Operativ Tidsperiod
 


                                         /-------------------------------------2003
     ---|-------|--------|--------|--------|--------|--------|--------|--------|--------|------
      1945  1950              1960              1970              1980              1990

 

 

Drakensimulatorer
 

INNEHÅLL
Inledning.
Simulator J35A
Simulator J35B
Simulator J35D och J35OE
J35F1-simulatorerna
J35F1-simulator nr 105
J35F1-simulator nr 106
J35F1-simulator nr 107
J35F2-simulator nr 108
J35F2-simulator nr 109
J35F2-simulator nr 110
Slutord

 

 

Artikelförfattaren Ingemar Nilsson har arbetat tekniskt med flygsimulatorer vid F16 sedan 1964 och medföljde i baksits på SK35C under 15 år.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Invigning 1962 på F16 i Uppsala, av den allra första flygsimulatorn i flygvapnet, SUL J35A nr 101.

På förarplats förste fältflygare Sven Olof ”Masen” Eriksson och som instruktör sitter dåvarande kaptenen Pelle Haglind från flygstaben. Haglind var den som skötte all rikstäckande operativ tjänst med modifieringsbehov, övningsmallar och instruktioner för instruktörer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Instruktörsstationen på den analoga flygsimulatorn SUL J35F1 vid F16. Videobandspelaren på golvet var en del i registrerings-
utrustningen som användes för att i efterhand kunna titta på flygpassen. En liten monitor fanns inne i kabinen så att man kunde återspela utan att föraren behövde kliva ur kabinen för betraktande. Instruktören är kapten Ove Hammarström 3div/F16.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den för Österrike ombyggda 35OE-simulatorn i simulatorhallen i Zeltweg 1987.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den andra flygsimulatorn som levererades till flygvapnet, SUL J35A nr 102, monterades först i Uppsala och brukades där som J35A till 1976 när den byggdes om till SK35C i främre sitsen. Flyttades till F10 1985. Här flygs den för sista gången inom flygvapnet på F10 den 16 februari 1998. I kabinen kapten Axelsson och instruktör är kapten Janne Eriksson, båda F10. Delar av simulatorn används numera av Västerås Flygande Museum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Simulator nr 102 är den mest långlivade simulatorn. Levererades 1962 och används till vissa delar ännu i dag hos Västerås Flygande Museum

Inledning.

I den förnämligt fina jubileumsboken Draken 50 år som utgavs 2005 finns inget avsnitt som behandlar de flygsimulatorer som tillhörde flygsystem 35 och som var en integrerad del i utbildning och träning av flygförare i Drakensystemet. Här berättar Ingemar Nilsson, simulatoringenjör vid F16 1964-2003, om de tio Drakensimulatorer som varit i bruk.
 

Huvudman för simulatorunderhållet var CVA i Arboga.

Riktiga flygsimulatorer hade inte funnits tidigare utan Drakensystemet var först med den nya utbildningsfaciliteten. Det hade visserligen beställts en flygsimulator tidigare till Hawker Hunter men den engelske simulatortillverkaren Redifon hade konstruktionsproblem och när lösningen drog ut på tiden avbeställde flygvapnet simulatorn och fick ytterligare ett flygplan J34 istället.

 

Det finns inget flygsystem i svenska flygvapnet som haft fler flygsimulatorer än de som ingick i Drakensystemet. Antalet var tio, fördelade på sju simulatorer (nr 101-107) med analog beräkning tillverkade av Curtiss Wright i Patterson, New Jersey, och tre simulatorer (nr 108-110) med modern digital beräkning tillverkad av Singer Link i Binghamton, New York.
 

De analoga flygsimulatorerna 101-107 var mycket underhållskrävande. Beräkningarna gjordes i operationsförstärkare med elektronrör som dessvärre hade den egenskapen att de ändrade sin emission och utsignal, samt i elektromekaniska servon där beräkningssignalerna gick via potentiometrar som med tiden blev ”brusiga” och rubbade rätt värde i utsignalen. Åtgärderna blev rörbyten och sprittvätt av potentiometrar. Modifieringar skulle alltid utföras med ny hårdvara som skulle installeras och justeras.
 

Mjukvarusimulatorerna för J35F2 kunde modifieras med ny mjukvara som levererades av FFV Aerotech i Arboga. Det dagliga underhållet förenklades avsevärt och handlade ofta om spänningsaggregat som inte lämnade rätt spänning men även fel på ingående flygplanlika enheter.
 

För spaningsdraken S35E fanns ingen simulator. Spaningsförarna nödtränade i J35F-simulatorerna.
 

Simulator J35A.

De två första simulatorerna, i versionen J35A, nr 101 och 102, levererades 1961-62 till F16 i Uppsala som skulle bli central typinflygningsflottilj med TIS-35 för alla Drakenförare. Dessa simulatorer innehöll ingen taktisk del med mål eller beväpningssimulering. Det behövdes inte eftersom avsikten med typinflygningen (TIS) i Uppsala var att förarna skulle utbildas under sex månader på grundflygkonceptet med deltavingat flygplan; start och landning samt flygning i upp till grupps storlek (4 flygplan). Den taktiska utbildningen, efter TIS-utbildningen, genomfördes på respektive hemmaflottilj även om det i början fanns planer på att centralisera GFSU till F13 i Norrköping. I J35A-simulatorerna var man begränsad till att träna nödsituationer, instrumentflygning och instrumentinflygningar för landning.
 

När F16 1976 ombeväpnades till J35F1 men behöll de dubbelsitsiga skoldrakarna SK 35C för fortsatt TIS-verksamhet, byggdes den ena A-simulatorn (nr 102) om till SK-versionen. Ombyggnaden innebar inte att man skapade en baksits för flygläraren men framsitsen för eleven byggdes om med relevant instrumentering och alla förekommande nödhanteringsreglage för uthopp i tvåsitsutförande. När F16 1985 påbörjade ombeväpning till Jaktviggen JA37 flyttade TIS-verksamheten för Draken till F10 i Ängelholm. Den ombyggda simulatorn 102 för SK35C flyttades med till F10 där den brukades tills flottiljen lades ned.
 

Idag återfinns simulator 102 hos Västerås Flygande museum där besökare kan köpa sig ett flygpass. Av den ursprungliga simulatorn återstår endast kabin och instruktörsplattform. Flygdelen och tillhörande beräkningar sker i PC-baserade Flight Simulator FS 2004 till vilket det kopplats en stor bildskärm framför föraren. Flygkänslan är mycket bra!
 

Den andra A-simulatorn, nr 101, lämnades till Flygmuseet i Linköping redan 1976, där den en tid var uppställd med kabin och instruktörsplattform.

 

Simulator J35B.

Placeringen av olika simulatorversioner har naturligtvis följt de flygplanversioner som funnits på respektive flygflottilj. 1963 sattes en J35B-simulator (nr 103) på F18 i Tullinge. Den hade en fullständig taktisk del där både Stril-funktionen och vapensystemets ombordkomponenter i flygplanet simulerades. Det blev möjligt att, utöver nödträning och instrumentflygning, även träna taktiska situationer under inverkan av elektronisk störning. Verksamheten blev av naturliga skäl belagd med sekretessgränser vid olika typer av studiebesök.
 

1977 flyttades B-simulatorn till Rovaniemi i Finland i samband med att Finland fick låna överblivna J35B-flygplan.
 

Simulator J35D och J35OE.

Flygsimulatorn för J35D (nr 104) sattes upp på F13 i Norrköping 1963 och var sett ur tillverkarens synpunkt mycket lik B-simulatorn. Vissa ritningar hade beteckningen J35-B för båda versionerna men D-versionen (J35-B2) hade naturligtvis aktuell styrautomat 05 samt relevant taktikutrustning med Sidwinder-robot och jaktraketkapsel.
 

När F13 1965 behövde plats i sin simulatorhall för en J35F1-simulator flyttades 35D-simulatorn till jaktflygflottiljen F3 på Malmen där den brukades till april 1972 då det blev tid för flyttning till F4 på Frösön.
 

Vid uppställningen på F4 ändrade simulatorpersonalen på den uppställning av kabin på golvet och upphöjd instruktörsplattform som tillverkaren konstruerat. Det blev istället ett snyggt datagolv över hela anläggningen där kabinen var nedsänkt i golvet och den uppställningen blev vägledande för de flesta uppställningar även på andra flottiljer i fortsättningen.
 

Sommaren 1985 togs D-simulatorn till Arboga där den ställdes upp i ett utrymme för att modifieras till den österrikiska versionen 35OE. Modifieringen innebar införande av civil IFR-instrumentering med VOR, ADF och ILS samt variometer som inte fanns i de svenska Drakarna. Detta innebar installation av ett nytt mjukvarustyrt navigeringsskåp som konstruerats av FFV Aerotech. Även vinghängda fälltankar infördes men Sidwinderinstallationen togs inte bort även om den vid leveransen till Österrike inte var tillåten att använda på flygplanen enligt ett gällande försvarsavtal med Sovjetunionen.
 

1987 sattes den ombyggda OE-simulatorn upp i Zeltweg 20 mil väster om Wien. 1995 modifierades den ytterligare i taktiksystemet och instruktörssystemet av FFV Aerotech. Genom oroligheterna i närliggande Jugoslavien och kränkningar av gränsen i söder hade österrikaren i gemen insett betydelsen av att effektivt jaktförsvar och Bundeshärens flygavdelning seglade plötsligt i medvind några år. Man köpte Sidwinderrobotar och brydde sig inte om avtalet med Sovjetunionen, som vid denna tidpunkt upplösts. Simulatorn försågs 1995 även med mjukvarustyrd radarsimulering och i samband därmed kraftigt utökad radarstörningsfunktion. OE-simulatorn är 2010 fortfarande monterad i Zeltweg men nu endast för musealt bruk.

 

J35F1-simulatorerna.

Det största framsteget med 35F1-simulatorn var att tillverkaren gjort ett mycket avancerat mekaniskt störningssystem mot flygplanradarn. Det utgjordes av 50 simulerade remsor som kunde fällas i stråk eller som remsbollar avfyrade med remsraketer eller fällda i bakkanten från målflygplan. Den elektroniska störningen mot flygplanradarn var ytterligare förfinad och efter några år gjorde FFV Aerotech en mycket avancerad Multistörning där instruktören kunde välja blixtsnabba omställningar mellan störformerna i sekvensform.
 

J35F1-simulator nr 105.

1965 sattes simulator nr 105 upp på F13 i Norrköping och brukades där till 1974 då den måste ge plats för den första Spaningsviggensimulatorn, SH37, som skulle sättas upp på F13. 105:an flyttades till F3 Malmen där den blev kvar i endast två år varefter den flyttades till F16 i Uppsala 1976 för att ersätta 35A-simulatorn nr 101. 1979 flyttades nr 105 från Uppsala till Tammerfors i Finland och försågs genom FFV Aerotech försorg med annan radio och civila instrument för VOR/ADF/ILS.
 

J35F1-simulator nr 106.

J35F1-simulator nr 106 levererades till F1 i Västerås 1965 och användes fram till 1978 då den skeppades till Rovaniemi i Finland och fick samma ombyggnad som nr 105. Anledningen till simulatorbytet i Västerås 1978 var att det blev en modernare 35F2-simulator frigjord genom nedläggningen av F12 i Kalmar.
 

J35F1-simulator nr 107.

Nr 107 levererades och sattes upp på F13 1966 som därmed hade två J35F1-simulatorer i samma byggnad. 1968 flyttades den från F13 och sattes upp i simulatorhuset på Malmen. Anledningen till nedtagningen av 107:an var att F13 fick den modernaste versionen av J35F, den som hade en IR-spanare under nosen och kallades J35F2. F13 simulatoravdelning fick alltså 1968 en modern mjukvarustyrd flygsimulator av typ J35F2.
 

1974 var det åter dags för flyttning av 107:an. Nu från Malmen till F17 i Ronneby. Där blev den i drift till 1981 då den åter flyttades, nu till FOA i Linköping där den nyttjades för forskning i maskering av krigsförband. Ett visuellt kamerabaserat system infördes för att man skulle kunna flyga över en terrängmodell med maskerade markförband.

 

J35F2-simulator nr 108.

Den första mjukvarustyrda flygsimulatorn från Singer-Link sattes upp på F13 i Norrköping. För instruktören innebar den nya simulatorn avsevärt förenklad vardag. Den hade alla faciliteter som J35F1-simulatorn men genom den utökade datahanteringen i en processormaskin typ GP4 fanns en målbank med färdiga utgångslägen för de flesta anfallstyper som förekom i systemet. I den utökade radarstörningspanelen fanns t.ex. möjligheten att trycka på en knapp och därmed effektuera att målet flög iväg och gömde sig i ett utlagt remsstråk.
 

Föraren fick i 35F2-systemet möjlighet att välja om siktet skulle styras av radarn eller vid vinkelstörning mot densamma, koppla om till följning via IR-spanaren. Omställningarna, främst vid multistörning, var blixtsnabba och det krävdes mycket skickliga simulatorinstruktörer för att hinna med och registrera vad en skicklig förare gjorde för snabba motåtgärder mot ”elaka mål”. De taktiska simulatorerna försågs så småningom med registreringsutrustning, som baserades på inspelad video, för att förare och instruktör skulle kunna utvärdera anfallen.
 

När F13 behövde plats för den nya Jaktviggensimulatorn för JA37 1980 flyttades 108:an året före till F16 i Uppsala och där användes den till 1985 då den överfördes till Tammerfors i Finland.
 

J35F2-simulator nr 109.

Nr 109 är den enda simulator som inte flyttats omkring som de övriga. Den levererades 1969 till F10 i Ängelholm där den i slutet av 1990-talet genomgick en omfattande modifiering för att motsvara J35Johan-versionen. Simulator 109 överflyttades till Mälardalens Högskola i Västerås 1998 när Drakenflygningen upphörde på F10.
 

J35F2-simulator nr 110.

F12 i Kalmar fick ta emot den sista Drakensimulatorn 1969. Den var kvar till F12 nedläggning och flyttades 1978 till F1 i Västerås där den blev kvar till flottiljens nedläggning. Den nedmonterades, byggdes om till J35S av FFV Aerotech, och överfördes till Rovaniemi i Finland 1983.

Ingen Drakensimulator har haft visuellt system under tiden i flygvapnet. Det kom först med Viggen- och Herkulessimulatorerna.

 

Slutord

Simulatorerna betydde att man kunde spara mycket pengar genom insparing av drivmedel men också genom att man kunde öva taktik utan att avfyra riktiga vapen till dyrare pris. Att övningarna kunde ske utan risk för signalspaning mot träningen var också en mycket viktig del. Vi övade ju väldigt mycket med avancerad elektronisk störning mot flygplanradar och annat utan att den presumtive fienden i kalla kriget hade en aning om vad vi gjorde i våra simulatorhus.

 

Under träning i verkligheten avfyrades fiktiva vapen med olika former av registrering. Men det räckte inte för att i verklighetens divisionsövningar få fram hur det skulle vara i en krigssituation.

 

Vi kan ta exemplet med anfall under instrumentflygförhållanden när man inte ser målet. I simulatorn kunde man i flygplanradarn se hur roboten går mot målet och vid träff splittrar målet. Om det blir bom måste man snabbt välja ett nytt vapen och fullfölja anfallet till träffindikering. Robotens flykt mot målet och träff kunde man inte få under fredsvisa övningar i luften eftersom man inte kunde skjuta skarpa robotar mot kompisarna!

I det fallet var simulatorn med taktiska delar oersättlig!!



Skrivet av Ingemar Nilsson
Senast uppdaterad 2010-01-24