Typkatalog Teletekniska
Mätinstrument
Beslut och syfte
Under slutet av 1950-talet hade anskaffning och spridning av avancerade
teleinstrument inom flygvapnets underhållsorganisation nått en sådan omfattning
att övergripande åtgärder fordrades.
En av dessa åtgärder, som beslutades av flygförvaltningen under 1961, var att
utarbeta en typkatalog för teletekniska mätinstrument.
Syftet med typkatalogen var att:
-
Standardisera benämningar och beteckningar för att underlätta logistiken
kring materielgruppen.
-
Åskådliggöra materielen inklusive tillbehör med en teckning, senare foton,
av samma anledning.
-
Införa försvarets Materielkod, M-kod på ett strukturerat sätt.
-
Publicera specifikationer över prestanda, toleranser, etc som skulle gälla
inom försvaret.
-
Införa svenska ord som ersättning för i huvudsak engelska ord och
benämningar.
-
Genom att publicera vilka instrument och dess prestanda som redan anskaffats
och fanns i underhållssystemet, avsåg man förhindra onödiga anskaffningar av
nya instrumenttyper med motsvarande prestanda. Med detta skulle man uppnå färre
typer och bland annat totalt lägre underhållskostnad för materielområdet.
Försvarets Klassifikationscentral, FKC var ansvarig för typkatalogen,
dess utformning och M-kodning. FKC var en del av flygförvaltningen, KFF senare
FMV.
Underhållsavdelningen inom flygförvaltningen utsåg CVA som ansvarig för
framtagning av underlag till typkatalogen. Illustrationerna utfördes av
normaliekontoret på CVA. Specifikationer och underlag för M-kodning utarbetades
av tekniska avdelningens eltekniska kontor.
Underlaget för detta uppdrag utarbetades i september 1961.
Benämningar
Fastställande av svenska benämningar som ersättning för de, vid den tiden gängse
vedertagna - ofta försvenskade utländska benämningar - orsakade ofta stort
huvudbry.
En språkvetare (Fil.Mag. i nordiska språk) från FKC lockade metodiskt ur oss
information och styrde oss med varsam hand.
En dialog kunde låta så här:
- Vi har här en rörvoltmeter, mäter man rörvolt med denna?
- Nej, det är en voltmeter med hög ingångsimpedans, som är en viktig egenskap för en voltmeter.
- Står detta i beskrivningen?
- O ja, detta är mycket viktigt att specificera
- Och ...?
- Detta skiljer den från en elektromagnetisk voltmeter med låg ingångsimpedans.
- Du sa nyss att meter föregås av en storhet amperemeter, ohmmeter etc.
- Det är korrekt, men man måste också skilja på hur mycket den belastar kretsen
man mäter på.
- Kan du förklara?
- Genom att införa elektronrör har man höjt ingångsimpedansen och därmed minskat
belastningen på kretsen man mäter på.
- Om jag nu har uppfattat dig rätt, så benämner ni ibland ett instrument efter
hur det är konstruerat, inte vad det mäter.
- Nej så menade jag inte......dvs. efterföljaren till rörvoltmetern är en
transistorvoltmeter byggd med transistorer. Vi måste också tänka på millivoltmetrar och
mikroamperemetrar osv. Det här är komplicerat område.
- Tycker du inte det är rimligt att benämna alla voltmetrar just voltmetrar om
de mäter volt, oavsett hur de är konstruerade?
- Jooo, det kanske är lösningen. Det andra verkar inte bra nu när man tänker
efter.....
- Bra då bestämmer vi detta.
- Nu kommer vi till en elektronisk räknare, räknar man elektroner med dessa?
- Nej, dvs. dessa har unika egenskaper jämfört med .....
Svenska fackuttryck i specifikationerna
Stort arbete lades också ned på att skriva korrekta specifikationer. Även här
uppkom det mängder med benämnings- och översättningsproblem. Vi var i detta
arbete ensamma med stöd med det nätverk som vi arbetat upp bland institutioner,
myndigheter och framför allt FOA.
Under 1950- och 1960-talen låg de svenska språkvårdande myndigheterna t ex TNC
långt efter den ytterst snabba teletekniska utvecklingen.
Exempel på ord som vi hade svårt att översätta och definiera:
-
Noggrannhet: 2 % av fullt skalutslag borde kanske kallas 98 % av
fullt skalutslag.
-
Onoggrannhet: 2 % av fullt skalutslag är korrekt, men praxis. Vi höll
oss till praxis eller i vissa fall mätosäkerhet.
-
Meter eller mätare, blev meter som visar momentanvärde, mätare
registrerar
-
Display blev visning på ett katodstrålerör, i digitala sammanhang,
dataskärm
-
Inimpedans eller ingångsimpedans blev inimpedans
-
Common Mode Rejektion blev ”i fas undertryckning”
-
Residual FM blev störande FM
-
Klirrfaktor eller distorsion: Trots olika definition gav vi upp och
använde fabrikanternas, ofta felaktiga, benämningar
-
Riktningskopplare
eller riktkopplare blev riktningskopplare
Resultatet blev en Typkatalog för Teletekniska Mätinstrument som
omfattade över 1300 instrumenttyper. Och de var inte alla som förekom, för att
inkluderas i typkatalogen fordrades minimum fem exemplar inom försvaret.
Skrivet av Stig Hertze AEF
|