortslutning uppstod blev detta först uppmärksammat när någon hörde att den roterande omformaren ändrade tonläge (lät ansträngd).

För intern kommunikation i huset fanns ett ”hemmabyggt” telefonsystem som hade ett primärt användningsområde (mer om det senare). För kommunikation inom företaget och till omvärlden fanns ett fåtal telefoner vars användning var beordrat att begränsas.

Radarbaracken hade ett sanitärt problem som ibland kunde vara mer eller mindre störande. RÅTTOR.

Huset stod på betongstolpar med luft under och i kanten av åkermark som år 1954 fortfarande odlades! Råttor inomhus var därför en naturlig konsekvens, speciellt under hösten.

Man lade ut råttgift som kanske gjorde viss verkan, men doften av döda råttor i huset, särskilt på måndagsmorgnar glömmer jag aldrig. Det gick så långt att vi ”tog saken i egna händer”. En råttfälla med viss kapacitet konstruerades. Med hjälp av företagets snickarverkstad, som gjorde träarbetet, togs produkten fram. Den visade sig vara funktionsduglig.

Hur den fungerade avslöjas dock inte här. Hur mycket den bidrog till att minska råttproblemet är inte känt, men vi tog ett stort antal råttor som kommit in.

Råttfällan

En som var nöjd med åtgärden var en nyanställd flygingenjör som senare blev teknisk överingenjör på företaget. Han hade tidigare fått ett personligt besök av en råtta. Han hade suttit vid sitt skrivbord och läst (d.v.s. varit stilla) när han plötsligt känt något krypa i byxbenet i knähöjd. Han kom ut från rummet skrikande. Råttan försvann. Båda blev troligen lika rädda.

En av de anställda, Rune Erlandsson, tog 1957 det originella beslutet att via en ”Anskaffningsanmodan” rekvirera en katt som råttfångare. Historien om hur det avlöpte kan du läsa här.

Nog om råttor!

Verksamheten

Allmänt

Min anställning på CVA började 1 okt 1954 på elverkstaden med placering i Radarbaracken. Min första arbetsuppgift var slutprovning av enheter i Flygradarstation PS 20 där min utbildning vid Marinens teleskola kom direkt till användning.

Vid den tiden arbetade 10 – 15 personer i Radarbaracken.

I fortsättningen kommer några av dem jag minns att dyka upp.

I radarbaracken pågick då verksamhet inom följande områden

Flygradar
Markradar
Nav-radar
Instrument
Elektroniktillverkning och –provning

Sträng sekretess rådde här som i övrigt inom företaget speciellt vad gäller den militära materielen. Man pratade inte med varandra om sitt arbete och var ofta ute i tjänsteärenden.

Arbetsmiljön var primitiv men uppvägdes helt av en påtaglig pionjäranda (”inget var omöjligt bara olika svårt”).

Raster förutom lunch fanns inte och kaffekokning var förbjuden. Att man blev kaffesugen gick dock inte att förbjuda. Kaffekokning förekom därför två gånger om dagen. För att minska risken för upptäckt hade vissa rutiner införts. Barackens läge inom området var gynnsamt, fri sikt i alla riktningar. Skärpt vaksamhet mot inkommande oönskat besök var då beordrad. Larm kunde då ges via snabbtelefonen som hade en ”allmänt anrop-funktion”. Kaffe kokades i en skrubb där fönstret öppnades och vädrade ut kaffelukten. Kokningen gjordes med doppvärmare och i nödfall med lödkolv

Kort presentation

Flygradar

Provning

Två provningsbänkar var inrymda i barackens södra del. Antennerna var riktade ut genom fönster i barackens östra långsida. Halvcylindriga plexiglashuvar ersatte fönstren. Se nedanstående foto.

Radarbaracken sedd från öster

Provningen skedde i två steg.

-Förprov, som gjordes vid ankomst för verifiering av fel och felsökning och åtgärdsbestämning. Större reparationer gjordes på verkstad i berget.

-Slutprov och eventuell trimning som gjordes efter reparation före leverans till flottilj.

Här arbetade Torsten Hedlund och under ca ½ år Alf Gustafson. Lite trångt men trivsamt.

Teknik

Tekniskt stöd åt egen verkstad men även åt flottilj. Framtagning av underhållsföreskrifter. Utveckling och utprovning av modifieringar för anpassning till svenska tekniska och taktiska krav.

Här arbetade: Gösta Bjurhammar (chef), Henry Braxell och Alf Gustafsson (från våren 1955)

Markradar

Huvudverksamheten uppfattade jag var rekonditionering och svenskanpassning av det mobila markradarsystemet PJ21 före leverans till förband. Materielen fanns i och utanför Telehallen.

I radarbaracken hade Rune Erlandsson ett kontor tillsammans med sin chef.

Navradar

Navradar står här för PN 50 som bl.a. satt i flygplan J30 och J33.

Tekniskt stöd åt verkstad och flottilj. Framtagning av underhållsföreskrifter.

Teknikansvarig: Kurt Boström

Instrument

Ansvar för företagets växande instrumentpark. Utlåning av instrument ur förrådet i Radarbaracken.

Teknikansvarig: Bengt Nilsson och någon mera

Elektronikutveckling och –provning

Utveckling och provning av speciell provningsutrustning och modifieringssatser. Under tiden 1954-1955 gällde det huvudsakligen ett instrument för kalibrering av radarindikatorers mätnoggrannhet i avstånd. Tillverkning skedde i berget. Instrumentet hette Kristallpulsgenerator (KPG) och utvecklades under åren i flera versioner.

Kristallpulsgenerator tillverkad vid CVA

Här arbetade: Alfred Lissåker (kallad ”doktorn” då han alltid gick i vit skyddsrock) och Elis Alden.

Övrigt

Under en tid hade den nyanställde och blivande överingenjören Sixten Granath sitt kontor i Radarbaracken.

En expedition med sekreterare, skrivmaskin och fotostatkopiator.

Fortsättningen

Nya flygradarstationer tillkom efter hand (PE-46 i flygplan 34, PS-43, PS-42 i flygplan 32 och PS-02 i flygplan 35 samt väderradar PS-29). All flygradarverksamhet utom PS-20-provningen flyttades till Telehallen under 1956 där fri radarsikt kunde ordnas.

Övrig ursprunglig verksamhet i Radarbaracken expanderade och flyttade successivt ut. Som ett exempel växte flygradar (tekniska kontoret) under åren 1954 till 1962 från 2 till 35 personer.

Nya verksamheter flyttade in t.ex. Förbindningsteknik (Nils Petterson) och expanderade.

Behovet av mera utrymme för verksamheten på CVA blev akut. Man släppte på kravet att minimera lokaler ovan jord. Nya hus byggdes i snabb takt (By31, 32 och 33 ) för den ökande verksamheten under ”kalla kriget”-perioden.

Radarbaracken revs i september 1979. En epok avslutades.

Men det var i Radarbaracken det började!