Klicka här för att komma till AEF:s Startsida!

 

Typkatalog Teletekniska Mätinstrument

 

Beslut och syfte

Under slutet av 1950-talet hade anskaffning och spridning av avancerade teleinstrument inom flygvapnets underhållsorganisation nått en sådan omfattning att övergripande åtgärder fordrades. En av dessa åtgärder, som beslutades av flygförvaltningen under 1961, var att utarbeta en typkatalog för teletekniska mätinstrument.

 

Syftet med typkatalogen var att:

  • Standardisera benämningar och beteckningar för att underlätta logistiken kring materielgruppen.

  • Åskådliggöra materielen inklusive tillbehör med en teckning, senare foton, av samma anledning.

  • Införa försvarets Materielkod, M-kod på ett strukturerat sätt.

  • Publicera specifikationer över prestanda, toleranser, etc som skulle gälla inom försvaret.

  • Införa svenska ord som ersättning för i huvudsak engelska ord och benämningar.

  • Genom att publicera vilka instrument och dess prestanda som redan anskaffats och fanns i underhållssystemet, avsåg man förhindra onödiga anskaffningar av nya instrumenttyper med motsvarande prestanda. Med detta skulle man uppnå färre typer och bland annat totalt lägre underhållskostnad för materielområdet.

Försvarets Klassifikationscentral, FKC var ansvarig för typkatalogen, dess utformning och M-kodning. FKC var en del av flygförvaltningen, KFF senare FMV.


Underhållsavdelningen inom flygförvaltningen utsåg CVA som ansvarig för framtagning av underlag till typkatalogen. Illustrationerna utfördes av normaliekontoret på CVA. Specifikationer och underlag för M-kodning utarbetades av tekniska avdelningens eltekniska kontor.
Underlaget för detta uppdrag utarbetades i september 1961.

 

Benämningar
Fastställande av svenska benämningar som ersättning för de, vid den tiden gängse vedertagna - ofta försvenskade utländska benämningar - orsakade ofta stort huvudbry.
En språkvetare (Fil.Mag. i nordiska språk) från FKC lockade metodiskt ur oss information och styrde oss med varsam hand.

 

En dialog kunde låta så här:
- Vi har här en rörvoltmeter, mäter man rörvolt med denna?
- Nej, det är en voltmeter med hög ingångsimpedans, som är en viktig egenskap för en voltmeter.
- Står detta i beskrivningen?
- O ja, detta är mycket viktigt att specificera
- Och ...?
- Detta skiljer den från en elektromagnetisk voltmeter med låg ingångsimpedans.
- Du sa nyss att meter föregås av en storhet amperemeter, ohmmeter etc.
- Det är korrekt, men man måste också skilja på hur mycket den belastar kretsen man mäter på.
- Kan du förklara?
- Genom att införa elektronrör har man höjt ingångsimpedansen och därmed minskat belastningen på kretsen man mäter på.
- Om jag nu har uppfattat dig rätt, så benämner ni ibland ett instrument efter hur det är konstruerat, inte vad det mäter.
- Nej så menade jag inte......dvs. efterföljaren till rörvoltmetern är en transistorvoltmeter byggd med transistorer. Vi måste också tänka på millivoltmetrar och mikroamperemetrar osv. Det här är komplicerat område.
- Tycker du inte det är rimligt att benämna alla voltmetrar just voltmetrar om de mäter volt, oavsett hur de är konstruerade?
- Jooo, det kanske är lösningen. Det andra verkar inte bra nu när man tänker efter.....
- Bra då bestämmer vi detta.
- Nu kommer vi till en elektronisk räknare, räknar man elektroner med dessa?
- Nej, dvs. dessa har unika egenskaper jämfört med .....

 

Svenska fackuttryck i specifikationerna
Stort arbete lades också ned på att skriva korrekta specifikationer. Även här uppkom det mängder med benämnings- och översättningsproblem. Vi var i detta arbete ensamma med stöd med det nätverk som vi arbetat upp bland institutioner, myndigheter och framför allt FOA.
Under 1950- och 1960-talen låg de svenska språkvårdande myndigheterna t ex TNC långt efter den ytterst snabba teletekniska utvecklingen.

Exempel på ord som vi hade svårt att översätta och definiera:

  • Noggrannhet: 2 % av fullt skalutslag borde kanske kallas 98 % av fullt skalutslag.

  • Onoggrannhet: 2 % av fullt skalutslag är korrekt, men praxis. Vi höll oss till praxis eller i vissa fall mätosäkerhet.

  • Meter eller mätare, blev meter som visar momentanvärde, mätare registrerar

  • Display blev visning på ett katodstrålerör, i digitala sammanhang, dataskärm

  • Inimpedans eller ingångsimpedans blev inimpedans

  • Common Mode Rejektion blev ”i fas undertryckning”

  • Residual FM blev störande FM

  • Klirrfaktor eller distorsion: Trots olika definition gav vi upp och använde fabrikanternas, ofta felaktiga, benämningar

  •  Riktningskopplare eller riktkopplare blev riktningskopplare

Resultatet blev en Typkatalog för Teletekniska Mätinstrument som omfattade över 1300 instrumenttyper. Och de var inte alla som förekom, för att inkluderas i typkatalogen fordrades minimum fem exemplar inom försvaret.

 

Skrivet av Stig Hertze AEF