|
Apparatenhet PQ-17/A
Apparatenheten med
avtagen kåpa
S 29 C med
bakomvarnar-antenn bakom radomen längst bak (mörk del)
Antenn till PQ-17/A
(den som sitter bakom radomen).
|
Den första
bakomvarnarradarn AN/APS-13 var inte särskilt tillförlitlig med sin
korta räckvidd och urskillningslösa larmande
(se notis om AN/APS-13).
För spaningsflygplanet S
29C ”Tunnan” undersöktes därför en lämpligare utrustning.
Man önskade varnas för
bakifrån kommande jaktflygplan försedda med siktes- eller spaningsradar.
Vad var naturligare än utnyttja det anfallande flygplanets egen
strålning. En radar-mottagare konstruerades därför där detektering av
mottagen bestrålning resulterade i en varning på instrumentpanelen och
ljud i hörtelefonen.
Den första konstruktionen
tog emot signaler på S-bandet (2 000 – 4 000 MHz) men efterhand ändrades
jaktflygplanens radarfrekvenser till X-bandet ( 8 000 – 10 000 MHz)
eftersom det resulterade i mindre dimensioner på antenner och övrig
utrustning, och därför ändrades även PQ-17 frekvensband till X-band.
För att inte markbundna
spaningsradarstationer på X-bandet skulle orsaka larm kunde mottagen
pulsrepeterfrekvens inställas så att det bara var en högre frekvens (c:a
2 000 Hz) som kunde orsaka larm. De lägre pulsrepeterfrekvenserna
användes av markradarstationerna eftersom det medgav längre räckvidd.
Med hjälp av en speciell
signalgenerator kunde bakom-varnarradarn inställas så att de två yttre
lamporna (av totalt fyra) tändes först d.v.s. vid svagaste signal.
Vänster lampa för signaler kommande från vänster och motsvarande för
höger lampa. Vid ytterligare starkare signal skulle de två inre lamporna
på motsvarande sätt tändas. Tändes de båda inre lamporna samtidigt var
bestrålaren rakt bakom mottagaren. Samtidigt hördes en ton i
flygförarens hörtelefoner.
Källa: Beskrivning över
radarstation PQ-17/A
Sammanställt av K-G
Andersson
|
