Karl-Erik föddes 1927 i Västerås. Hans farfar var intresserad av radion och möjligheten att kommunicera trådlöst. Fadern var även mycket intresserad och reparerade radioapparater. Redan i skolåldern fick Karl-Erik hjälpa till bl a med att hantera lödkolven på den vedeldade spisen.

Senast uppdaterad 2008-10-01.

Det började på CVV

Karl-Erik berättar:

Som 17-åring fick jag anställning på CVV (Centrala Flyg-verkstaden Västerås). Förbehållet var att jag ville följa med när radioverkstaden inom kort skulle flyttas över till en bergverkstad i Arboga. Detta tyckte jag lät spännande och jag skrev gladeligen på anställningsbeviset.

Och fortsatte med CVA

Den 2 maj 1946 blev det dags att resa till Arboga och till en början bära arbetsbänkar till den nya verkstadslokalen. Verksamheten med övrigt flygplansunderhåll hade startat året innan, 1945.

Aktuella flygplan

Flygvapnet bestod 1946 av enmotoriga B17, tvåmotoriga B18 och den stora B3. B17 var avsedd som jakt- och lätt bombplan. B17 och B18 tillverkades av SAAB, Linköping.

Även det öppna dubbeldäckade skolplanet SK12 som jag var mycket nära att trilla ur, strax ovan kyrkan i Arboga, tillverkades av SAAB. Jag flög med en arbetskompis på låg höjd och spände av säkerhetsremmen för att kunna ta en bra bild med min enkla lådkamera, Agfa 6x9. (Det var för övrigt på sommaren 1947, strax innan jag träffade min kära hustru.) Min kompis gjorde en skarp sväng intill kyrktornet, varvid vingarna pekade lodrätt och det var ytterst nära att jag föll ur.

Åksjuk blev jag också, men mest p g a gaserna som kom ut från motorns avgasrrör. Dessa beskrivna flygplan var ej vårt flygvapens första, men de enda som jag själv har minne utav.

På CVA fick vi underhållet av J22 och det i Canada tillverkade skolplanet SK16, som vår egen provflygare Ulf Dahlkvist gjorde en looping med under en flyguppvisning.

Transportlådorna som SK16 fraktades i från Canada blev till sommarstugor vid Hällarna, en udde i Hjälmaren.

Några chefer på elsektionen

Barre var högsta chef på elsektionen. Han kom från CVV och vid övergången till CVA blev han genast chef. Han uppfattades allmänt som en tuff och ganska hård, men rättvis chef – lika tuff mot alla oavsett deras ställning. Karl-Erik stod på god fot med Barre, som annars inte var särskilt populär på CVA. Han ville inte att man skulle måla modellplan på arbetstid!

Efter Barre kom Gussing. Han var tekniskt kunnig, speciellt inom radarområdet. Gussing var ofta borta pga radarsjuka. Litet vid sidan om kom han på en idé att tillverka en billig bandspelare som extra tillbehör till radiogrammofonerna, som var vanliga på den tiden.

Gussing efterträddes av Sixten Granath, som var sektionschef en kort tid innan Robert Olsson-Seffer tog över. Han uppehöll tjänsten fram till sin pensionering.

Min chef på El-sektion, 270, var Robert Olsson-Seffer. Han var född i Calcutta, där hans far var svensk konsul. Han anställdes i provrummet för radio på CVV i Västerås och följde med till bergverkstaden CVA i Arboga i maj 1946. Efter en kort tid blev han sektionschef för El-sektionen efter Barre och T Gussing som i tur och ordning slutade på CVA.

Under Seffer fanns Roland Carlsson – från Motala – anställd som verkmästare (Vm) för verkstadspersonalen. Han studerade till ingenjör på kvällstid.

Efter inrådan från Roland och påtryckningar från personalen sökte jag och fick tjänsten som arbetsledare under Roland 1955. Efter något år erhöll jag en tjänst i Etiopiska Flygvapnet, som jag tackade ja till. Min tanke var, att om jag skulle få ytterligare en befordran på CVA, kunde det innebära att jag ogärna tog mig ifrån min trygga anställning på CVA.

Jag återkom till CVA efter tre års tjänstledighet, varunder Lennart Fransson, på mitt förslag, uppehöll min tjänst.

Just vid min hemkomst omorganiserades El-sektionen till fem skilda avdelningar nämligen: Radio-, Radar-, Mätinstrument-, El- och Robotverkstad, varav jag valde den sistnämnda.

Mina arbetskamrater på radioverkstad 272 bestod av 35 kollektivanställda samt 8 tjänstemän under ledning av Roland Carlsson och mig.

Om någon särskild kamrat skall nämnas var det Lennart Ljunggren, som introducerade mig till Etiopiska Flygvapnet, där vi jobbade tillsamman under tre år.

Sändare Fr-1

Sändare Fr-2

Radioutrustning från Tyskland

Radioutrustningen i våra flygplan användes för kommunikation mellan stridsledning och flygplan, samt även mellan planen i luften. Apparaturen var till en början tillverkad i Tyskland, men senare även i Sverige.

Kommunikationen kunde utföras antingen med telegrafi eller med telefoni med en strupmikrofon om halsen. Flygriktning kunde även erhållas med en pejlmottagare. Senare köptes överskottsutrustning från USA. De arbetade vid högre frekvenser och medgav fler kanaler. De var dessutom kristallstyrda och låg på fasta frekvenser.

Karl-Erik hade som mål att arbeta med alla apparattyper när han var i provrummet. Han gav sig gärna på även de besvärligaste apparterna.

De första flygradiostationerna bestod av de tyskkonstruerade apparaterna Fr1, Fr2 och Fr3. Efter dem följde de från USA surplusköpta Fr6 och Fr7 och sedan de svensktillverkade Fr8, Fr9, Fr12 och FR13.

Efter min tid på El-sektionen utvecklades underhållet med apparater av alltmer sofistikerad konstruktion.

Sändare Fr-3

Några arbetskamrater på CVA under 50-talet

Några var ungkarlar, men de flesta hade familjer med sig till Arboga. De första, som flyttade in fick bostad i de nybyggda träbarackerna vid Ekbacken nära flygfältet. Träbarackerna inrymde även bostad för lärlingar i lärlingsskolan. Dessutom , vid Vasagatan, stod snart (1946) flerfamiljshus färdigställda för CVA:s behov.

Den trygge dalmasen Lindman, från CVV, stegade upp till vår högste chef, den omtänksamme styresmannen Otto Dahlin och ställde frågan: “Var skall jag ställa min bil någonstans?“

Han var ungkarl och hade råd med en DKW tvåtaktare, ej alltför dyr. Otto svarade helt förvånad: “Det har jag ej tänkt på. Inte trodde jag att en arbetare hade råd med bil.“

Just så var läget 1946, strax efter världskrigets slut.

Lindman var sändaramatör med rätt att bygga sändare för höga uteffekter. Han hade även lyckats få kontakt med USA med en 10 watts sändare på telegrafi. På den tiden var det sport att med minsta möjliga uteffekt nå så långt som möjligt med hjälp av olika skikt i jonosfären och vid olika tider på dygnet. Lindman jobbade i provrummet med flygradiosändaren FR2.

Allan Wreder kom från Köping, där han haft en radioverkstad och försäljning av radioapparater. Han var duktigt på felsökning av mottagaren FR2.

Ett litet skämt av Allan: Insamling till Rädda Barnen? “Det får väl de göra som skrämt dem“, sa Wreder med sin stillsamma humor.

Alfons Karlsson, från Sundsvall, fick ett särkilt provrum för pejlmottagaren FRP2. Han reparerade även radioapparater på sin fritid för att få ihop till en bil.

Erik Sjöberg är värd att minnas. Han tänkte bli brottare i sin ungdom, men fick polio i sitt ena ben. Han utförde översyn av pejlramar till FR2 och var kassör i vår fackförening. Han sågs ofta på stan, alltid leende och med en kamera hängande runt halsen när han slank in och fick en smörgås på Strandkaféet efter ån. Han avslutade alltid med en släng humor, då vi hejade på varandra.

Henry Hedberg var tekniker i provrummet. Han provade mikrofoner med bravur och allsköns övriga radiotillbehör. Han var med i amatörrevyer när han var ung och hans glada berättelser drev oss ofta till skratt. Han kom från Dalarna.

Bo Lennart Ljunggren kom från Härnösand. Han fick allting att fungera, vare sig det gällde radioapparater eller bilar. Han arbetade i en skärmad trimbur med mottagare FR2 och även senare med FR7. Hans metod var enkel och effektiv. Det var bara att prova med rör efter rör tills apparaten fungerade. Radioröret var oftast den största felkällan innan transistorerna kom. Därefter kom övrig felsökning och trimning.

Georg Norgren från Alnön arbetade med mottagare FR7 och senare med sändare för FR7. Han fick öknamnet Bugatti för sitt sydländska utseendes skull. Han var även en duktig violinspelare, som han visade på mässen en gång.

Radarparet Alnebrant och Edbom var experter på radarhöjdmätare. De var båda starka i sin tro. Blev det någon gång problem slog de gärna upp sin lilla fick-katekes.

Lennart Fransson var frälsningssoldat, spelade trombon och piano med bravur. Han uppehöll min tjänst under afrikaåren. När jag lyckligt kommit hem fick han behålla sitt revir.

P O Nilsson får inte glömmas i ett historikst perspektiv. Han kom som ung grabb från Norrköping och jobbade med bandspelare och annan elektronik hos oss. Han slutade som Sveriges i tid räknat längst varande kommunalråd innan han gick i pension. Han var och är fortfarande mycket omtyckt.

Detta var läget på CVA radioverkstad under 50-talet. Snart hade alla anställda en egen bil på den kommande stora bilparkeringen. Radio utökades alltmer med Radar på vår verkstad. Detta blev tecknet på den snabba tekniska såväl ekonomiska utvecklingen på CVA i fortsättningen.

Gyllene Balken

Gustav A Johansson, även kallad Balkjohan, för han arbetade med vingbalkarna. Han blev CVA:s första fackföreningsledare.

Han tyckte att vi skulle ha en ombonad mäss att under ordnade förhållanden få äta vår mat i. Tidigare hade var och en sin Unika-box på pakethållaren när vi cyklade till jobbet (eller portfölj om man var tjänsteman), för medhavda smörgåsar och termos med kaffe.

Balkjohan var den drivande, och snart byggdes Mässen utanför berget. Källarmästare Wallin med sin fru stod för gröt på morgonen och varmrätt till lunchen. Det tyckte vi alla kändes bra.

Mässen användes även till Lucia och andra festligheter. Dessutom delades klockor ut, med middag och tal till de, som tjänat 30 år i trogen tjänst, varav jag fick en!

Värnplikten vid F1 och F2

Värnplikten inleddes 1947 på F1 i Västerås och fortsattes på radarskolan vid F2. När Karl-Erik kom tillbaka till CVA 1948, började han i provrummet på flygradioavdelningen med felsökning och trimning av olika radiostationer.

Vm på begäran av arbetskamraterna

Roland Carlsson, som var verkstadsingenjör under Robert Olsson-Seffer, ville ha en verkmästare på verkstaden och erbjöd Karl-Erik det arbetet. Karl-Erik avböjde dock erbjudandet. Karl-Erik läste på NKI, vilket var tufft, och kände sig inte kompetent.

När arbetskamraterna fick höra om Karl-Eriks besked i frågan, gick de samman och försökte få Karl-Erik att ändra sig. Efter samråd med sin fru accepterade han att bli arbetsledare. Just arbetskamraternas inställning var ett ljust minne som Karl-Erik ofta tänker på med glädje och tacksamhet.

Nya radiostationer

Radioutrustningen på 50-talet bestod av från USA surplusköpta FR7, styrd av fem kristaller för hög frekvensnoggranhet. Frekvenserna låg mellan 105 och 156 MHz och effekten var ungefär 9 W.

Senare kom svensktillverkade FR8 som var mindre i storlek. Även dess uteffekt var mindre, 3 W. Effekten räckte ändå gott till i kommunikationen mellan flygplan och trafikledning.

I rask följd kom mer avancerade sändtagare, både i frekvens-val och i uteffekt. Samtidigt försvann telegrafinyckeln, som för många kanske var en plåga. Enbart telefoni med i hjälmen, inbyggd mikrofon var det som gällde i framtiden.

Hans Englund

Instrumentservicen

Vi förstod så småningom, att vi behövde någon som kontrollerade våra mätinstrument, så att vi fick noggranna värden vid våra mätningar. Det blev John Wirselius uppgift att sköta detta.

John Wirselius kom till oss från CVV i Västerås på hösten 1946 för att ombesörja underhåll och kalibrering av våra känsliga mätinstrument.

Han fick en medhjälpare vid namn Hans Englund som kom från Stockholm. Nu var de två som skötte våra instrument. Wirselius var en starkt intresserad radioamatör med rätt att kommunicera på kortvågsradio.

Efter en tid växte behovet för underhåll av fler intrument med mer avancerade funktioner. Underhållet utökades att även omfatta flottiljernas instrument.

Wirselius fick med tiden andra uppgifter med bl a skakprov av ömtåliga kommunikationsapparater.

Avdelningen för mätinstrument utökades därefter i snabb takt och Stig Holmkvist blev ansvarig för underhåll av allla mätinstrument. Lennart Torstenson blev chef för ett antal ingenjörer, som skulle stå för de tekniska uppgifterna, med föreskrifter och anvisningar för underhållets utförande.

Ekoradar ER3b
Ekoradio ER3b

PS-43 Antenn

Ekoradion

Radio utökades snart med Radar i vårt underhållsansvar. En ung man kånkade in till oss med ett antal lådor men inga synliga manöverorgan. "Det här kallas ekoradio" svarade han mig som var nyfiken. "Jag skall få ett rum hos er för mina apparater."

Hans namn var Lennart Thornström, och inom kort monterade han upp en ekoradiostation (ER3b) på fältet invid landningsbanan. Året därpå, 1947, erhöll jag själv utbildning på ER3b vid radarskolan på F2 i Hägernäs.

(Lennart Thornströms hågkomster finns publicerade på annan plats på vår hemsida).

Därefter kom, på kort tid, även annan radarutrustning till oss i berget. Radar för navigering, höjdhållning, spaning och även igenkänningsradar för våra egna flygplan.

De första flygradarutrustningarna, som vi ick i uppdrag att åtgärda, bestod av spaningsradar PS18, PS20 och PS43, Navigeringsradar PN50, Eldgivningsradar PE46, Höjdradar PH10 och PH11 samt igenkänningsradar PI15 och Väderradar PV50 (PV30?) i något exemplar.

Vårt arbete bestod av modifieringar tillsammans med tekniska handläggare för respektive apparat.

Markbundna enheter begränsades till MKL940 och MRM8.

De nytillkomna, markbundna apparaterna krävde större utrymme än vi hade i berget. Av den anledningen tillkom i början en särskild Radarbarack som uppfördes utanför berget. För dessa utrustningar tillkom andra verkstadsavdelningar, helt skilda från vår El-sektion som hade avdelningsnummer 270. Detta gällde även ER3b som jag själv utbildades på vid F2.

Fortsättningsvis skedde mycket förändringar på CVA både beträffande underhållsprojekt och personal.

Etiopien

Hösten 1956 reste Karl-Erik till Etiopien. Orsaken var att han hade en bra anställning och var orolig för att fastna där i all framtid. Han var ung och ville ut och se sig om i världen. Bo Ljunggren, en arbetskamrat som senare arbetade i många år på mätinstrumentservice, hade redan arbetat en tid i Etiopien och ville att Karl-Erik skulle komma efter. Det handlade om att hjälpa till med uppbyggnaden av Etiopiens flygvapen.

Ansökningshandlingar sköttes av Svensk Flygtjänst i Stockholm som ordnade alla formaliteter.

Karl-Erik fick tjänstledigt från CVA för att arbeta i ett utvecklingsland. Chefen för CVA, Otto Dahlin, skrev på tjänstledigheten. Otto Dahlin var för övrigt folklig och omtyckt.

På Karl-Eriks förslag, tog Lennart Fransson över funktionen som verkstadsförman under Karl-Eriks tid i Etiopien. Detta visade sig fungera så bra, att han fick fortsätta detta arbete även sedan Karl-Erik återkommit från sin tre år långa utlandstjänst, 1959.

Minnessten

Överfallet i bergen

På väg till Röda havet på semestern i en folkvagn tog färden en olycklig vändning för mig och en kamrat. Ett gevärsskott small till vid en stenblockerad väg och vi hade inte en chans. Min kamrat Bröderman fick ett lungskott. Jag höll hans hand tills den kallnat. Efter en lång natts haltande bland Eritreas höga berg, med genomskjutet lår, nådde jag till en missisonsnärsfamilj, som blev min räddning.

En minnessten har rests över Bengt Bröderman. Den står nedanför den plats i där mordöverfallet skedde på trettondagen 1958. Den etiopiska polisen står här i givakt framför minnesmärket

Robot 04

Karl-Erik Åberg som pensionär

Karl-Erik Åberg som pensionär

Svensktillverkade sjörobotar var extremt hemliga

Under min tid i Etiopien hade underhållet av radio och radar utökats att omfatta utveckling av våra svensktillverkade sjörobotar. Jag fick i uppdrag att leda robotutvecklingens verkstadssida för elektronikapparater. Det var extremt besvärligt för personalen på grund av den stränga sekretessen. Skilda arbetsrum gällde för varje apparatenhet. Det tisslades och tasslades. Ingen arbetskamrat skulle veta vad den andra sysslade med. Teletekniskt ansvarig var Ulf Haglind med mig som verkstadsansvarig.

Styrservona, som påverkades av våra elektronikenheter, underhölls på en annan avdelning med Stig Jäderlund som tekniskt ansvarig.

Särskild robotsektion

Robottillverkningen, som krävde stort utrymme, utfördes på en särskild robotsektion. För att utföra prov av hela systemet upprättades en särskild plats i skogen intill, av säkerhetsskäl för den övriga verksamheten på CVA. Dess chef var Arne Rydeborg och kontrollen sköttes av Sigurd Mattsson.

Senare köptes avancerade robotsystem från både England och USA.

Afrika igen

När myndigheterna beslutade att underhållet av den engelska roboten Rb365 skulle överföras till Telub i Växjö blev jag mycket besviken. Jag hade redan erhållit utbildning på denna robot och dessutom även påbörjat underhållet av den.

Av denna orsak beslöt jag att återigen söka mig till Afrika.

Efter en veckas studiebesök på ICAO:s flygskola i Kairo blev det nu ytterligare två år i tjänst i Nigeria (1970-1972) men under mycket äventyrliga omständigheter.

Denna gång blev det till en civil flygskola som hade upprättats av FN-organisationen ICAO för den civila luftfartens utveckling.

Biafras självständighetsförklaring ledde till inbördeskrig. I brist på vapen användes även järnrör i den by jag bodde.

Jag har flera gånger stått framför soldater med maskingevär i händerna. Visst var jag rädd många gånger – mycket rädd ibland.

1972 återvände jag till CVA och lugnare förhållanden.

Fortsättningsvis skedde mycket förändringar på CVA, både beträffande underhållsobjekt och personal. Men detta får andra berätta om.

Slutord

Sedan jag slutat på Elsektionen vid CVA 1976 fortsatte jag med kvalitetsteknik, och hade Sven Englund på CVM som chef under några år. Därefter fick jag anställning på kontroll-avdelningen för reservmateriel (FMV-Resmat) år 1983. Detta medförde besök hos våra militärförband från F5 i Ljungbyhed till I19 i Boden, F21 i Luleå och ända upp till finska gränsen i Torneå.

Jag gick slutligen i pension 1992.

På så vis känns ringen sluten - åtminstone för mig.

P S. Härigenom vill jag medverka till att CVA:s historia inte glöms bort.