Exempel på motmedel under andra världskriget

Bilder klickbara till större format

J26 Mustang vid leveransen till Sverige och F16 hade en del flygplan bakomvarnaren AN/APS-13 installerad





USA installationen i förarrummet på P51 Mustang av Monica/AN/APS-13
Notera ringklockan för  varningssignal.





AN/APS-13 monterad under akterskytten på Lancaster





Nattjaktplan Ju 88G-1 speciellt utrustad med FuG 227 för att upptäcka och ledas till Monica




FuG227 Blockschema





Tysk Radarvarningsmottagare Metox 600





Metox antennen
Primitiv men ändamålsenlig




Tankfartyget "Dixie Arrow" torpederat i mars 1942



Målet för Brittiska Coastal Command.
En tysk ubåt mindre på Atlanten.

Remsor från WW2
Översta packar med trådar under aluminiumfolie
 

Aluminiumremsor RAF från 1944

Utveckling av motmedel

Historien om telemotmedel går tillbaka till det rysk-japanska kriget 1905, men det var först under andra världskriget som elektroniska system blev en sådan stor del av vapensystemens prestanda, att utveckling av speciella telemotmedel blev aktuellt.

I USA bildades parallellt med Radiation Laboratories en speciell hemlig verksamhet vid RFL, Radio Research Laboratories som var anknutet till Harvard University.
Inriktningen på denna verksamhet var motmedel i olika former aktiva såväl som passiva system.
RFL var verksamt under åren 1941–1945. Personalen uppgick 1945 till 800 personer.

I Storbritannien utvecklades motmedel som en del av TRE, Tele Research Establishment.
TRE startade i maj 1940. 1945 arbetade där 3500 personer, en betydande del med motmedel.

Brittisk Radarvarningsmottagare

Den första radarvarnaren eller som den då kallades, bakomvarnare, kom till det svenska flygvapnet med leveransen av P51 Mustang med början i januari 1945. Dessa flygplan, levererades med radarstation AN/APS-13 med allierad kodbeteckning Monica.

Denna radarstation var ursprungligen utvecklad i Storbritannien som spaningsradar för nattjaktflygplan med beteckningen ARI 5664

AN/APS-13/Monica kom till användning som bakomvarnare och installerades i alla brittiska bombplan med början 1942 som stöd för akterskytten.
Detta trots oron för att Monica skulle kunna användas för att spåra brittiska flygplan.
Det ledande brittiska forskningsinstitutet TRE (Telecommunication Research Establishment) ansåg att, ”även om ett tyskt flygplan spårar ett brittiskt flygplan försett med Monica, så kommer det tyska flygplanet i vilket fall som helst, att detekteras av Monica."

Två år senare, den 13 juli 1944, landade av misstag ett tyskt nattjaktflygplan Ju 88g-1 l på RAF flygfältet i Woodbridge, 110 km NV London. Flygplanet var utrustat med en, för det brittiska försvaret, okänd radarmottagare FuG 227 kodnamn Flensburg.
Denna utrustning användes sedan några månader av tyska nattjaktflygplan för att ledas mot bombflygplan försedda med Monica.
Det tog således två år att utveckla ett motmedel för Monica.

FuG 227 blev operativ våren 1944. Den hade 4 ving- och fenmonterade dipolantenner. Frekvensområdet var 170–220 MHz och täckte därmed undertoner av Monica radarns 300 MHz frekvens.
Denna lösning berodde sannolikt på bristen av HF- komponenter i Tyskland inom Monicas, då höga frekvensområde.

Efter utprovning och analys av FuG 227 och dess prestanda mot Monica, beordrade RAF borttagande av Monica i alla bombflygplan.
 

Tysk radarvarningsmottagare

Monica var långt ifrån den första radarstationen som fick en speciell radarmottagare utvecklad som motmedel.
Den första radarstationen med denna status var sannolikt den brittiska flygradarn ASV Mk. lI med frekvensen 176 MHz.
Under sommaren 1941 föll den första versionen av denna radar i tyskarnas händer i Nordafrika.
Då var redan patrullflygningar med flygplan, försedda med ASV Mk. lI radar, i verksamhet över Biscayabukten på jakt efter tyska ubåtar i ytläge, på väg till eller från jaktmarkerna på Atlanten.
Den första framgången kom den 30 november 1940 då U-71 skadades efter ett anfall av en Whitley Mk.VI. försedd med ASV Mk.II radar

Liksom med Monica kom motmedlet 2 år senare. Med början i augusti 1942 installerades radarvarningsmottagare Metox 600 på alla tyska ubåtar. Med dess höga känslighet erhölls ljudinformation även från flygplan på stora avstånd som inte utgjorde ett hot för ubåten. Detta föranledde onödiga avbrott i laddningen av batterierna för att inta u-läge.

Efter en tid löstes detta på ett elegant sätt, genom att någon Metox operatör upptäckte att när flygplanet var på hotfullt avstånd höjdes pulsfrekvensen (mätområdet ändrades från 58 till 14 km). När denna förändring av ljudet hördes i Metox, visste man att ett flygplan var i närheten och det var dags för att påbörja dykning. Förlustsiffrorna för sänkta allierade fartyg, som under en period hade gått ner, ökade igen.

Ett stort steg framåt i kampen mot ubåtsvapnet togs då flygradarstationer med 10 cm våglängd började tillföras Coastal Command tidigt 1943. Dessa radarstationer hade en hittills oöverträffad förmåga att finna ubåtar i ytläge. Detta var en stor framgång för ubåtsjägarna. Återigen började siffrorna över sänkt tonnage, med livsviktig last till Storbritannien, att vända nedåt.

Det var ytterst viktigt för ubåtsjägaren att dölja denna nya förmåga så länge som möjligt då Metox mottagaren inte täckte detta hittills helt oanvända frekvensområde.

Återigen fick problemet en elegant lösning.
Det påstås att under ett förhör med en fångad brittisk flygofficer, fick den tyska förhörsledaren veta att man på brittisk sida upptäckt svaga signaler från Metox. Dessa signaler lät sig pejlas på stort avstånd med tillgänglig pejlutrustning i flygplanen.
Eftersom detta var tekniskt möjligt, då Metox var en superheterodynmottagare, trodde man detta.
Sant eller inte, den 3 augusti 1943, ett år efter installationen av Metox erhöll alla ubåtar i den tyska marinen följande meddelande från marinhögkvarteret:
 

Återigen, liksom med Monica blev jägaren jagad.
 

Remsor, remsfällning Windows

Under andra världskriget utvecklades denna metod både i Tyskland och i Storbritannien, för att störa fientliga radarstationer. Principen var enkel.
Då remsor eller trådar med en halv våglängd av den fientliga radarns våglängd belyses med radarstrålning uppstår resonans och energi med samma frekvens emitteras.
För radarobservatörerna var det nästan omöjligt att skilja ekon från flygplan från ekon som orsakades av dessa remsor.
Det var dock stor tveksamhet att använda denna metod både i Tyskland och Storbritannien inför risken att metoden skulle kopieras och därmed själva bli drabbade. Göring förbjöd all vidare forskning och hemlighöll de tyska resultaten.

De allierade använde dock remsor första gången, då med kodnamnet Windows, natten 24/25 juli 1943 vid ett allierat bombanfall på Hamburg.
Resultatet var långt över förväntningarna. Endast tolv bombflygplan saknades av de 791 som deltog denna natt. Detta motsvarar 1,5 % jämfört med de genomsnittliga förlusterna över Tyskland 1943–44 som var 5,1 %.
Därefter var remsfällning en viktig metod för att störa och försvåra insatser från det tyska luftförsvaret.

Tekniken att utforma och tillverka dessa trådar, så att de bland annat håller sig i luften under lång tid för att skapa reflekterande moln, har vidareutvecklats i många steg sedan den första operativa användningen 1943.

Skrivet av Stig Hertze
Senast uppdaterad 2019-09-23

Referenser:
https://en.wikipedia.org/wiki/Lichtenstein_radar
https://sv.wikipedia.org/wiki/Remsor