|
| ||||
Vidikon, kamerarör | |||||
Större bilder finns i
Vidikon typ 1272 |
InledningVidikonen är avsedd för omvandling av bilder till elektriska signaler. Vidikonen utvecklades på 1950-talet vid RCA av PK Weimer, SV Forgue och RR Goodrich. Den utvecklades ytterligare och förfinades i Tyskland 1950 av företaget PTW (Physikalisch-Technische Werkstätten) och dess grundare W Heimann.
PTW kallade röret för Resistron. Vidikonen används mest i kameror under perioden 1950-1980. | ||||
Schematisk bild av vidikon
Ekvivalent krets för den fotokonduktiva plattan
Glödtråd och katod
Galler G1 och G2
|
VidikonröretGrundläggande för alla kamerarör är att man under fotoemission på ett eller annat sätt alstrar en ”elektronbild”, som punkt för punkt i snabb följd radvis skannas av en elektronstråle. Elektronstrålen alstras av den indirekt upphettade katoden och fokuseras av efterföljande galler på sin väg mot frontplattan. På rörets frontplattas insida finns en signalelektrod och en fotokonduktiv platta. Signalelektroden utgörs av en genomskinlig, elektriskt ledande och tunn beläggning. Ovanpå signalelektroden läggs den fotokonduktiva beläggningen (antimonsulfid Sb2S2). Detta senare skiktet är en god isolator i mörker, men ledningsförmågan ökar vid belysning.
Gallren 1-4 tjänar till att alstra den rätta fokuseringen för den avsökande elektronstrålen, där G1 fungerar som styrgaller, G2 som bländare, G3 och G4 som accelerations- och fokuseringselektroder och slutligen G5 som ett mycket finmaskigt nät. För att uppnå maximal skärpa på den återgivna bilden är det nödvändigt att elektronstrålen, som träffar frontplattan är korrekt fokuserad, vilket betyder att de radiella elektronerna har låg hastighet. Den fotokonduktiva plattans laddningselement gör att ”bildsignalen” kan kopplas direkt till laddningsförstärkare. Om signalplattan på en viss punkt träffas av ljus, läcker laddningen genom det fotokonduktiva skiktet just på denna punkt. Således får man på skiktets insida den med bilden motsvarande laddningsfördelningen.
| ||||
Galler G3, G4 och G5
Vidikonens uppbyggnad
Resistron J1131 Längd = 150 mm |
Signalelektroden och elektronstrålen är ”synkroniserade” med varandra. Den fluktuerande laddningen (spänningen), som produceras av bilden kopplas sedan till en videoförstärkare. Signalen från förstärkaren reproducerar bilden, som avbildas på rörets frontplatta.
Vidikonens elektroder och frontplatta är placerade i en glaskolv, som är evakuerad. Anslutningarna görs till sockelns stift (9 stycken) och till signalelektrodens kontaktring (kontaktfjädrar). Frontplattan är av glas och är plan.
Vidikonen är liten och rörets diameter är 25 mm och längden ca 150 mm. De första kamerarören, som fått praktisk användning inom TV, är: ikonoskopet (bildikonoskopet), ortikonröret (bildortikonen), plumpikonen, pansikon m.fl.
Gallrens anslutningar till sockelns stift | ||||
Resistron J1131:s front Diameter 25 mm |
Vid färgkameror används tre separata rör för återgivning av de tre grundfärgerna rött, grönt och blått (RGB). Moderna digitala kameror har bildsensorer av typen CCD eller CMOS. De har överlägsen bildkvalitet, bildskärpa, liten bildförvrängning, högre upplösning, bättre ljud- till bildförhållande, mindre storlek och mindre vikt. Halvledaresensorerna drivs med lägre matningsspänningar och förbrukar lägre effekt
| ||||
| Följande bilder visar vidikonrörets användning i Sikte 6 | ||||
Sikte 6A Blockschema | MörkerenhetDen är känslig för infrarött ljus och avger, när den träffas av detta, elektriska signaler. Signalerna tillföres bildröret i sikteshuvudet för erhållande av Me-bilden. (Me= mörkerenhet). Sikte 6A infördes på flygplan J32A Lansen
Sikte 6B infördes på flygplan J35A Draken
| ||||
|
| ||||
Sikte 6B Mörkerenheten sedd från andra sidan. |
| ||||
Större bilder finns i |
Skrivet och sammanställt av: Göran Gustafsson. Källor:
Bilder: Göran Gustafsson. |
