I den förnämligt fina jubileumsboken Draken 50 år som utgavs 2005 finns
inget avsnitt som behandlar de flygsimulatorer som tillhörde flygsystem
35 och som var en integrerad del i utbildning och träning av flygförare
i Drakensystemet. Här berättar Ingemar Nilsson, simulatoringenjör vid F16 1964-2003, om de tio Drakensimulatorer som varit i bruk.
Huvudman för simulatorunderhållet var CVA i Arboga.
Riktiga flygsimulatorer hade inte funnits tidigare utan Drakensystemet
var först med den nya utbildningsfaciliteten. Det hade visserligen
beställts en flygsimulator tidigare till Hawker Hunter men den engelske
simulatortillverkaren Redifon hade konstruktionsproblem och när
lösningen drog ut på tiden avbeställde flygvapnet simulatorn och fick
ytterligare ett flygplan J34 istället.
Det finns inget flygsystem i svenska flygvapnet som haft fler
flygsimulatorer än de som ingick i Drakensystemet. Antalet var tio,
fördelade på sju simulatorer (nr 101-107) med analog beräkning
tillverkade av Curtiss Wright i Patterson, New Jersey, och tre
simulatorer (nr 108-110) med modern digital beräkning tillverkad av
Singer Link i Binghamton, New York.
De analoga flygsimulatorerna 101-107 var mycket underhållskrävande.
Beräkningarna gjordes i operationsförstärkare med elektronrör som
dessvärre hade den egenskapen att de ändrade sin emission och utsignal,
samt i elektromekaniska servon där beräkningssignalerna gick via
potentiometrar som med tiden blev ”brusiga” och rubbade rätt värde i
utsignalen. Åtgärderna blev rörbyten och sprittvätt av potentiometrar.
Modifieringar skulle alltid utföras med ny hårdvara som skulle
installeras och justeras.
Mjukvarusimulatorerna för J35F2 kunde modifieras med ny mjukvara som
levererades av FFV Aerotech i Arboga. Det dagliga underhållet
förenklades avsevärt och handlade ofta om spänningsaggregat som inte
lämnade rätt spänning men även fel på ingående flygplanlika enheter.
För spaningsdraken S35E fanns ingen simulator. Spaningsförarna
nödtränade i J35F-simulatorerna.
De två första simulatorerna, i versionen J35A, nr 101 och 102,
levererades 1961-62 till F16 i Uppsala som skulle bli central
typinflygningsflottilj med TIS-35 för alla Drakenförare. Dessa
simulatorer innehöll ingen taktisk del med mål eller
beväpningssimulering. Det behövdes inte eftersom avsikten med
typinflygningen (TIS) i Uppsala var att förarna skulle utbildas under
sex månader på grundflygkonceptet med deltavingat flygplan; start och
landning samt flygning i upp till grupps storlek (4 flygplan). Den
taktiska utbildningen, efter TIS-utbildningen, genomfördes på respektive
hemmaflottilj även om det i början fanns planer på att centralisera GFSU
till F13 i Norrköping. I J35A-simulatorerna var man begränsad till att
träna nödsituationer, instrumentflygning och instrumentinflygningar för
landning.
När F16 1976 ombeväpnades till J35F1 men behöll de dubbelsitsiga
skoldrakarna SK 35C för fortsatt TIS-verksamhet, byggdes den ena
A-simulatorn (nr 102) om till SK-versionen. Ombyggnaden innebar inte att
man skapade en baksits för flygläraren men framsitsen för eleven byggdes
om med relevant instrumentering och alla förekommande
nödhanteringsreglage för uthopp i tvåsitsutförande. När F16 1985
påbörjade ombeväpning till Jaktviggen JA37 flyttade TIS-verksamheten för
Draken till F10 i Ängelholm. Den ombyggda simulatorn 102 för SK35C
flyttades med till F10 där den brukades tills flottiljen lades ned.
Idag återfinns simulator 102 hos Västerås Flygande museum där besökare
kan köpa sig ett flygpass. Av den ursprungliga simulatorn återstår
endast kabin och instruktörsplattform. Flygdelen och tillhörande
beräkningar sker i PC-baserade Flight Simulator FS 2004 till vilket det
kopplats en stor bildskärm framför föraren. Flygkänslan är mycket bra!
Den andra A-simulatorn, nr 101, lämnades till Flygmuseet i Linköping
redan 1976, där den en tid var uppställd med kabin och
instruktörsplattform.
Placeringen av olika simulatorversioner har naturligtvis följt de
flygplanversioner som funnits på respektive flygflottilj. 1963 sattes en
J35B-simulator (nr 103) på F18 i Tullinge. Den hade en fullständig
taktisk del där både Stril-funktionen och vapensystemets
ombordkomponenter i flygplanet simulerades. Det blev möjligt att, utöver
nödträning och instrumentflygning, även träna taktiska situationer under
inverkan av elektronisk störning. Verksamheten blev av naturliga skäl
belagd med sekretessgränser vid olika typer av studiebesök.
1977 flyttades B-simulatorn till Rovaniemi i Finland i samband med att
Finland fick låna överblivna J35B-flygplan.
Flygsimulatorn för J35D (nr 104) sattes upp på F13 i Norrköping 1963
och var sett ur tillverkarens synpunkt mycket lik B-simulatorn. Vissa
ritningar hade beteckningen J35-B för båda versionerna men D-versionen
(J35-B2) hade naturligtvis aktuell styrautomat 05 samt relevant
taktikutrustning med Sidwinder-robot och jaktraketkapsel.
När F13 1965 behövde plats i sin simulatorhall för en J35F1-simulator
flyttades 35D-simulatorn till jaktflygflottiljen F3 på Malmen där den
brukades till april 1972 då det blev tid för flyttning till F4 på
Frösön.
Vid uppställningen på F4 ändrade simulatorpersonalen på den uppställning
av kabin på golvet och upphöjd instruktörsplattform som tillverkaren
konstruerat. Det blev istället ett snyggt datagolv över hela
anläggningen där kabinen var nedsänkt i golvet och den uppställningen
blev vägledande för de flesta uppställningar även på andra flottiljer i
fortsättningen.
Sommaren 1985 togs D-simulatorn till Arboga där den ställdes upp i ett
utrymme för att modifieras till den österrikiska versionen 35OE.
Modifieringen innebar införande av civil IFR-instrumentering med VOR,
ADF och ILS samt variometer som inte fanns i de svenska Drakarna. Detta
innebar installation av ett nytt mjukvarustyrt navigeringsskåp som
konstruerats av FFV Aerotech. Även vinghängda fälltankar infördes men
Sidwinderinstallationen togs inte bort även om den vid leveransen till
Österrike inte var tillåten att använda på flygplanen enligt ett
gällande försvarsavtal med Sovjetunionen.
1987 sattes den ombyggda OE-simulatorn upp i Zeltweg 20 mil väster om
Wien. 1995 modifierades den ytterligare i taktiksystemet och
instruktörssystemet av FFV Aerotech. Genom oroligheterna i närliggande
Jugoslavien och kränkningar av gränsen i söder hade österrikaren i gemen
insett betydelsen av att effektivt jaktförsvar och Bundeshärens
flygavdelning seglade plötsligt i medvind några år. Man köpte
Sidwinderrobotar och brydde sig inte om avtalet med Sovjetunionen, som
vid denna tidpunkt upplösts. Simulatorn försågs 1995 även med
mjukvarustyrd radarsimulering och i samband därmed kraftigt utökad
radarstörningsfunktion. OE-simulatorn är 2010 fortfarande monterad i
Zeltweg men nu endast för musealt bruk.
Det största framsteget med 35F1-simulatorn var att tillverkaren gjort
ett mycket avancerat mekaniskt störningssystem mot flygplanradarn. Det
utgjordes av 50 simulerade remsor som kunde fällas i stråk eller som
remsbollar avfyrade med remsraketer eller fällda i bakkanten från
målflygplan. Den elektroniska störningen mot flygplanradarn var
ytterligare förfinad och efter några år gjorde FFV Aerotech en mycket
avancerad Multistörning där instruktören kunde välja blixtsnabba
omställningar mellan störformerna i sekvensform.
1965 sattes simulator nr 105 upp på F13 i Norrköping och brukades där
till 1974 då den måste ge plats för den första Spaningsviggensimulatorn,
SH37, som skulle sättas upp på F13. 105:an flyttades till F3 Malmen
där den blev kvar i endast två år varefter den flyttades till F16 i
Uppsala 1976 för att ersätta 35A-simulatorn nr 101. 1979 flyttades nr
105 från Uppsala till Tammerfors i Finland och försågs genom FFV
Aerotech försorg med annan radio och civila instrument för VOR/ADF/ILS.
J35F1-simulator nr 106 levererades till F1 i Västerås 1965 och användes
fram till 1978 då den skeppades till Rovaniemi i Finland och fick samma
ombyggnad som nr 105. Anledningen till simulatorbytet i Västerås 1978
var att det blev en modernare 35F2-simulator frigjord genom
nedläggningen av F12 i Kalmar.
Nr 107 levererades och sattes upp på F13 1966 som därmed hade två
J35F1-simulatorer i samma byggnad. 1968 flyttades den från F13 och
sattes upp i simulatorhuset på Malmen. Anledningen till nedtagningen av
107:an var att F13 fick den modernaste versionen av J35F, den som hade
en IR-spanare under nosen och kallades J35F2. F13 simulatoravdelning
fick alltså 1968 en modern mjukvarustyrd flygsimulator av typ J35F2.
1974 var det åter dags för flyttning av 107:an. Nu från Malmen till F17
i Ronneby. Där blev den i drift till 1981 då den åter flyttades, nu till
FOA i Linköping där den nyttjades för forskning i maskering av
krigsförband. Ett visuellt kamerabaserat system infördes för att man
skulle kunna flyga över en terrängmodell med maskerade markförband.
Den första mjukvarustyrda flygsimulatorn från Singer-Link sattes upp på
F13 i Norrköping. För instruktören innebar den nya simulatorn avsevärt
förenklad vardag. Den hade alla faciliteter som J35F1-simulatorn men
genom den utökade datahanteringen i en processormaskin typ GP4 fanns en
målbank med färdiga utgångslägen för de flesta anfallstyper som förekom
i systemet. I den utökade radarstörningspanelen fanns t.ex. möjligheten
att trycka på en knapp och därmed effektuera att målet flög iväg och
gömde sig i ett utlagt remsstråk.
Föraren fick i 35F2-systemet möjlighet att välja om siktet skulle styras
av radarn eller vid vinkelstörning mot densamma, koppla om till följning
via IR-spanaren. Omställningarna, främst vid multistörning, var
blixtsnabba och det krävdes mycket skickliga simulatorinstruktörer för
att hinna med och registrera vad en skicklig förare gjorde för snabba
motåtgärder mot ”elaka mål”. De taktiska simulatorerna försågs så
småningom med registreringsutrustning, som baserades på inspelad video,
för att förare och instruktör skulle kunna utvärdera anfallen.
När F13 behövde plats för den nya Jaktviggensimulatorn för JA37 1980
flyttades 108:an året före till F16 i Uppsala och där användes den till
1985 då den överfördes till Tammerfors i Finland.
Nr 109 är den enda simulator som inte flyttats omkring som de övriga.
Den levererades 1969 till F10 i Ängelholm där den i slutet av 1990-talet
genomgick en omfattande modifiering för att motsvara J35Johan-versionen.
Simulator 109 överflyttades till Mälardalens Högskola i Västerås 1998
när Drakenflygningen upphörde på F10.
F12 i Kalmar fick ta emot den sista Drakensimulatorn 1969. Den var kvar
till F12 nedläggning och flyttades 1978 till F1 i Västerås där den blev
kvar till flottiljens nedläggning. Den nedmonterades, byggdes om till
J35S av FFV Aerotech, och överfördes till Rovaniemi i Finland 1983.
Ingen Drakensimulator har haft visuellt system under tiden i flygvapnet.
Det kom först med Viggen- och Herkulessimulatorerna.
Simulatorerna betydde att man kunde spara mycket pengar genom insparing
av drivmedel men också genom att man kunde öva taktik utan att avfyra
riktiga vapen till dyrare pris. Att övningarna kunde ske utan risk för
signalspaning mot träningen var också en mycket viktig del. Vi övade ju
väldigt mycket med avancerad elektronisk störning mot flygplanradar och
annat utan att den presumtive fienden i kalla kriget hade en aning om
vad vi gjorde i våra simulatorhus.
Under
träning i verkligheten avfyrades fiktiva vapen med olika former av
registrering. Men det räckte inte för att i verklighetens
divisionsövningar få fram hur det skulle vara i en krigssituation.
Vi kan
ta exemplet med anfall under instrumentflygförhållanden när man inte ser
målet. I simulatorn kunde man i flygplanradarn se hur roboten går mot
målet och vid träff splittrar målet. Om det blir bom måste man snabbt
välja ett nytt vapen och fullfölja anfallet till träffindikering.
Robotens flykt mot målet och träff kunde man inte få under fredsvisa
övningar i luften eftersom man inte kunde skjuta skarpa robotar mot
kompisarna!
I det
fallet var simulatorn med taktiska delar oersättlig!!
Skrivet av Ingemar Nilsson
Senast uppdaterad 2010-01-24
|