Första experimenten
Radar eller Ekoradio
var i det av kriget isolerade Sverige ett nästan okänt begrepp ända fram
till de sista krigsåren.
En av de första,
eller kanske den allra förste, som över huvud taget sysslade med vad vi
idag kallar radar var civilingenjör Torsten Elmqvist, SATT (Svenska
Aktiebolaget Trådlös Telegrafi). 1939 började Elmqvist experimentera med
ultrakorta riktade vågor med sikte på att konstruera en apparat för
lokalisering och avståndsmätning till fasta och rörliga mål.
Så småningom började
liknande verksamhet komma igång på flera håll.
Den splittrade
försöksverksamheten var både oekonomisk och opraktisk. I en skrivelse
till försvarsministern i dec. 1941 hemställer chefen för försvarsstabens
luftbevakningsavdelning, övl Bengtsson, att all forskning och
försöksverksamhet inom ekoradioområdet skall samordnas inom det
nyinrättade SUN (Statens Uppfinnarnämnd).
Vid nyåret 1942 åtar
sig SUN uppdraget.
En mycket erfaren
radioexpert, civilingenjör Hugo Larsson, anställd vid telegrafverket,
lånades ut till SUN för att leda utvecklingen av den första ekoradion. I
arbetsgruppen ingick också civilingenjörerna Torsten Elmqvist och Ove
Norell samt ytterligare några radioingenjörer och radiotekniker. Fr.o.m
okt. -42 ställdes också flygingenjör Martin Fehrm till SUN:s förfogande.
I juni 1942
träffades ett avtal mellan SUN, AB Bofors, Telefon AB LM Ericsson och
SAAB (Svenska Aeroplan AB) om gemensam forskning inom ekoradioområdet.
Försöksverksamheten
bedrevs i lokaler tillhörande armé-förvaltningens laboratorium i
Frösunda, i en barack senare tillhörande FOA3 vid Bromma flygplats samt i
myntverkets källare.
Projekten
Redan i april 1942
kunde Hugo Larsson visa upp en laboratoriemässig men fungerande ekoradio
och den 3 juli anordnades ett demonstrationsprov på Bromma
De olika
utvecklingsprojekten inom SUN, som ledde fram till de första
ekoradiostationerna fick projektbeteckningarna ER (Ekoradio). ERI och
ERII blev således beteckningarna på de två projekt enligt
interferensprincipen som ledde fram till ekoradiostationer för
fartygsartilleri respektive luftvärn. ERIII blev beteckningen på det
projekt som ledde fram till ekoradion för flygspaning enligt
pulsprincipen.
Ett av de
dominerande problemen man hade att brottas med var utan tvivel
elektronrören till sändarna. Man saknade rör som kunde alstra
tillräckligt höga effekter för ultrakorta vågor och som dessutom hade
någorlunda livslängd.
Operativa prov
På nyåret 1943 var
det första exemplaret av ekoradio typ ERI installerat och i operativ
drift ombord på pansarskeppet "Drottning Victoria".
Den första ekoradion
för luftbevakning, ERIII, blev inte klar förrän våren 1944. Stationen
ställdes först upp på Mälsten utanför Nynäshamn för utprovning med
flyttades senare till Nåttarö. Stationen var försedd med en stor
otymplig antenn med en 6 m hög och 15 m bred antennreflektor på vilken
ett stort antal antennelement var placerade. Antennen var monterad på
ett vridbart, hjulförsett underrede, som kunde vridas inom en viss
sektor på en ringformad räls. Antennen kunde ställas in i önskad bäring
inom sektorn med hjälp av en elmotor.
Sändare och
mottagare var sammanbyggda i ett gemensamt apparatstativ som tillsammans
med kringutrustning och avståndsindikator var placerad i en
intilliggande byggnad. Sändaren hade en pulseffekt på ca 10 kW med en
våglängd på ca 1,5 m. Stationens enda presentationsutrustning utgjordes
av ett vanligt standardoscilloskop (A-skop) för avståndsmätning.
Antennen gav en mycket bred antennlob som resulterade i relativt dålig
bäringsnoggrannhet och upplösningsförmåga. Stationen nådde räckvidder
mot flygplan på 120-150 km. Stationens tillförlitlighet lär enligt
uppgift ha varit otillfredsställande.
Den 14 juni 1944
ålades flygvapenchefen av överbefälhavaren ansvaret för uppbyggnaden av
en ekoradioorganisation. Sex á sju spaningsstationer, typ ERIII, skulle
beställas och så snart som möjligt upprättas inom kustområdet Gävle -
Bråviken.
Avveckling
Sommaren 1944
inträffade händelser som resulterade i att utvecklingsarbetet inom SUN
fick läggas om.
Plötsligt kunde det
militära behovet av radarmateriel täckas genom import från både Tyskland
och England.
I en skrivelse av
den 20 juni 1944 erbjöd sig det brittiska flygministeriet att till
svenska flygvapnet leverera 50 st ekoradiostationer AMES typ 6 MkIII,
(Air Ministry Experimental Station)
De engelska
luftbevakningsstationerna fick den svenska beteckningen TmerIIIB,
(Transportabel markekoradio). Den vanligaste beteckningen var och
förblev dock ERIIIB eftersom ERIII var beteckningen på det projekt inom
SUN som skulle leda fram till ekoradiostationen för luftbevakning.
Den 20 okt. 1944
beställde flygförvaltningen, genom den brittiska flygattachén i
Stockholm, 30 st ekoradiostationer AMES, typ 6 MkIII, från det brittiska
flygministeriet. I beställningen ingick de fem redan levererade
provstationerna. Det offererade priset var £1000 per station inklusive
tält,
motoromformare och nödvändig reservdelssats.
Källa: Utdrag ur FHT-dokumentet
Förstudie angående den historiska radarutvecklingen inom Flygvapnet.
Mer läsning:
FHT-dokumentet
Svensk
ekoradioutveckling under krigsåren 1939-1945
|