|
Överföring av
radarinformation från radarstationer till luftbevakningscentraler (Lfc)
skedde under 1940 - 1950 talet
främst genom talrapportering på direkta trådförbindelser.
I mitten av
50-talet kunde radarbild överföras från en radarstation på kabel till en
central på max 500 meters avstånd. I början på 60-talet kunde
överföringen ske med s.k.
bredbandslänkar vilket medförde att överföring mellan radarstation och
central kunde göras på
betydligt längre avstånd.
Nästa steg i
utvecklingen var den nya tekniken med smalbandsöverföring av radarbild
på i princip en telefontråd och
som var en betydligt billigare metod jämfört med
bredbandslänkar.
De
radarstationer som utrustades för att överföra radardata smalbandigt var
PS-15,
PS-65,
PS-66, PS-810.
I samtliga ovan
beskrivna överföringsfall var förbindelsen mellan radarstationen och
central stelt uppkopplade. Dvs.
användaren av radarinformationen visste vilken radarstation som han för
tillfället fick radardata ifrån.
Men behovet av
att sprida informationen från en radarstation till fler och fler
användare
(centraler)
ökade, och i mitten på 80-talet infördes s k
SBÖ-spridare. Därmed skapades
en
spridningspunkt mellan radar och central. I spridaren regenererades
SBÖ-data och distribuerades till
6 centraler på förmedlade förbindelser.
Men
utvecklingen hade inte bara fördelar, det fanns en nackdel, användaren
av SBÖinformationen
visste/kunde inte till 100% veta vilken radarbild han hade framför sig.
Detta medförde att en s k incident
inträffade som kunde ha lett till ett allvarligt tillbud. Man
beslöt då (1993) att införa en identitetsgenerator som talade om för
användaren vilken radarstations radarbild han hade framför sig. Systemet
fungerade i princip så att varje radarstation döptes med en speciell kod
som sändes med SBÖ-radardata. Om
användaren vid centralen ställt in den kod motsvarande den station han
hade för avsikt att använda erhöll han bild, om inte, släcktes
bilden ner efter ca 20 -30 sek.
Skrivet av Kalle Gardh
Utförligare beskrivning av
Identitetsgeneratorn finns i ett FHT-dokument. (pdf-format 3,5 MB)
|
