Försvarets trådnät.

Utveckling 1946 - 1986
 

Tidigt trådnät

Manuell växel

Omkopplare för förberedda förbindelser

Tiden före 1948

Det militära luftförsvaret utgjordes då av luftvärn, luftbevakning och luftskydd och organiserades under åren före andra världskriget. Luftförsvaret byggde på att luftbevakningsstationer rapporterade till luftbevakningscentraler och förbindelserna framfördes i allmänna telefonnätet, delvis med prioritet. Största delen av den så kallade interurbantrafiken var manuellt kopplad. Endast de större städerna (och landsbygdsväxlarna) hade automattrafik.

Den tidens kabelnät härstammade från de stora rikskabelarbetena i slutet av 1920-talet och hade en mycket begränsad kapacitet. Kabeln Stockholm - Göteborg lades t.ex. i slutet av 1920-talet. Det var kopparledare i fyrskruv som medgav max tre förbindelser per fyrskruv. Bärfrekvenssystem kom men begränsade sig till  att framföra en bf-kanal ovanpå den fysikaliska.

Under slutet av krigsåren tvingade bristen på koppar Telegrafverket och LM Ericsson att utveckla 8-kanalssystem bärfrekvens på en fyrskruv.

Inte förrän koaxialkablar började tillverkas och förläggas kunde man tillgodose de ökade behoven som krävdes för införande av automattrafik.

Under 30 - 40- och långt in på 50-talet var blankstråken fortfarande det dominerande transmissionsmediet.

Materielen i centralerna (skyddsrum och motsvarande) var enkel, bestod av telefonapparater placerade på luftbevakningsstationen, som anslöts till en växel i luftbevakningscentralen via telegrafverkets ordinarie förbindelsenät eller fast uppkopplade förhyrda förbindelser.

Landet var uppdelat i luftbevakningsområden som samverkade med de civila luftskyddsområdena. Organisatoriskt låg luftbevakningen  under armén.

Information överfördes även till Flygvapnets jaktcentraler (jc).

Informationsöverföringen var långsam och hade begränsad kapacitet.

Ett fjärrskriftnät, baserat på teleprinter, byggs för flygvapnets väderinformation. Driften sköts av Televerket.
Parallellt anordnas ett fjärrskriftnät för ÖB till underställda staber och förband i krig. Nätet anordnas som teletypenät och drifthölls även detta av Televerket. Förbindelserna är antingen fysikaliska superfantom eller tontelegrafvior. 

All utbyggnad och allt underhåll av nätet utfördes av Telegrafverket.
 

Lgc m/48

1948

Samverkan med bland annat jaktflyget ställde krav på övervakning av lufthavet och möjlighet till ledning. Luftbevakningen överfördes till Flygvapnet 1948 och byggdes upp enligt engelsk modell.

OP-rum och teknik grundades på materiel från surpluslager (US Signal corps) i form av AN/TTQ som anpassades till svenska behov. Utrustningen moderniserades senare och modifierades med ny materiel och fick beteckningen lfc m/48.

Första provplatsen var det som kom att kallas O3R på F8 i Barkarby.

Utrustningen levde kvar i modifierad form in på 70-talet bland annat på Gotland (Lfc G1).

Även radio och radar började utnyttjas i form av Fmr-5 och ErIIIb.

Flygvapnets egna tekniker sköter delar av underhållet, men Telegrafverket är fortfarande en tung del i underhåll av nätet.
 

Optisk luftbevakning

Trådnätets uppbyggnad
 

1950

På erfarenheter från verksamheten i lfc m/48 byggdes av Telegrafverket med början på 1950-talet, lfc m/50 och lgc m/50. Här fanns nu kraftfullare utrustning, ofta i skyddade anläggningar som tillät både luftbevakning och jaktledning.

Landet delades in i sektorer.

I nätet ingick c:a 1200 luftbevakningsstationer (ls), spridda över landet. Förbindelserna togs in i luftförsvarsgruppcentraler (lgc) i klasar, och här gjordes en bearbetning av rapporterna före vidaresändning till luftförsvarscentraler (lfc).

Förbindelsebehovet täcktes som tidigare av förbindelser i Televerkets nät.

Flygvapnet gjorde en överenskommelse med Telegrafverket där man dels hyrde fasta förbindelser mellan viktiga objekt, dels, för att hålla kostnaderna rimliga, använde förberedda förbindelser som normalt användes i telefontrafiken. Dessa sattes i bruk genom att slå en omkastare i ”krig”- ”fred”-läge. På så sätt fick man en ren galvanisk förbindelse mellan objekten.  

Till vissa objekt byggdes egna kabelnät och förbindelser.

Kommunikationen (påkallning) skedde med vevsignalering (20 Hz) och talförbindelsen var en så kallad LB-förbindelse (lokalbatteri).

Lfc kom nu att utgöra en central kommunikationspunkt inom sitt område (sektorn). Telegrafverket (senare Televerket) sköter underhållet vid sidan av flottiljens tekniker från avdelning VII.

Parallellt med trådförbindelserna började radiolänknätet att byggas ut.
 

CVA kommer in som central underhållsinstans för trådmaterielen och för Radiolänkutrustningarna.
 

Lfc m/50

MK-OK

1952-54

De större lfc m/50 och vissa lgc (m50) får fortifikatoriskt skydd och sambyggs ofta med andra organisationsenheter i det militära eller civila försvaret.

Utbyggnaden skedde över hela landet, med något varierande utformning och tidsram. Sekretessen var mycket hög. Lfc blir nu en knutpunkt i telenätet och ansluts också till radiolänknätet. Lfc förses med manuella växlar som medger förmedling på fyrtrådsbasis över landet.

Slutpunkter i centralerna utgörs av slutrörsboxar, KK-stativ. MK-OK, signaleringsutrustningar och kopplingsanordningar fram till telefoninsatser och växlar och talgarnityr i till exempel op-rum. Omkopplingar och förändringar av förbindelser är en omständlig procedur.
 

Antenn i LOPRA

1956

Radioplan 56 antas, där de fasta tråd-, radiolänk- och fjärrskriftsnäten kompletteras med ett exklusivt nät för Flygvapnets behov, baserat på fjärrskrift, radiolänk och radiokommunikation, ”luftoperativa radionätet LOPRA”. Trafiken utväxlas med fjärrskrift över radio, antingen maskinsänt eller handmorse mellan Huvudstation (HS) och understationer (US).

Trådnätet är fortfarande det till omfattning dominerande transmissionsmediet.
 

1958

Beslut att bygga 70 flygbaser med tillhörande telefon- och transmissionsutrustning samt kabelnät.
 

LS-torn

1959

Trådförbindelserna i Televerkets nät moderniserades mer och mer i och med riksautomatiseringen. Detta omöjliggjorde signalering med befintligt system på förstärkta förbindelser.

Försvaret tvingades införa tonsignalering. Denna skedde med inombandssignal i Signalomformare 1425 Hz.

Signalomformare 1425 Hz beställs nu i stor mängd för signalering på trådförbindelser. Leverantör LM Ericsson.

Utrustningen bestod av en tonmottagare, selektiv för signaleringsfrekvensen 1425 Hz samt en tongenerator för sändning av 1425 Hz, räckvidd ca 42 dB (ungefär lika mycket i km), därtill transformator för linjeanpassning och linjedämpare.

Ett separat nät, MX-nätet, anordnas på Televerkets lokal- och mellanortsnät för armé- och närförsvarsförbandens taktiska telefonisamband. I detta kan exklusiva förbindelser arrangeras på reservförbindelser eller ianspråktagna civila abonnenters förbindelser. Byggs ut av arméförbandens och flygvapenförbandens egen signalpersonal.
 

Teleprintercentral

STRIL-60

1960

De befintliga fjärrskriftsnäten ersattes av gemensamt trådfjärrskriftsnät med separata förhyrda förbindelser och manuell förmedling i ett antal fjärrskriftscentraler (Huvudcentral HC och undercentraler UC).

Förbindelser förhyrs och underhålls av Televerket, utrustning anskaffas av Flygvapnet men underhålls av Televerket.

Förmedlingscentralerna (UC) är ofta sambyggda med Televerkets motsvarande centraler i krigstelegrafnätet.
Fjärrförbindelserna framförs i tontelegrafvior. Lokalnäten utgörs ofta av superfantomförbindelser.

Telegraföverdrag ingick för att regenerera signalen där den dämpats på längre förbindelser.
 

Nya fjärrskriftsmaskiner anskaffades. Leverans från Siemens.

Leveranskontroller sker av CVA

Halvautomatisk fjärrskriftsförmedling ES2 för fred och krigsdrift anskaffas från Philips Holland. Underhålls och betjänas tekniskt av Televerket, trafikalt av personal ur Flygvapnet.

Fredsanläggningen lokaliserad i källaren på Tre Vapen. En krigsanläggning byggs.
 

1961

Leverans och installation av signalomformareutrustning 1425 Hz från LM Ericsson på alla objekt inom luftbevakning, STRIL och FYL.

Följs upp senare med manöversignalomformare 1225 Hz för manövrering av radio från lfc eller TWR till fjärrlokaliserad radio. Överför nycklingssignalen från fotpedal till sändare.

CVA har många leveranskontrolluppdrag, liksom planering för installation samt driftsättning på anläggningar över hela landet.
 

Understation US i LOPRA
 

1962

Nu inleds en period med utveckling av dataöverföring med hjälp av modemer. Det var blygsamma hastigheter i början, 50-100 Baud. (Man angav hastighet i Baud, då det endast var en modulering med hjälp av frekvensskift). Senare under 60-, 70- och 80-talen ökades hastigheten med hjälp av olika modulationsmetoder, där både fas- och amplitudmodulering förekom.

Telegrafiinlagring VT2F beställs från SRT och ingår bland annat i abonnentutrustningen för Luftopra.

VT2F, är det första modemet i försvarets nät. Omvandlar ± 60 Volt till 6 V för överföring av 5-enhets fjärrskrifttecken. Hastighet 50 Baud.

En senare variant bestyckad med regenerativt överdrag togs fram för överföring av bl.a. pejldata och hastigheten drogs upp till 100 Baud.

Ett antal understationer, US, byggs för ”LOPRA-nätet”.

CVA medverkar vid leveranskontroll, installationsplanering samt driftsättningar.
 

Fjärrskriftrum, Rapri

Signalstationsvagn

T1F

T1G

1963

Bas 60 börjar byggas ut. Transmissionsutrustning och telefoniutrustning installeras skyddat i KC. Omfattande bas- och bankabelsystem byggs ut.

Rörlig stabsplats tas fram. Signalstationsvagn för flygbaser anskaffas och installeras. Den innehöll transmissionsutrustning, telefonväxel, fjärrskrift- och kryptodel, samt Radioprintertelefonutrustning MRX-16.  Installeras i plasthydda. Här finns också en telefonväxel som möjliggjorde anslutning av 8 abonnenter i ett ”kluster”med direkt telefonförbindelse sinsemellan och med US-stationen inom ett US-område. Anskaffas från Standard Radio.

Stril 60 utbyggnaden ställer allt högre krav på förbindelsekvalitet.

Datatransmissionsutrustning T1F och T1G anskaffas från Standard Radio. T1F används bl.a. till överföring av peksymbol och smalbandsradarbild från RGC och radarstation. T1G ingår i styrdatasystemet. Överföring av data med 1200 Baud resp. 1500 Baud på analog förbindelse med frekvensskift. Manuell löptidsutjämnning sker med strappar. Hastigheten var ännu lika med modulationshastigheten i Baud.

För att höja kvalitén på trådförbindelserna anskaffades LF-överdrag, vilka innehöll förstärkarutrustningar och anpassningstransformatorer. Leverantör SATT.

Många objekt hade förbindelser med dålig hörbarhet. Förstärkare (överdrag) installerades. För att undvika risk för rundgång med tillhörande tjut på tvåtrådsförbindelser måste dessa förses med s k lednings- och delningstransformator och linjebalans.

Vid inmätning skulle i ledningsbalansen ingående kapacitanser och induktanser kopplas så att ledningens karakteristik efterbildades.
 

Bredbandsutrustning 6 MHz
Övervakningsutrustning i Centralen

1964

Bredbandsutrustning 6 MHz togs fram för att överföra radarbildsinformation över koaxialkabel på en ca 80 km sträcka i Mellansverige med mellanförstärkare var 9 km.

Leverantör var David Andersen i Norge.

Bland annat på grund av temperaturskillnader i marken sommar och vinter krävdes ett relativt komplicerat förstärkarsystem med automatisk förstärkarreglering. Vidare måste den så kallade systemledningen utjämnas avseende ledningens dämpning s k preemphasis.

Utrustningen var försedd med ett övervaknings- och lokaliseringssystem som larmade när kvalitetsgränser överskreds..

CVA gjorde inmätning tillsammans med leverantören och personal från dåvarande TUAB. Systemet följdes upp med mätningar under relativt lång tid framöver.
 

Del av Tfn-46

Telefon 386

1965

TFN 46 (startorderutrustning) anskaffas från SATT. 

Ansluter 8 flygplan och 8 mekaniker kommandocentralen (KC) och trådjaktledaren (tråjal) i lfc på samma slinga, samtliga till exempel i högsta beredskap i J35 och senare efter modifiering JA37. Driftsättningen var relativt känslig, då ledningskarakteristiken i de olika kabeldelarna inte alltid var optimala, med brus, tjut och inducerade signaler som följd. Många klagomål kom från förare och TL.

TFN-386 anskaffas från SATT

Tfn 386 togs fram för i första hand luftbevakningen och kallades därför oftast för ls-telefonen. Den hade omvandlare från 20 Hz till 1425 Hz för signalering och var mycket användbar och ingick länge i trådsignalutrustningar för stril och baser. En senare variant, Tfn 387, gjordes omkopplingsbar 2-tråd/4-tråd och kunde användas för anslutning i de 6-tråds OK som senare installerades i anläggningarna.

Siemens WT 100

Tontelegrafutrustning som ingick i luftoperativa radionätet för överföring av fjärrskriftsignaler från mottagarstationen till sändarplatsen i Luftopranätet.

Omvandlade och överförde fjärrskrifttecken (60V, 20 mA) till frekvensskifttecken. 6 eller 12 kanaler kunde överföras i ett frekvensband 300-3400 Hz. Det fanns även tontelegraf för 18 och 24 kanaler i Televerkets nät, avsedda för försvarsförbindelser.

För överföring och modulering av fjärrskriftsignalerna i radiokanalerna anskaffades WTK 340, även detta från Siemens.
 

Tonsvarare

1966

För att förenkla en dyrbar procedur med mätningar och underhåll av trådförbindelser till luftbevakningstorn (långa förbindelser i ödemark) togs tonsvararen fram, leverantör SATT. Denna monterades i ls-tornet och en signal från centralen aktiverade en oscillator som svarade med en kvittenston med känd frekvens.

Efter en tid konstaterades att utrustningen lätt blev störd av bland annat åska och funktionaliteten uteblev. Även blev vissa televerkets landsväxlar störda och drabbades av ”hängningar” på abonnentsidan.

Efter en omfattande utredning gjord huvudsakligen av Roland Persson konstaterades bristande funktion i bland annat en zenerdiod. Efter åtgärd har tonsvararna fungerat fram på 90-talet

Med början ca 1966 påbörjades serieinstallationer och leveranskontroller av KC m/70, vilkas telefonidelar levererades och installerades av dåvarande Televerket. Prototypinstallationen skedde på bas Uråsa och bas Kjula (Eskilstuna). Den första serieinstallationen skedde sedan på F16.

Telefoniutrustningen i flygledartornen på dessa flygplatser var levererat av Mjölbyverken och stundom uppstod kompabilitetsproblem. Ett antal gånger fick Roland Persson rycka ut till F16 för att avhjälpa störningar i hörtelefoner. 

Omorganisation av operativ ledning för MB och Fobef medför utökning av landsomfattande trådsamband och kräver inmätning av nya och befintliga förbindelser. CVA utför detta arbete på uppdrag av FMV.

Dessa förbindelser kommer att ingå i det blivande FTN (Försvarets TeleNät)
 

1967

Störningar i flygförarens headset och allvarliga klagomål på speciellt J35 krävde många mätningar, försök och prov innan orsaken kunde klarläggas. Experter från FMV/FE, FC och SAAB  kunde slutligen tillsammans med CVA lösa problemet. Störningen uppstod då fler än två flygplan anslöts.

En jordad mikrofontransformator i flygplanutrustningen var ”boven” i ett övrigt elektriskt balanserat system. Störningarna kunde provisoriskt avhjälpas med extra jordning av flygplanet. Slutlig åtgärd kunde inte erhållas förrän flygradion modifierades
 

Telefonväxel m/53

Telefonväxel AKE-129

1968

Som följd av förändring av organisationsstrukturen för MB och Fobef sker en upprustning av ledningscentraler över landet.

Telefonväxlar och transmissionsutrustningar installeras i ledningscentralerna och rörliga enheter (telefonstationsvagn) tas fram. Här ingår installation av bl.a. Telefonväxel m/53, leverantör LM Ericsson.
 

Telefonväxlarna bestod av manuella växelbord med multipelfält som kunde byggas på alltefter behov. Växlarna betjänade både lokala abonnenter och ”riks”-ledningar.

Här ingick nya elektroniskt styrda kraftcentraler (63 A).

Här uppstod många besvär  vid driftsättningen av de första enheterna. Bland annat låg en kontaktor, som styrde omkoppling ordinarie - reserv, direkt på batterisidan. Vid urladdning av batteriet under viss spänningsnivå kunde inte kontaktorn längre dra när ordinarie spänning återkom utan måste manipuleras för hand. Detta tog några timmars ingenjörsarbete innan orsaken upptäcktes och annan koppling kunde göras. Inte ens leverantören hade tänkt sig denna tankelapsus.

Försvaret första datorstyrda växel, AKE-129 från LM Eriksson börjar installeras i knutpunkter i radiolänknätet.

OPUS

1969

OPUS börjar levereras från AGA. Utrustningen består av dels en låda avsedd att placeras på ls-platsen Innehållande en datagivare där riktning och någon övrig information kunde överföres till utrustning i LGC och RRGC. I LGC skedde en filtrering och bearbetning av informationen för vidaresändning till rgc. Resultatet presenterades på kartbord.

DT-108 anskaffas.
 

Koaxialkablar

1970

Fortsatt utbyggnad av transmissionsutrustning för RRGC och radarstationerna PS-08, PS-65, PS-66. Utbyggnad av kabelnät till transmissionsutpunkter för anslutning till bland annat  FFRL och i vissa fall Televerkets fjärrnät.

Utrustning för klenkoaxialkabel 1,3 MHz anskaffas och installeras och driftsätts bland annat i utpunktsnät. Utrustningen medgav överföring av 300 telefonikanaler. Kabeldämpningen krävde mellanförstärkare på varje 5 km. Förstärkarna var planerade i en nedgrävd brunn.

Skarvning av koaxialkablarna kräver ett stort mått av yrkesskickligehet då toleranserna är små.
 

1971

DT-109 (radarextraktor anskaffas)

DT-110 anskaffas. DT-111 anskaffas. Avsedda bland annat för överföring av OPUS-information
 

1972

PCM-utrustning för fysikaliska kablar anskaffas. Nu överförs 32 kanaler på ett kabelpar (per riktning). PCM-tekniken grundare sig på principen att om en signal samplas med en hastighet mer än dubbla bandbredden kan signalen återskapas utan några förluster. Utbildning i Paris. Installation sker på två kabelsträckor i södra Sverige.

DT-112 (Codex 4800 b/s) anskaffas. (Ny LSI-teknik). Första modemet med QAM-modulering.
 

1974

1975

Telefonväxel m/70 anskaffas. Avsedd för förmedlad trafik och som lokal abonnentväxel. Kommer endast att anskaffas i två exemplar. Arbetar med kodväljarteknik och är mycket utrymmeskrävande. Utgår när televäxel ASD-551 och senare Televäxel 400 införs.
 

DT-122

1976

Nya modemer kommer
 

ETSS-växel

1977

Telefonväxel ETSS anskaffas och bildar regionala noder i det landsomfattande ATL-nätet. AKE-129 bildar den nationella nivån. ETSS-växeln är en datastyrd växel med elektronisk kopplingsmatris där tråd och radiolänkförbindelser ansluts. Växeln levereras från GTE i Boston och föregås av kurser vid Digital Equipment i Sundbyberg (PDP 11).

DT-113 (SRT 1200 b/s) anskaffas
 

GTD-120

ASD-551

1979

Till de nya strilanläggningarna anskaffas taktisk telefonutrustning AXT 101 från Ericsson. Dessa utnyttjade en stor del av AXE byggsätt med digital väljare, centralprocessor och regionalprocessorer. Hanteringen (styrning) gjordes i olika programvarustyrda menyer. Det kom senare att anskaffas i olika utföranden till RIR, Lfc och Rgc.

Varianten Tvx-420 som även var en abonnentväxel anskaffas för bland annat baser.

För administrativ telefontrafik i 860/RIR anskaffades GTD-120, digitala abonnentväxlar från ATEA i Belgien. Dessa arbetade med en PCM-switch och kunde programmeras (styras) från en skrivarterminal. Växlarna kom senare också till Rgc och LFC och TSB-verkstäderna.

Som ersättning för manuella telefonväxlar m/53 i MB-anläggningar och LFC typ1 anskaffas från Ericsson ASD-551. Denna växel var den sista abonnent - förmedlingsväxel som arbetade med digital styrning men med analog kopplingsteknik
 

1980

Paketväxel, senare kallad dataförmedlare beställdes från en amerikansk firma, AMNET i Boston. Med dessa infördes en ny teknik, paketförmedling, i FTN som blev inledning till dagens kommunikation. Man tillämpade ett protokoll enligt ISO, X.25, som tillät en mängd tjänster bland annat säkerhetstjänster.
 

Kabelintag
 

MFC Datarum
 

MILTEX

1985

Som ersättning för AKE-129 anskaffas AXT-121 från Ericsson. Denna hade sitt ursprung i AXT-101, men tillförs utvidgade funktioner och arbetade som förmedlingsväxel.

EMP-hotet tog fram koaxialkabel med speciella skydd som lades kring viktigare anläggningar. Skarvningsarbetet var komplicerat och arbetskrävande. I anläggningarnas kabelintag avslutades kablarna.
 

Fiberkabeln hade nu kommit att spela en stor roll både i interna inomhusnät och externa kabelnät. Några av de stora fördelarna är bland annat motståndskraft mot fukt, lätt att hantera och en viss säkerhet mot avlyssning. En första sträcka lades gemensam med Televerket i Övre Norrland. Kablarna var av en-fibertyp.

Fjärrskriftförmedling MFC anskaffas vid Norsk Data, dels som ersättning för de manuella och halvautomatiska fjärrskriftcentraler som fanns, dels som anpassning mot Miltex.

Läs mer om MFC i FHT-dokumentet "Meddelandeförmedlingscentraler MFC" av Harald Andréason
 

MILTEX och MILFAX införs. Bägge kommunikationssätten tillät krypterad överföring och vad de sista som utnyttjade förbindelser i trådnätet.

MILTEX ansluts till förbindelsen med inbyggt modem och erbjuder stöd för operatören. MILTEX kommer nu att ersätta fjärrskriftnätet

Både MILTEX och MILFAX kan hantera krypterad trafik.
 

1990-1995

Nu närmar sig svanesången för trådnätet. Det ersätts mer och mer av radiolänknätet och fiberoptiska kablar som kommer att utgöra det nya nätet i form av FM-IP nät.

Fjärrskriftförmedlingen utgår
 

1995 stängs den sista växeln AKE-129.

Sammanställt av Stig Möller AEF
Senast uppdaterad 2016-07-10