|
|
|
Tjänsteresorna och hotellivet på 60- och 70-talen Sammanställt av Stig Möller
Tjänsteresor var/är en del av vardagen för många medlemmar i AEF. Eftersom vi levde efter det statliga reglementet var det många regler som skulle efterlevas. Men samtidigt var knepen många att kringgå de i många fall orealistiska paragraferna. I det här avsnittet beskriver vi hur resorna kunde se ut under 60- och 70-talen vid CVA. Under de här åren skedde en stor uppbyggnad av framför allt
flygvapnet med dess ledningssystem, samband och sensormateriel.
Många episoder har inträffat i samband med resorna. Några av dessa berättas här av dem som var med.
INNEHÅLL SAAR, Statens Allmänna resereglemente En tiger i tanken (Soppatorsk 2) Skickliga tekniker men knackiga bilister. Driftsättning i Skåne med fördröjning Våghalsig resa utan riskanalys Möte med Drottning Elisabeth av England!
Resor på 60- och 70-talenResorna var strängt reglerade i SAAR, Statens Allmänna resereglemente där alla förutsättningar beskrevs. Fingerad resa”Billigaste färdsätt” skulle användas och naturligtvis gällde inget annat för oss. Därför tillämpades s.k. ”fingerad resa” som skulle ta fram billigaste färdsätt. Det blev ett väldigt slående i SJ-s kommunikationstabell för att tråckla ihop resvägen med alla tåg- och ev. bussbyten när reseräkningen skulle författas. Man kunde således ha fingerad resa från bostaden till järnvägsstationen. Det betydde att man fick jämföra med taxi, järnvägsbiljett 1:a klass inklusive sittplatsbiljett samt ev. pollettering av resgodset. Det där sista, pollettering, vet jag inte om det någonsin förekom för där var man nog inte säker på att få fram utrustningen samma dag som man själv kom fram. Dessutom var instrument i allmänhet mycket dyrbara och sällsynta, så dom ville man nog ha kontroll på så de fick oftast följa med in på rummet för natten. Mycket prylarEn resa på driftsättningsuppdrag eller prototypkontroll krävde nämligen en del utrustning, kanske en signalgenerator, nivåmeter, effektmeter, frekvensräknare, oscilloscope, något specialinstrument, verktyg och dokumentation. Vid fingerad resa i Stockholm skulle alltid allmänna kommunikationsmedel användas. Tala om hur det skulle gå till att forsla alla prylar i tunnelbanan speciellt då det, 1963, fanns bara korta bitar av T-banan i Stockholm. Till Östermalmstorg kom T-banan 1965. Trådbussarna gick fortfarande ovanjord och det var vänstertrafik) och det var också de stora rivningarnas årtionde.
Reseräkning från 1963. Klicka för större format (pdf).
Det var också lite dubbelmoral kring resandet med egen bil och fingerad resa, vi kunde t ex få noterat på reseordern att mätinstrument medfördes, ifall det skulle hända något med stöld eller olycka. Alla stödde systemet. Sänkt traktamenteMånga är historierna kring tjänsteresorna som än i dag berättas. Vid leveranskontroll var man oftast borta max 2,5 vecka för efter den tiden sänktes traktamentet och det var en avsevärd sänkning. Det baserade sig på att man skulle skaffa annan bostad än hotell och det var inte lätt ens på den tiden. Kostnadsersättningen för resan var till Stockholm alltid en ”fingerad tågbiljett” för att det var det billigaste resesättet för varje enskild person. Som nämndes ovan var det mycket sällsynt att man beviljades ”färd med egen bil”. Det blev diskussion med granskningen då och då, men det var svårt att få någon ändring. UtlandsresorUtlandsresor var mycket kringgärdade av bestämmelser. Reseräkningarna kontrollerades av en kamrer Nisser, som höll till i ämbetsbyggnaden Tre Vapen. Han var klädd i rökrock och hade en nästan oläslig handstil. Någon gång blev man uppkallad till hans rum för att redogöra för något som avvek från normalt. Det kunde vara tåg eller flygförseningar som gjorde att man passerade någon gräns tidsmässigt eller kanske land med olika traktamentsbelopp.
En av författarna blev satt i en brydsam situation när han på grund av storm vid Puttgarden (vi åkte tåg till Paris) blev omdirigerade över Stora Bält och försenade till Hamburg där nytt tåg skulle tas. Men nu kom vi att tillbringa en längre tid i Tyskland än vad som skulle ha skett enligt tidtabellen. Ja det var trassligt att få ihop detta. Efter vilket land utgick traktamentet? Wild West Bar i HummelstaVi hade en vana under 60-talet att när vi närmade oss Enköping så tog vi en morgonfika vid dåtidens ”Wild West Bar” som då var en Gulf mack och som nu kallas för ”Hummelstabaren”. Det var en person som hette Lennart Cederlöf från Enköping som efter en tid i USA kom hem och byggde bensinmacken med den mycket USA inspirerad baren. Invigningen var en fredagseftermiddag 1959. Lokalpressen skrev ”Vid invigningen var Wild-West-stilen ännu mer markerad med livlig skottlossning från en skjutglad man i cowboymundering”. Längtan till USA och Vilda Västern blev för stark för Lennart Cederlöf så han sålde macken 1960 och flyttade tillbaks till USA
Hummelsta med Gulfmacken och Wild West Bar 1960.
Inne i baren fanns en svagt rundad bardisk med plats för 14 personer där resande stod i tredubbla led för att få en kopp kaffe och en ostfralla. Det var en fin stämning och personalen bakom bardisken betade av nya besökande i en mycket snabb och systematisk ordning. Här träffade man alltid några från CVA som skulle ut på ansvarsfulla kunduppdrag åt försvaret. För oss, och många andra, var Wild West-baren en naturlig träffpunkt och det är fortfarande svårt att passera Hummelsta utan att stanna och ta en kopp kaffe. Fika i BålstaAnnars var konditoriet i Bålsta, som man på den tiden åkte igenom, ett populärt ställe med sina nybakade wienerbröd, uppskattade inte minst av vår dåvarande chef. E18 eller som det hette riksväg 11 till Stockholm var en pest för oss som åkte ofta, smal och krokig och passerade genom alla samhällen efter vägen, Från Köping, Kolbäck; Dingtuna, Västerås, Irsta osv. Sedan Kungsängen med sina backar, Stäket, banänden på Barkarby och förbi Spånga kyrka, FoA Ursvik och ner till Ulriksdal. Man fick räkna med 2,5 tim från Arboga. (Det är ungefär den tiden det tar idag i rusningstid).
Vad gällde Sverige låg huvuddelen av elektronikleverantörerna i Stockholm, men vi hade också Göteborg/Mölndal, Norrköping, Gävle, Lidingö m fl. Annars var Stockholm både en fördel och en nackdel. Det var ganska dyrt att hitta bostad och skulle man leva billigt blev det tvunget att dela rum med någon. Sådant gick ju för sig på den tiden. HotellivetHade man chefen med sig blev det ofta Hotell Kristineberg i Stockholm. Där låg priset precis på traktamentsgränsen om man sparade in på matkostnaderna.
Många som inte reste trodde ju att vi som reste hade ett liv i sus och dus. Det var väl närmast stockholmslivet som erbjöd lite extra, annars var t ex Mjölby en vardagskväll inte speciellt dramatisk och det gällde inte bara Mjölby! Det var ju inga fantasibelopp som betalades ut, många som inte reste trodde nog att det var en gyllene tillvaro, men det berodde nog mest på att det gick många historier, sanna eller inte, om äventyren, dels levde de flesta ganska sparsamt och tänkte på familjen.
För oss som arbetade med leveranskontroller kunde det bli långa perioder att leva i ”kappsäck” på hotell. Ofta följde leveranskontrollen av installation, med framtagning av underlag och installationskontroll, många gånger på avsides belägna platser över hela vårt land. Vi hade ju visserligen traktamentet som bidrog lite till olägenheterna, men för unga familjer med småbarn kunde det bli påfrestande med långa bortavaron och då kanske man ville åka hem på egen bekostnad och det tärde också på kassan. SAAR, Statens Allmänna resereglementeResorna var som nämnts strängt reglerade i SAAR, Statens Allmänna resereglemente där alla förutsättningar beskrevs. Här stadgades hur standarden skulle få vara vad gällde hotell och egen bil i tjänsten var inte att tänka på. Även taxi var endast i undantagsfall. Rumsstandarden var säng, sängbord, två stolar varav minst en bekväm (som det stod i reglementet) samt sängmatta. Egen toalett eller dusch på rummet var inte att tänka på. Det kom inte förrän på mitten av 70-talet. Nej, dusch och toalett fick ske i korridoren och för det mesta kosta duschen extra, så det kanske fick bli raggartvätt ibland. Trångt i bilenResereglementet var noggrant skrivet och det fick man inte kringgå. Resultatet av det blev att vi trängde ihop oss med ibland upptill 5 personer i en personbil och åkte upp gemensamt från Arboga till Stockholm. Var och en fick ersättning för tågbiljett och själv fick man köra var fjärde eller var 5:e gång. På det viset fick man ersättning för bilen. Nattraktamentet var 23 kronorJag har traktamentsbeloppen för 1963 här: Natt fick vi 23:- och för hel dag 32:-. Hade man otur att ligga ute längre än 45 dygn så sjönk beloppen fr.o.m. 16:e dygnet till 9:- om man inte hade eget hushåll och 11,25:- om man hade eget hushåll. Det kan nog sägas att det var svårt att hitta logi för 11,25 i Stockholm. Det gällde då att se till att man var hemma en period som startade tidsmaskinen igen så att man aldrig kom upp i ”begränsningen” genom att byta förrättningsställe lite då och då. Emellertid kom man på från arbetsgivaren att lägga samman förrättningarna och räkna Stockholm inklusive alla förorter och städer omkring. Man bytte aldrig förrättningssort då. På det viset kunde det ändå bli s.k. 45-dygnstraktamentet om man inte såg upp. Under slutet av 60-talet betalade vi 15 kronor per person och natt när vi bodde på hotell Brunkeberg. Nattraktamentet var fast och ökade från 19 kr per natt omkring 1961 till 55 kr per natt innan det till slut blev kostnadstäckning för hotellpris några år in på 1970-talet och detta gäller fortfarande. Det blev alltså en några slantar över tillsammans med dagtraktamentet och de fingerade resorna. Vissa månader kunde månadslönen sparas nästan orörd (1965 ca 1700:- per månad) och lämnas till familjen som kompensation för frånvarande familjefader. Fixade billig bostadMen det fanns alltid personer som kunde ordna för sig. Vid tjänsteresor i samband med driftsättningar ute i landet var till exempel Knut Kihlberg en mästare på att hitta privat boende för en blygsam kostnad inklusive frukost på landsbygden där vi bodde. Han frågade ibland på bensinmacken och fick tips och det klaffade alltid.
Här kunde det bli långa resor och lång bortavaro. Våra jobb sträckte sig från Kiruna i norr till Ystad i söder, så borta över två eller tre helger var inget ovanligt. Men en lördag/söndag på hotell i Sollefteå eller Boden var ju ingen önsketillvaro för en nygift 25-åring. Pensionat Brunkeberg m.fl.Vissa hotell och pensionat i Stockholm användes flitigare än andra. Hit räknas bland annat Pensionat Brunkeberg på Vasagatan. Pensionatet ägdes av Märta Roos. Hon blev änka under kriget och blev ensamstående med en minderårig son. Hon började arbeta som servitris på ett ölkafé i Stockholm, var flink och social vilket resulterade i att hon fick relativt mycket dricks av gubbarna som drack öl. Efter några år som servitris tog hon sina sparade pengar och köpte Pensionat Brunkeberg. Hon drev pensionatet själv och jobbade där nästan dygnet runt, det var rent och snyggt och mycket god ordning. Detta blev favoritstället för oss från Arboga. Det var bara att ringa och säga ”Hej det är Arne, har du ett rum nästa vecka”, Svaret blev alltid ”Självklart du är välkommen”. Märta såg alltid till att vi fick en säng, det kunde ibland vara trångt på rummen. En natt var vi 5 personer i rum 14 som var avsett för tre personer. Vi fick gå upp en i taget för att utföra morgontoaletten. Men också Hotell Danielsson på Wallingatan frekventerades. De hade fortfarande 110 Volt likström. Vidare fanns det diverse uthyrningsrum som man kunde få via rumsförmedlingen och där standarden varierade. Täljegården i SödertäljeVid några tillfällen frekventerades också Täljegården i Södertälje. Ringde man dit och skulle boka rum blev alltid svaret: ”Jag skall se om det är något ledigt”. Och så dröjde det någon minut innan svaret kom. Vid ett tillfälle hade någon kollega redan checkat in och blivit vittne till ett sådant samtal. Tanten lade helt enkelt ner luren på bordet i någon minut tills hon tycket att lagom tid förflutit. Då kom svaret, ”jag tror jag har ett rum ledigt!” I Stockholms närhet frekventerades också Järnvägsmännens semesterhem i Täby, långt utanför staden på den tiden. Järnvägshotellet i RimboVidare har en av författarna bott på Järnvägshotellet i Rimbo. Rimbo var en stor järnvägsknut på den tiden. I samband med maten tyckte jag att det skulle smaka med en starköl, mellanölet kom inte förrän 1965, så jag frågade servitrisen (en något äldre dam) lite försiktigt: ”Också kanske man kan få en starköl"? Jag blev avsnäst mycket bryskt ”Nej det går inte, vem har sagt det?” Det var bara att sitta lugnt och känna skammens rodnad. Efter en stund kommer servitrisen ut från köket med en ölflaska, immig och utan etikett. Hon lutar sig lite fram och säger tyst ”Det här är starköl, men vi får inte servera alkohol för vi hyr av Missionsförbundet!” Raka besked. Stamställen i StockholmLunch åt vi i regel vid företagens personalmatsal. På kvällarna hade vi en diskussion om vad vi skulle göra. Stig Ploby, som är en gourmet, sa oftast på sin trygga skånska dialekt ”I kväll är jag hungrig och behöver ha en köttbit”. Han blev aldrig motsagd. Nu gällde det att bestämma vilken plats som vi skulle gå till. Vi hade två stamställen att välja mellan. Det ena var Colibri på Barnhusgatan, där åt vi Black and White med bearnaisesås eller Tournedos Lucullus. Colibri var ett bra ställe med god mat och ibland med gäster från Stadsteatern som låg i samma kvarter. Här hade vi ett stort antal trevliga kvällar. Det andra stället var Minerva på Kungstensgatan. Det var en fransk restaurang med mat som var snäppet över Colibris men också något dyrare, deras hästfilé var utsökt! Någon kväll behövde inte Stig och vi andra kött varför vi tog en The complé på något enklare ställe, men det hände inte så ofta. Kvällspromenad i StockholmVid bra väder tog vi en kvällspromenad i Stockholm. Ofta valde vi mellan stora eller lilla rundan. Stora rundan gick till Stureplan – Nybroviken - Riksdagshuset och Vasagatan tillbaka till Pensionat Brunkeberg. Lilla rundan blev Sergeltorg – Drottninggatan – Riksdagshuset - Vasagatan och hem. Under promenaderna diskuterade vi dagens vedermödor, eventuella leverantörskonflikter som vätfel eller något annat ”upphetsande” och löste världens problem. Konstig nog var det aldrig tal om överfall av gäng, rån eller liknande. Stockholm var då, för 40 år, sedan en relativt lugn stad. BjudmiddagarNågon gång per år kunde någon leverantör bjuda ut några av oss på middag. Vi skämtade om detta och sa ”att det blir aldrig så många underkända enheter som dagen efter en utbjudning”. Sanningen var snarare den att vi var väldigt påpassade från teknisk personal vid försvarets televerkstäder och förband. Man var snabb med att rapportera till KFF/FMV om man upptäckt fel som vi borde ha sett. Vi var därför mycket noggranna att detta inte skulle ske, kanske ibland litet överdrivet noga. Hade vi tur och det var leveranser i december kunde det blir julbord på något bättre ställe. SRA, sedermera Ericsson i Kista hade magnifika julbord i sin personalmatsal, likaså hade SATT fint julbord på en angränsande lokal, visserligen var det lite unket, men gott. Kvällarna var relativt fria från större utsvävningar. Vi behövde vara utvilade på mornarna och jobbet var ansträngande. Men visst fanns det undantag, en kollega hade varit utbjuden av en leverantör och när han dagen därpå skulle kontrollera lösa kretskort tappade han hela traven. Det gjorde inte så mycket för utrustningen var mycket bra specificerad med rejäla skak- och vibrationskrav. Firande på TennstopetNär någon fyllde år eller firade något kunde det bli litet annorlunda, som en gång när vi åkte taxi till korvkiosken vid Nybroviken och köpte korv och därefter gick till gamla Tennstopet för att ”skölja ner” korven. Gamla Tennstopet var en intressant restaurang som påminde om dagens pubar och med tidningsfolk och kändisar bland gästerna. Någon enstaka gång gick vi till SHT och intog en ”festmiddag”. Stället var inte i vår stil men det fick duga någon enstaka gång. Vi var nog lite för unga för stället ifråga. Billigt hos tant i SolnaEtt annat gäng hyrde hos en tant ute i Solna, praktiskt med
tanke på att SRT hade en fabrik där. Vi var 5 eller 6 man som hade tillgång till
rummet. Vi hade fått låna nyckel och fick göra upp själva vem som hade tillgång
till rummet. Hyran låg på 10 kr/natt i början. Vi tyckte själva att det var
billigt så efter några år föreslog vi en höjning till 15 kr vilket tanten
motvilligt gick med på! En del av kontrollarbetet skedde vid SATT ute vid Midsommarkransen, där bland annat ca 1500 Telefonapparat 386 tillverkades och ungefär lika många Tonsvarare. Det var ett ganska enformigt liv ute bland hyreshusen. Solna Centrum var ett ganska blygsamt tillhåll då. Nöjet var en matbit på restaurang Edelweiss. Senare under 70-talet kom också en lägenhet vid St Eriksplan att vara med i spelet. Här fanns det mera utbud på matfronten. ÖrlogshemmetAndra ställen som blev ”sista chansen” var Örlogshemmet på Teatergatan (numera delad lokal med Wallmans Salonger). Här kunde man få övernattning för en billig penning, men det var inte säkert att man fick eget rum, utan om man vaknade till på natten av att någon rörde sig, ja då hade man fått en rumskompis, en helt okänd flottist kanske! KamratligtIbland kunde vi koppla av i goda kamraters sällskap, även på hemmaplan. Här kunde vi jämföra besvärliga chefer och krångliga leverantörer.
På bilden ses Göran Lang, Folke Persson, Evert Bengtsson
Episoder
Många äventyr har hänt under årens lopp. Både i och utom tjänsten och på väg till och från och här kommer några. Osloflygning slutar i ArvikaBerättat av Stig Möller Som bekant fick Hans Broberg tillstånd att använda privatflyg i tjänsten. Livet är ju inte bara tjänst, ett gott kamratskap är viktigt, så en vacker majdag ca 1966 fick vi för oss, några av Hans Brobergs kolleger, att be honom om en flygtur. Det var Roland Persson, Jörgen Åker, som då jobbade hos oss och undertecknad. Jodå, Hans ställde upp och vi beslöt att åka till Oslo. Varför just Oslo minns jag inte, men det lät lagom exotiskt. Vi samlades ute på flygfältet, det var lite dimma på förmiddagen så vi var tvungna att vänta på att den skulle lätta.
Var ligger Oslo?
Hans förberedde sig ordentligt och läste i bilatlasen (!) efter lämplig väg. Och så ryckte han lite planlöst i några spakar, påstod att de hade fungerat förra veckan. Allt för att få oss att känna oss trygga!
Tankning
Nåja, vi fick klarsignal från flygledaren i Karlstad där vi skulle klarera ut i tullen och så gav vi oss iväg. Fint väder över östra Värmland och landningen i Karlstad gick bra. Sedan var vi tvungna att vänta på väderläge för att få starta mot Oslo. Så småningom blev det klart även för den sträckan, men det fanns risk för låga moln. Vad gör några moln ansåg vi och fortsatte mot riksgränsen och nu började det snart bli värre! Molnbasen låg ungefär i höjd med de högsta gränsbergen, så efter en stunds cirklande och snurrande efter lucka i molnen blev vi tvungna att vända. Efter allt snurrande var Hans den enda som visste var vi var någonstans. Arvika låg längs färdvägen hem och efter snabbt överslag bestämde vi oss att Arvika Stadshotell var det nya målet för vår resa. Servitrisen där fick ta del av hela händelseförloppet och Hans får fortfarande efter många år äta upp det hela när vi träffas. Hans motdrag är att, "ni fick uppleva Arvika och framför allt kom ni helskinnade hem”. Så återstod en fin färd åter till Arboga, ett tack för skjutsen och åter välbehållna mot hemmet.
Mera tankning
Happy landing
Den som vill läsa om Hans Brobergs övriga "äventyr" i samband med flygresor i tjänsten kan läsa hans artikel "Några episoder från tjänsteflyg" på annan plats på vår hemsida. Länk här! Soppatorsk 1Berättat av Arne Larsson
En vinterdag för 30-år sedan åkte undertecknad och Christer Thorsson från FMV till Örnsköldsvik för att hålla en driftöverlämning av det nya radiosystemet vid Kubbe flygbas. Jag tog bilen till Bromma där Christer Thorsson mötte upp och vi tog flyget till Örnsköldsvik. Det var en strålande fin vinterdag med sol och mycket snö. Med hyrbil åkte vi till flygbasen där vi möttes av F4 teleingenjör Ola Karlsson. Som brukligt var i Norrland bodde vi på flygbasen där vi mot en skälig penning åt tillsammans med bastroppen och kunde använda flygbasens faciliteter som bastu på kvällarna. Överlämningen gick bra och F4 tog emot radioutrustning för ”Drift och underhåll samt skydd och säkerhet” som det hette på den tiden.
Så blev det hemresedag men nu hade det fina och kalla vintervädret svängt om till töväder med plusgrader och dimma. Vi blev oroliga, skulle vi hinna till Örnsköldsviks flygplats i tid tills flygplanet skulle gå. Som alltid var hemresan helig, borta bra men hemma bäst. Vi kämpade oss till Örnsköldsvik i tätare och tätare dimma och lyckades komma till flygplatsen i tid före utsatt avgång. Vi var mycket lättade och kände bilfärden som en prestation. Men väl inne i vänthallen kommer nästa stora motgång, flyget till Stockholm är inställt på grund av dåligt väder. Vad gör vi, jo vi bestämmer oss för att åka till Sundsvall och ta flyget därifrån till Stockholm. Sundsvall är en större flygplats med bättre landningsresurser än Örnsköldsvik och som dessutom rapporterades ha bättre väder. Vi bokar om flygbiljetterna och tar tillbaks hyrbilen, lastar in bagaget och drar mot Sundsvall. Vädret blir något bättre och vi kopplar av litet även om vi har ont om tid. Plötsligt ser vi att nålen på bensinmätaren ligger långt ned. Hur långt är det kvar och hur mycket tid har vi på oss? Vi inser att vi inte hinner tanka, men ska bensinen räcka? Vi ser flygplatsen på håll och känner att vi skall lyckas. Men 200 m från flygplatsen stannar bilen - Soppatorsk-. Vi tar bagaget springer till flygplatsen, slänger in nycklarna hos biluthyraren, säger att bilen står 200 m längre bort utan bensin och kommer ombord på flygplanet. Nu sitter vi svettiga i flygplanssätena och kopplar av. Trägen vinner.
Det känns som att flygplanet svänger åt höger! Oron kommer tillbaka, det rasslar i högtalarna och piloten säger att vädret på Bromma inte tillåter flygplanet att landa. Vi ska försöka att landa i Borlänge istället och om det inte går är alternativflygplatsen Stavanger. Vi kommer ned i Borlänge och där står en buss som tar oss till Bromma där jag har bilen för hemfärd till Örebro dit jag kommer fram på småtimmarna.
Vad borde undertecknad ha lärt sig av detta – Jo att det hade varit mycket bättre att övernattat i Örnsköldsvik, ätit en bit god mat och gått och lagt sig för att komma hem fräsch och utvilad -. Men den lärdomen togs inte in utan liknande händelse upplevdes 30 år senare som dokumenterats på annan plats i denna hemsida. En tiger i tanken (Soppatorsk 2)Upplevt av Hans Broberg
Detta var en slogan som Esso körde med på sin tid och visst kan det vara fördel att ha bensin i tanken. Vi körde åtskilliga mil under den intensiva driftsättningsperioden under 60-talet. Vid ett par tillfällen åkte jag i stridens hetta på soppatorsk (norrländskt uttryck för slut i bensintanken). Det enkla tillfället var när jag med en Ford Taunus 15M på väg till en anläggning fick motorstopp i full fart på vägen. Änglavakt igen, det var bara att trampa ur kopplingen och elegant rulla några hundra meter och bromsa upp vid bensinpumpen hos en Gulfmack som lägligt var uppförd där.
Det mer komplicerade tillfället var när Ingemar och jag driftsatte RL-81 i Skåne. Driftsättningen gick till så att vi satt vid varsin ensligt obemannad radiolänkanläggning 5 mil från varandra och skickade signaler. Lite äventyrligt var det att klättra högt upp i antennmaster för att rikta antennerna. Mörkret började sänka sig när vi avslutade antenninriktningen och jag gav mig iväg för att hämta Ingemar, som var ensam i bunkern i sin ände. För att spara på kostnader hade vi bara en bil. På väg upptäckte jag att bensinmätaren visade på tom tank. Ronneby var närmsta ställe, men vid 11-tiden på kvällen var allt stängt. Automatstationer var inte uppfunna. Mobiltelefonen var inte uppfunnen. Ingen bensin och ingen kontakt med Ingemar som kanske började bli ängslig. Korvmojen hade ett tips. Vid Ronneby Brunn fanns en taxistation med bensin och en ringklocka på väggen men det gav inget. Polisstationen blev nästa försök. Skulle jag kunna beveka dem, på statligt uppdrag som man var. Det gick hem de skänkte mig en slatt bensin så att jag vid midnatt kunde hämta Ingemar, som undrande satt i bunkern och tyckte det var trevligt att ses. När man flyger är det viktigt med bränsleplanering, så även på marken var läxan.
Historiska minnen Av Stig Möller Den 25 november 1963 satt vi två kollegor och lyssnade på en dålig hotellradio i ett hotellrum i Härnösand, på väg mot övre Norrland, hur begravningsprocessionen med John F Kennedys kista drogs fram genom Washingtons gator. Detta skedde enligt katolsk sed redan dagen efter dödsfallet och fortfarande spekulerade man om det var komplott eller en dåres verk. Världen flaxade plösligt in i vår vardag. Vid annat tillfälle, 1965 i september kom det s.k. mellanölet. Vi hade bott denna gång i Sundsvall på väg mot Skelleftetrakten och upp mot Härnösand hade klockan blivit affärsdags varför vi stannade och köpte oss varsin butelj. Det var ju premiär och skulle smakas av och ingen hade en tanke på promillen vid det tillfället!!
Skickliga tekniker men knackiga bilister.Av Hans Broberg
Piruett på vägen med änglavakt. Absolut var vi skickliga teletekniker men ibland var det lite si och så med körtekniken. Vid ett tillfälle på hal vinterväg var det änglavakt när vi, med Bosse vid ratten, var på väg till en driftsättning. Den normalt baktunga VW bubblan var fullastad med instrument i baksätet. Vid Säters handel mellan Örebro och Arboga svänger vägen i en vid böj. Kristallklart kommer jag ihåg hur vi klarade biffen, precis som en biljakt i amerikansk film, när vi snurrade runt ett helt varv på vägen och fortsatte i vägens riktning. Skillnaden mot skickliga förare i filmerna var att vi hade änglavakt som stöd. Vi hade inte mött någon, inte slagit runt, inte brunnit upp. Vid driftsättningen var vi effektiva, som vanligt, en piruett på vägen, so what. Driftsättning i Skåne med fördröjningAv Hans Broberg
Avfärden från hotellet till anläggningarna med två fullastade bilar gick planenligt och var i sin ordning. En bit följde jag efter Ingemar i sin folkvagn. Det var blött med höstliga löv på vägen och framför oss såg vi hur Ingmar plötsligt vek av från vägen ut på en åker och ner för en brant slänt till kanten på en å. Vi såg också att de hade rullat runt när vi kom fram. Bakpartiet på folkan var helt intryckt, Ingmar och passageraren var skärrade men välbehållna. Instrumenten i baksätet kunde vi ta ur genom framdörrarna. Men Ingmars jacka satt fastklämd och kunde lossas först efter bärgning och domkrafter på verkstaden. Plikten kallade och med hyrbil var vi igång med driftsättningen på eftermiddagen, en dikeskörning, so what. Visst var det lite Wild West på den tiden, inte bara i Hummelsta! Våghalsig resa utan riskanalysAv Hans Broberg
Först när jag kom fram besinnade jag risken med bilresan. Det var mitt i vintern och 25 grader kallt när jag sent på kvällen blev klar med driftsättningen på en anläggning i trakten av Storuman. Jag skulle fortsätta jobbet i Älvsbyn och startade i mörker en 20 mila lång resa dit. Det knarrade om däcken och plogvallarna kring den smala vägen var höga. Utan att ha sett en enda bil efter några mil och då det var glest mellan människoboningar insåg jag min utsatta belägenhet. Volvo Amazonen hade gått 27000 mil och stannade den skulle det bli dystert läge i kylan, klädd i vanliga kläder om man var. (Norrlandsklädsel för sörlänningar, lågskor och kavaj) Kallsvetten blev än mer markant när vägen efter en krök var blockerad av renar. Med signalhornet gick det att knö sig genom flocken. Men resten av resan var en stor ängslan. Jag har flugit i svarta natten över Dalarna hem, men det här var minst lika riskfyllt. Ta i trä det gick bra, Älvsbyn välkomnade med gatljus framåt 23-tiden. Järnvägshotellet där jag tog in hade bastutemperatur på rummen och inte mig emot. Idealister som vi var noterade vi inte övertid för sånt här, det ingick liksom i spelet. Möte med Drottning Elisabeth av England!Av Bengt Staaf
Jag kom till London en eftermiddag i mars 1988 och hade ett bokat hotellrum vid Leicester Square i London. Dagen efter skulle färden gå vidare med lokaltåg till Rochester för besiktning av antenner vid firman CSA.
Elisabeth II
Filmen Solens Rike (The Empire of The Sun) hade gått i Örebro några veckor tidigare och då setts av mig och min flygintresserade son. Den var lite speciell för en P51 Mustang hade en roll! Jag var engagerad i underhållet av den svenska mustangen Gul Kalle och hade flugit med (i baksits) några gånger. Filmens premiär i England hade försenats p.g.a. drottningen inte tidigare haft tid! Så var det dags för denna premiär just denna kväll. Biografen för alla biopremiärer, Odeon, låg intill hotellet där jag bodde. En stor skara londonbor hade samlats utanför biografen, för att få en skymt av drottningen och de som medverkat i filmen, Steven Spielberg, Christian Bale (13 år) m.fl. i vita smokingar och limousiner. En halvtimme efter att alla anlänt kommer drottningen med hovdam i en förhöjd Rolls Royce. Vinkande till folket går dessa två på en röd utrullad matta som därefter rullas in och föreställningen förmodas ta sin början. Den plats jag står på är lite förhöjd då den ligger på hotellets mark. Ceremonin bevakades av press och TV. Då jag senare på mitt rum kikar på sena nyheterna visas förstås detta och vem i publiken var inzoomad, förutom celebriteterna om inte undertecknad. De personer på CSA jag sedan träffade hade aldrig varit i närheten av drottningen!
Bal med Mohammad AliAv Stig Möller Andra kunde bli inbjudna på bal med Mohammed Ali i München, men tyvärr krävdes mörk kostym och sådan saknades. Se inbjudan.
Inbjudan
”Hemligt uppdrag”Av Hans Broberg och Stig Möller
Allting var ju så förfärligt hemligt. När vi anställdes fick vi gå upp till kapten Tallqvist och skriva på en edsförbindelse om att under straffansvar ingenting avslöja om det vi arbetade med och vi blev noga inpräntade med allvaret i vad vi sysslade med. Ofta hände det att vi jobbade tillsammans i samma rum men visste inte vad kompisen höll på med, under förutsättning att man stängde av öronen och inte frågade! Samma sak var det med familjen. Vi var borta veckovis utan att familjen hade en aning om var vi var och vad vi gjorde. Allt var ju så hemligt! Nu är det ju så att man inte behöver vara någon större agent för att komma på vart dom skulle och i vilket ärende. Sitter man i samma rum går det inte att hålla allt utom hörhåll. Det rings och beställs biljetter, bokas hotellrum, kollar med kompisarna om just det speciella provinstrumentet är ledigt. Ofta låg det ett gäng montörer ute på plats och var det en avsides ort visste nog de flesta att det var något hemligt på gång. Däremot minns jag inte om det förekom någon ”svart limousin” med KGB-gubbar som åkte skuggande bakom för att se var man svängde av vägen i till den hemliga anläggningen. Likaså saknades den sköna blondinen i hotellbaren. Men bevisligen har det hänt att tjänstemän har blivit av med portföljen med hemliga handlingar under tiden de varit och duschat i korridoren eller glömt på något annat ställe. Bakom elementet var ett ställe som förekom i rättegångarna.
Det var sagt att man kunde lämna in en portfölj på polisstation eller vakten på ett militärförband. Bägge delarna avprovades, men det var nyheter för alla. På polisstationerna var man ofta okunnig om spelreglerna. Jag provade en gång under en norrlandsresa och det inföll en helg. Till polisen på orten, på den tiden hade man bemannad polisstation i varje tätort. Lämna in gick väl bra, men på måndagen satt där en helt annan polis, totalt okunnig om vår existens och vårt ärende. Men vi fick själva gå in i kassaskåpet och leta och fann våra papper. Efter den händelsen blev det att sitta på portföljen under kvällen!
Allt detta hemlighetsmakeri ställde till besvär på vår tid. Vi blev noga påminda att inte fick lämna hemliga handlingar vare sig i bilen eller på rummet när man var på restaurang. På mathaket i Frihamnen i Stockholm tog jag med väskan in när jag lunchade. Sedan, på vägen till högkvarteret på Lidingövägen, kom jag på att jag glömt väskan kvar på mathaket. Det var en nervös stund innan jag kom tillbaka och hittade väskan lutad under matbordet.
Hemligt och hemligt, men min första tjänsteresa gick till lfc W2. Väl framme hade jag inte ordnat med inpassering och vakten var omutlig! Jag kände inte för att ringa hem till chefen Kaj och berätta om fadäsen. Med insider lyckades jag planka in på jobbet genom en lucka och stege uppe på berget under en hel vecka. (Detta bör väl vara preskriberat nu, både för vakten som var slapp och för mig som överträdde bestämmelserna.) Utelåsta!Av Roland Persson PO Alex och jag jobbade en gång några varma sommardagar med felsökning vid en AKE-växel i södra Sverige, placerad i en separat betongbunker. Bunkern var försedd med en ventilationsutrustning som förde ett fruktansvärt oväsen. För att överhuvudtaget kunna utföra något tankearbete där inne stängde vi alltid av fläktarna då vi var där. Meningen var givetvis att slå igång anläggningen då vi åkte därifrån. En kväll glömde vi emellertid bort det. Då vi kom tillbaka morgonen därpå var det förstås olidligt varmt i anläggningen. Vi startade fläktarna och gick ut för att vänta på att det skulle bli svalare därinne. Tyvärr så var en innerdörr försedd med ett lås som låstes då man slog igen dörren! Där stod vi utan telefon, utan bilnycklar, anläggningsnycklarna inlåsta och vi utelåsta! Det var bara att sätta igång och gå hem till tillsyningskvinnan som bodde en bit därifrån. Turligt nog var hon hemma och vi kunde ringa till Bertil Gylling i Kallinge och skamset tala om vår situation. Gylling hade haft med CVA:are att göra förr, så han lät inte ett dugg förvånad. ”Det fixar jag” sa han, ”ta det bara lugnt.” Vi lomade tillbaka till anläggningen och satte oss i solskenet och väntade. Efter ungefär en timme brummade det i luften. En helikopter landade intill anläggningen och en man kom och låste upp anläggningen, gjorde honnör och for därifrån och vi kunde fortsätta vårt viktiga arbete. Tala om service!
|
