|
Lfc-estrad
med AN/TTQ. (Göteborg)
”TTQ-Lfc” med
kartbord
och tablåer. (Göteborg) |
Redan
efter första världskriget stod det klart att man måste skydda sig bättre
mot anfall från fientliga flygstridskrafter. Genom förvarning och
lämpliga motåtgärder kunde man minska verkningarna av sådana anfall, en
uppgift som skapade luftförsvaret.
I Sverige var det från början generalstaben och armén och senare till en
mindre del marinen som svarade för ledning och organisation av
luftbevakningen.
De första systemen var omständliga och tungrodda vilket framstod ännu
klarare genom den ekoradio (radar) som tillförts flygvapnet 1944 och de
jaktcentraler (jc) som skapats för jaktflottiljchefernas ledning av sina
förband.
Nya system för luftbevakningen skapades under 1940-talet, innehållande
luftförsvarssektorer med luftbevakningsstationer (Ls),
luftförsvarsgruppcentraler (Lgc) och luftförsvarscentraler (Lfc).
Hela ansvaret för organisationen överfördes till Flygvapnet. 1948
De nya luftförsvarscentralerna skulle skyddas fortifikatoriskt och
sprängas in i berg. I avvaktan på att dessa skulle bli klara och för
utbildning anskaffades tio amerikanska transportabla ”Lfc” betecknade
AN/TTQ-1. (Army Navy/Transportable
Tracing
Equipment) från surpluslager.
Det var en transportabel utrustning för luftförsvarscentraler, använd
under andra världskriget som grundelement i rörligt framskjutna
jaktstridsledningscentraler. Den var alltså fältmässigt och robust
uppbyggd med hjälp av bland annat utrustningens transportlådor.
I anläggningen ingick telefonteknisk utrustning samt estrader,
markerbord, belysnings- och strömförsörjningsanläggning,
reservkraftaggregat, kart- och markermateriel samt underhållsutrustning,
i stort sett allt för att tillgodose en luftförsvarscentrals behov. Allt
var packat i 25 lådor som enkelt kunde förrådsställas.
Sammanställt av K-G Andersson
Uppdaterad: 2008-10-06
|
