|
En ”sörlännings” upplevelse av Nausta
på 50-talet.
Året var 1956. Jag
befann mig på F 16 i Uppsala när jag fick ett telefonsamtal från CVA att
jag skulle byta av en ing Arne Norberg i Nausta som var arbetsledare för
ett mastresarlag och av någon anledning måste lämna detta.
Du ska lösa enkel
biljett till Apoketno, där möter en bilkårist upp och skjutsar dig till
arbetsplatsen
Framkommen till
Uppsala Central bad jag om en enkel biljett till Apoketno. ”Förlåt”
svarade biljettförsäljaren. En enkel Apoketno, svarade jag igen. Efter
en stunds letande hittade han stationen och jag fick min biljett
inkl. sovvagn.
När jag steg på
tåget och så småningom hittat min sovvagnskupé visade det sig att jag
skulle dela den med en äldre gentleman, vi presenterade oss för
varandra, man sade inte Du till varandra som i dag.
Efter en stunds
konversation sittande mitt emot varandra vid fönsterplats och det lilla
fällbara bordet emellan oss sade han plötsligt: Inte skulle herr Rask
kunna lösa in några frimärken som jag har. Det är så att min unga hustru
och jag varit i Varberg där vi kopplat av och legat och plaskat i
tången, hon åkte hem före mig och nu har mina pengar tagit slut. Jag
funderade naturligtvis vad det var för en lustig figur men tänkte
samtidigt att frimärkena har sitt värde så risken är obefintlig.
Han tog upp sin
plånbok, jag fick ett antal frimärken, han försvann kvickt till
restaurangvagnen för att, som jag förstod senare, få sig en öl.
Kommen tillbaka till
vår kupé stod det inte på förrän han frågade om jag ville lösa in resten
av frimärkena, jag gjorde detta och han försvann ännu en gång till
restaurangvagnen.
När han återkommit
och vi pratat en stund sade han plötsligt. ”Säg herr Rask, om jag får
låna tio kronor ska jag bjuda på en öl” Nu började jag bli litet orolig
och funderade vad den här resan skulle sluta med men gubben var charmig
och ingav förtroende, han fick låna de tio kronorna och jag blev bjuden
på öl.
Vi kom överens om
att pengarna skulle skickas poste restante Jokkmokk.
När vi druckit upp
våra öl gick vi tillbaks till kupén och bäddade, han fick med ålderns
rätt underslafen och jag hoppade upp i den övre.
När jag några veckor
senare hämtade min post i Jokkmokk låg där ett brev med de lånade
pengarna, det visade sig att mannen var redaktör på en tidning i Umeå,
närhelst jag ville var jag alltid välkommen till björkarnas stad och
hälsa på honom och hans fru.
Detta blev aldrig av
men minnet av den gamle mannen sitter kvar.
Så småningom anlände
jag till Apoketno som visade sig vara en liten anhalt men som det lovats
stod där en bilkårist och väntade, vi packade in mitt bagage i bilen och
anträdde resan mot Nausta.
Att beskriva vägen
är omöjligt efter 46 år men jag minns att den var smal och någorlunda
rak.
Vid framkomsten blev
jag hänvisad till ett stort tält som visade sig vara ett portabelt
marketenteri där jag blev bjuden på mat. För dagen serverades sik som
smakade alldeles utmärkt efter den långa resan.
Under tiden jag åt
stod min bilkårist och väntade för att skjutsa mig till arbetsplatsen,
jag undrade försynt om jag inte skulle kunna gå dit själv men blev
upplyst om att det var alldeles för långt.
Framkomna dit
hälsade jag på mina arbetskamrater samt den man jag skulle avlösa, Arne
Norberg. Arne som är född norrbottning hälsade mig med orden: Bengt, här
är så in i h-e mycket mygg, vi smörjer in oss med djungelolja men den
hjälper inte förrän det blivit ett sånt tjockt lager att dom halkar av.
Det var inte glädjande för mig som avskyr mygg.
Nu visade det sig
att Arnes beskrivning var litet överdriven, dock drar jag mig till
minnes en syn där en man ligger på knä i myren och gräver ett hål för
ett fundament. Där var så mycket mygg som svärmade omkring honom så han
knappt syntes.
Mannen var en lapp
som hette Stokke som jag återkommer till senare.
Blev snart varse att
det fanns tre sorter, mygg, knott och svidon, de senare kröp in under
kläderna och stack så det sved till litet men lämnade aldrig någon klåda
och svullnad.
Vi vandrade runt på
arbetsplatsen, där var redan ett torn monterat av den typ vi satt upp på
olika platser i Sverige, jag blev upplyst om att i detta torn skulle
placeras sprängmedel och motsvara en atombombsexplosion.
På olika ställen i
myren var gjutna fundament med väggar på kanske två decimeter och en
meters sida och grova helgängade bultar nergjutna tätt intill varandra
på översidan.
Även dessa bultar
återkommer jag till senare.
Så småningom kom vi
fram till det ställe som var ändamålet med min resa, att leda resningen
av en triangelmast av det slag som var avsedd för länkradio.
Vi gick igenom
materielen och konstaterade att det i stort sätt stämde, arbetsdagen var
slut och vi begav oss tillbaka till Nausta och förläggningen där jag
skulle tilldelas nattläger.
Jag vill minnas att
man från förläggningen kunde se byn Nausta som bestod av några enstaka
hus, blev upplyst om att där fanns bara en telefon med nr Nausta 1, där
låg också sjön Naustajaure, en vacker syn i synnerhet för mig som tyckte
om fiske men aldrig dragit upp annat än mört, abborre och gädda i
Hjälmaren.
Att nu för första
gången kanske få dra upp en ädelfisk kändes som en dröm.
Efter maten den
första kvällen samlades många på ett ställe, förutom vårt arbetslag
visade det sig vara mera folk än jag trott, där var officerare,
bilkårister och personal från FOA. En del hade en god
berättartalang och en fin stämning rådde.
Jag hade före maten
tilldelats en liten stuga med två sängplatser, när jag kom tillbaka hade
min blivande stugkompis anlänt, efter presentation och litet småsnack
fick jag reda på att han var anställd vid statspolisen i Luleå och var
s.k. fjällpolis.
Vi kamperade ihop
hela min tid i Nausta , vi kom bra överens och tillbringade många
kvällar tillsammans före läggdags, det visade sig att han hade
åtskilliga historier att berätta om sitt liv som fjällpolis.
Även till honom får
jag tillfälle att återkomma till.
Så var det då dags
att börja den första arbetsdagen, vårt lag hade en egen bil till
förfogande att förflytta oss mellan logi och arbetsplats.
På arbetsplatsen
fanns även två st. inhyrda samer som utförde allehanda arbeten, de
skulle tillfälligt hjälpa oss med mastjobbet. Den ena hette
Andersson, den andra hette Axel Stokke och kom från en by som hette
Udtja.
Masten var av s.k.
triangeltyp med 1 meters sida, varje del är 8 meter lång. Jag vill
minnas att denna bestod av sex delar, alltså 48 meter.
Där masten ska
placeras gjuts ett mittfundament och för stag 3 st. fundament.
När detta är klart
monteras mastdelarna ihop på marken, vid fotändan monteras en 12-meters
hjälpmast, från denna går en wire till masttoppen och en wire till ett
handdrivet spel.
Då vi så småningom
kom till mastresning tilldelades Andersson och Stokke det handdrivna
spelet. Här fick jag se vilken arbetskapacitet dessa gubbar hade.
Vid resning av detta
slag måste man hela tiden se till att masten går rakt upp. Denna
kontroll görs medelst två sidostag som är kopplade till var sin
dynamometer som måste hålla samma vikt under hela momentet.
En stor risk är att
den ena visar kanske 200 kg för mycket, då känns det rätt att släppa
efter på denna men ju mer man släpper desto större tyngd blir det i den
wiren som till sist brister med haveri som följd.
De två samerna hade
ingen som helst känsla för detta, dom bara vevade på. Jag bad dem stanna
upp, nej då, dom bara vevade. ”FÖR HELVETE STANNA” skrek jag. Då först
slutade vevandet så vi kunde läsa av de två dynamometrarna. Stokke och
hans kompis började helt plötsligt tala ett annat språk, jag förstod
snart att det var lapska och vem som var föremålet för deras yttrande
var inte heller svårt att förstå.
Så småningom kom
masten på plats utan missöde, hur den sedan såg ut efter ”smällen” vet
jag inte då jag vid detta tillfälle hade lämnat Nausta.
Trots mitt utbrott
vid mastresningen blev hela arbetslaget goda vänner med de två
samerna. Vid våra raster hade de alltid något att berätta och i
synnerhet Stokke som hade god talang på detta område:
Vid ett tillfälle
berättade han om ett tillfälligt jobb han fått, att rensa betor i Skåne.
När han steg ombord
på tåget med sina väskor, han hade bl.a. ett dragspel med, där gick han
in i en 1:a klasskupé och ställde upp bagaget på hyllan ovanför
sittplatsen. När konduktören kom påtalade han att Stokke satt på fel
ställe men jag låtsades inte förstå, sade han. Då tog konduktören helt
sonika ner väskorna utan ett ord, lämnade dem till Stokke och
föste honom framför sig till rätt plats.
Dock var
betesrensningen inget för honom. Det var alldeles för mycket folk i
Skåne, tyckte han.
De båda lapparna
hade gjort en egen kåta, de åt med oss men nätterna tillbringades där.
Vid ett tillfälle
var jag in och fick se hur de bodde, där var ett par britsar och några
renskinn. Över eldstaden hängde en kittel, jag tittade ner i den,
förstod att det var soppa men för att komma åt densamma var man
tvungen att fösa undan renhår som låg som ett glest täcke över
innehållet.
Om jag blivit bjuden
är det tveksamt om jag tackat ja.
Att Stokke verkligen
varit i Skåne och att dragspelet varit med fick jag verifierat av en
försäljare av rökt fisk i närheten av Jokkmokk då min fru och jag gjorde
en resa med husvagn till Kvikkjokk 1979.
Vid förfrågan fick
jag reda på att Stokke numera fanns på ålderdomshemmet i Jokkmokk. Vi
åkte dit och träffade honom.
Jag som bara sett
denna lilla krumma lappgubbe i blåställ blev nu varse en man med byxor
och skjorta, runt halsen hade han en snusnäsduk men slidkniven satt
fortfarande som den skulle, i livremmen.
Tyvärr så hade han
glömt både mig och Nausta men minnet av denne man sitter fortfarande
kvar, mannen som med sina korta ben liksom rullade fram i skogen och gav
inte oss andra en chans att hänga med. Varje lördag gick han den långa
vägen till Udtja för att komma tillbaks på söndagen. Det sades mig att
sträckan var tre mil.
Jag skrev tidigare
att det skulle bli intressant att få dra upp en ädelfisk för första
gången. Dumt nog talade jag om detta som sedan spreds bland alla i
förläggningen. Titta, nu ska Bengt ut och fiska igen o.s.v.
Trots alla goda råd
kom jag hem utan fisk, hur jag än smög vid bäckkanten var det ingen som
ville nappa.
Det där tyckte
fjällpolisen som jag camperade ihop med var genant så han gav mig
verkligen ett gott råd:
”Åk vägen mot
Torrajaure, vid kilometerpåle ? stannar du, går tilll vänster mot älven,
när du kommer dit så finns där en platt sten vid älvkanten. Ställ
dig på den och kasta rakt över till andra sidan, låt flötet följa med
strömmen neråt tills du ser två stenar, där står fisken och lurar, dra
flugan sakta förbi och jag garanterar napp.”
När jag gjort min
tur så kommer jag ner och ser hur det gått för dig.
Jag gjorde precis
som han sagt, satte på plastkula och en fluga som hette Green
Arrow, kastade rakt över mot andra sidan och drog förbi de två stenarna
ett stort antal gånger utan tillstymmelse till napp.
Däremot höll polisen
vad han lovat, kom ner och frågade hur det gått men förstod att svar var
önödigt varefter han tog fram sitt spinnspö, satte på en plastkula och
en fluga som hette, ja just det, Green Arrow, kastade tre gånger över
älven, lät flötet gå förbi stenarna och landade tre fina bäcköringar.
Han rensade dem, var
väldigt noga med att de skulle sköljas i vattnet de fiskats i och tog
med dem till vår stuga där han gned in dem med salt, plockade fram
stormköket och stekte fiskarna i mycket smör.
Trots min förtret
att inte lyckats fånga egen fisk var dessa tre småöringar som vi åt utan
tilltugg och med bara händerna nog en av de godaste måltider jag ätit.
Nu tillbaka till
bultarna jag skulle återkomma till.
Ute i myren var ett
antal fundament gjutna i markhöjd där en tjock plastkupa skulle
monteras fast med helgängade tvåtumsbult som var nedgjutna i betongen,
en del av dem hade gjutits ner för långt så det inte blev muttertag
varför vårt arbetslag fick i uppgift att beställa nya bultar, slipa av
de som var för korta och svetsa på de nya.
Jag gjorde en skiss
och lämnade den till en smed i Jokkmokk på lördagen när jag
hämtade vår post, kom överens med honom att de skulle vara färdiga
lördagen efter.
Blev litet betänksam
när jag svängde in hos smeden denna dag och fick se en hög helgängad
bult ligga på gården och mycket riktigt, han hade stått och handgängat
bultarna en meter långa.
Jag hade gjort en
skiss men inte skrivit annat än 100 vilket betyder mm men smeden räknade
tydligen allt i cm.
Vems felet var
tvistade vi aldrig om. Tyckte synd om honom som stått och handgängat och
betalade vad det kostade, lastade bulten som sedan kapades i de
längder som behövdes och svetsades fast.
Hur dessa plastkupor
sedan tålde sprängprovet på 26 ton trotyl fick jag aldrig veta.
Sammanfattningsvis
kan jag väl nämna att arbetet i Nausta genomsyrades av en mycket god
stämning mellan alla berörda parter, det låg litet av nybyggaranda över
hela gänget.
Ibland blev vi ett
sällskap som tog en promenad ut från förläggningen i hopp om att kanske
få se en björn som det talades om fanns i trakterna men de höll sig
borta, kanske lika bra det.
Vid ett annat
tillfälle, en söndag, gjorde vi en utflykt in i den mäktiga fjällvärlden
med en av FOA:s småbussar.
Så gott som varje
kväll blev det samling i ”markan” före läggdags, ibland vanligt
småprat, ibland litet gitarrsång och naturligtvis historieberättande.
Minns speciellt en
man från FOA som var folkdansare, han hade många trevliga historier från
olika turnéer, en del var sanna, en del mindre sanna som exempelvis när de
var på midsommardans och dansade över 100 personer i ring, ringen blev
större och större och kom närmare och närmare sjön, till sist så kunde
vi inte göra annat än att fortsätta dansa ut på isen.
Ja men du sade ju
att det var midsommar och då är det väl ingen is, invände någon.
Ja, det var när vi
började det, svarade FOA-killen.
Avslutningsvis från
en sörlänning: som är van att ha allt inom en km radie:
Tre mil till
arbetsplatsen, sju mil till posten i Jokkmokk och trettio mil till
systemet i Luleå, vilket öde.
|
