Bakgrund
Erfarenheter från
inträffade haverier och tillämpade övningar i basräddningstjänst hade
under 70-talet visat att det förelåg stora svårigheter att leda
räddningspersonalen vid ett flygplanshaveri på grund av den höga
bullernivå samt rök- och värmeutveckling som rådde vid en haveriplats.
Ibland tvingades räddningspersonalen att angripa ett brinnande flygplan
från flera håll samtidigt och kunde då tappa ögonkontakten med varandra.
Räddningsinsatsen måste vara snabb och samordnad för att lyckas varför
en säker och funktionell kommunikationsmöjlighet krävdes.
Beställning och leverans
Den 14/2 1978 gav
Flygstabens signaltjänstavdelning ut ett PTTEM med uppdrag åt FMV att
projektera och ta fram en prototyp för en radio som skulle möta följande
krav:
-
Medge dubbelriktat
talsamband mellan räddningsledare och övriga i räddningsstyrkan på
ett avstånd av minimum 500 m i skogsterräng.
-
Kunna betjänas med en
talutrustning anpassad till bullrig miljö med hög ljudnivå.
-
Kunna användas
tillsammans med visirförsedd hjälm.
-
Vara försedd med lätt
åtkomlig S/M-omkopplare och kunna manövreras med påtagna
arbetshandskar.
-
Vara försedd med
anordning som medger enkel och snabb (max 30 sekunder) fastsättning
i livbälte, rockslag och liknande.
-
Vara sköljsäker med
lätt vatten.
-
265 radioutrustningar
skulle anskaffas till en max kostnad av 1 468 kkr
Som handläggare vid FMV
utsågs Christer Thorsson med Arne Larsson FFV-U/CVA som konsult.
Utveckling och tillverkning
För att få en uppfattning
om kraven på räddningsutrustningen gjordes studiebesök vid BBS
(Brandbefälsskolan) i Halmstad som leddes av Major Hans Blad. Vi fick
delta vid släckningsövningar av flygplan. Räddningsstyrkan anlände med
hög fart med en Räddningsbil typ I. Elden dånade och en tät rök la sig
över flygplanet. Räddningsledaren styrde upp släcknings- och
räddningsarbetet där varje man kunde sin roll.
Räddningsbilens vattenkanon
sprutade lätt vatten på flygplanet som snabbt blev indränkt i skum och
rökdykare gjorde sig beredda att ta sig in i flygplansvraket och försöka
få ut pilotattrapperna. Insatsen var imponerande och speciellt då vi
fick veta att räddningspersonalen hade 90 sekunder på sig att släcka
branden innan aluminiumbrand uppstod. Insatsen för att rädda människoliv
skulle göras under en kort tidsperiod, under hårda förhållanden och med
en stressfaktor att allt skall ske med inövade rutiner.
Studiebesöket resulterade i
att kompletterande krav fick införas och en upphandlingsspecifikation
uppgjordes i samarbete med BBS. Miljökraven fick omsättas till testbara
termer och där speciellt kravet på lätt vatten (AFFF) krävde sin tid att
definiera. För testen med lätt vatten spårades en amerikansk militär
specifikation upp som bifogades specifikationen.
Den 29/6 1979 gick en
anbudsförfrågan ut till 10 företag om utveckling och leverans av 6
prototyper och 340 radioutrustningar för basräddningspersonal. Anbuden
begärdes in till den 30/9 1979 och skulle vara bindande till den 31/1
1980. När anbudstiden gick ut hade åtta av företagen offererat.
Offertutvärderingarna
visade stora tekniska och ekonomiska skillnader mellan anbuden och även
mot FMV specifikation. Kravet på lätt vatten visade sig vara mycket
svårt att klara.
Utprovningen av prototyper
blev omfattande och tidsödande men den 24/11 1982 kunde en beställning
läggas på Motorola med dess sändtagare MX 320. Som talutrustning skulle
en hjässbensmikrofon användas. Den anbringades i brandhjälmarna och
visade sig ha mycket bra egenskaper för den miljö där den användes. Där
tal inte kunde uppfattas på avstånd av 2 m kunde radiosamband hållas på
avstånd upp till 500 m. Dom praktiska kraven på kabellängder,
fastsättning av kablage mm provades ut vid Brandbefälsskolan (BBS) i
Halmstad som blev en långdragen historia med problem mellan leverantören
och de nya kraven.
En laddningsenhet skulle
anpassas till utrymmet i Räddningsbil typ 1. Ansvaret för utvecklingen
lade Motorola på sin svenska representant och även här uppstod många
problem.
Under första kvartalet 1986
kunde utrustningarna levereras till förbanden för installation i
räddningsbil typ 1 och i brandhjälmarna.
FFV-U/CVA roll
FFV-U/CVA (som vi hette vid
denna tidpunkt) hade en stor roll vid anskaffningen av Radiosystem
RA-162 MT. Under den nästan åtta år långa tiden deltog FFV-U/CVA som
tekniskt stöd med projektering, specificering, offertutvärdering,
utprovning och prototyp- och leveranskontroller.
FFV-U/CVA var
Centralverkstad för Radiosystem RA-162 MT där det bland annat ingick att
ta fram underhållsföreskrifter och att vara tekniskt underhållsstöd till
förbanden.
Teknisk data
Antennimpedans
|
50 Ω |
Uteffekt |
≥ 1 W |
Frekvens |
448.500 MHz |
Kanalantal
|
1 |
Kanalseparation |
25 kHz |
Frekvensstabilitet |
< ± 5 ppm |
Modulation |
FM |
Deviation
|
Nominellt ± 3,5
kHz |
Distorsion |
≤ 3% |
Känslighet |
≥ 20 dB |
Skrivet av: Arne Larsson AEF
Källor: Dokument vid
AEF och Krigsarkivet samt personliga minnen
Senast uppdaterad:
2018-02-01
|