Större trafikal belastning och krav på
högre kvalitet i nätet ställde krav på fler och bättre förbindelser.
Televerket började även införa olika mångkanalutrustningar i nätet
.
Problemet var att trådförbindelserna hade sin begränsning vad gäller
bandbredd.
Under 40-talet introducerades
8-kanalsystem på avpupiniserade 4-trådspar i fjärrkablarna. Vidare
förekom 12-kanal respektive 16-kanalsystem. Men här gick gränsen.
Behov fanns till exempel att radarbild
skulle kunna överföras. Radarbild krävde betydligt större bandbredd än
tidigare och kunde svårligen ordnas på trådförbindelser. På radiolänk
kunde så kallade basband utnyttjas för att överföra radarbild. Utan
någon utveckling inom trådtransmissionsområdet skulle snart varje
operativ anläggning vara fylld av kabelboxar.
Under 1940-talet utvecklades koaxialkabeln som överföringsmedia, i
första hand inom militärindustrin men även TV-industrin, där man
utnyttjade allthögre frekvenser.
Som namnet säger, bestod koaxialkabeln av en mittledare som hölls på
plats av plast- eller keramikbrickor i ett cirkulärt rör.
Informationsöverföringen skedde koaxiellt. Vid högre frekvenser
dämpas signalen varför räckvidden är begränsad och mellanförstärkare
måste användas.
För överföring av till exempel analog
TV-bild (4 MHz) krävdes mellanförstärkare varje 9,5 km. För större
bandbredd krävdes mellanförstärkare på kortare avstånd.
Mellanförstärkarna var obemannade och fjärrövervakade och
strömförsörjning skedde via mittledaren i koaxialtuben.
Kabeln kan bestå av flera koaxialtuber,
där informationen överförs på en cirkulär mittledare som hålls på plats
med polyetenbrickor i ett cirkulärt rör. Informationen överförs mellan
mittledarens utsida och rörets insida. Flera tuber kan läggas i en och
samma kabel utan att ytterhöljena behöver isoleras från varandra.
Kablar som innehåller en eller flera
koaxialtuber kallas koaxialkablar. Kablarna
med denna konstruktion består alltid av en koaxialdel, som innehåller
koaxialtuber och den så kallade manöverdelen, bestående av
manöverskruvar och manöverpar.
Dimensionerna var vanligen 2,5/9,5 mm,
grovkoax, men kabel fanns också i en variant, klenkoax
med mindre kapacitet. På
grovkoaxen kunde upp till 60 MHz överföras.
I försvarsdelarna drog man
gränsen vid 1,3 MHz vilket medgav 300 kanaler.
Tekniken ställde
krav på noggrannhet vid skarvning. Då högspänning 800-1000 V överfördes
på kabeln kunde minsta hårstrå eller främmande partikel i en skarv
orsaka överslag och kabelbrott.
Den visade kabeln är en så kallad
EMP-kabel.
EMP står för
ElektroMagnetiskPuls, som uppstår vid kärnexplosion på hög höjd.
Pulsen anses slå ut känslig elektronik
och särskilt skyddade kablar togs därför fram under 1960-talet. För att
hindra induktion utformades kabeln med ett extremt starkt skydd som
skulle ge skydd mot en inträngande elektromagnetisk puls in i
anläggningen och där slå sönder teleutrustningar. EMP-skyddet
kompletterades med särskilda filter
vid intaget i
anläggningen.
Kabelinnehållet skyddades, som framgår
av bilden, av flera lager stålband, ståltråd, aluminiummantel i flera
omgångar, asfaltmassa, papper, polyetenmantel, flattråd, asfaltmassa och
ytterst bitumenkräppapper. Dessutom förekom också en blymantel som
skyddade mot fukt mm.
En del koaxialkablar har ibland
dessutom en så kallad omspinning eller skruvdel, som kan bestå av
fysikaliska trådpar/fyrskruvar, programledningar, i ett eller flera
lager utanpå koaxialdelen.
KOAXIALDELENS KONSTRUKTION
Koaxialdelen ligger symmetriskt kring
sin centrumlinje och består av ett jämnt antal koaxialtuber. Kablingen
är normalt utförd så att tubernas stålband ligger i kontakt med
varandra.
Som utfyllnad till rund sektion har
manöverpar, manöverskruvar eller pappersgarn lagts in.
Pappersbandningen skall bestå av flera
lager papper och, om kabeln endast innehåller koaxialdel, dessutom av
ett lager kräppapper eller minst ett lager bomullsband.
Koaxialkabel av denna typ lades ofta i så kallade utpunktsnät, som
förenade huvudanläggningen med radio- och radiolänkutpunkter och förekom
i stor mängd i Stril- och Gpl-anläggningar.
Skrivet av Stig Möller
Senast uppdaterad 2012-02-27
|