Minnen från tjänsteresor

Skrivet av Hans Broberg

Komforten på tjänsteresorna var inte så stor på 60-talet. Man delade ofta rum på billigt hotell och hotellfrukost var okänt begrepp. Limpa, ost och mjölk på rummet eller något fik som öppnade tidigt var det som gällde. Det finns nog en mängd av historier från denna tid, som många kan bidra med.

Som en gång när vi bodde tre man på ett rum i Jokkmokk. Den ene snarkade hjärtskärande med dova drag som gick upp i högre tonläge och slutade i ett crescendo med påföljande andnöd. Det var bara att ta sitt pick och pack och dra ut till bilen för övernattning vid kyrkogården. På morgonen när jag gick bakom en buske låste jag mig ute och fick panga ventilationsrutan för att komma in.

Här minns jag en ”expedition” som Arne Larsson och jag gjorde från Växjö till Örebro

Nattkvarter under ett biljardbord

Hastigt kursavslut i Växjö

Arne Larsson och jag var på kurs i Växjö där en konsult från Stockholm undervisade i marknadsföring. Sista dagen, en fredag, rapporterades det om ett annalkande snöoväder. Konferensen avslutades tidigt för att alla skulle hinna komma iväg hem före ovädret.

Några skulle åka flyg, andra tåg och bil. Tågresenärerna blev fast i Alvesta där man skulle byta tåg som hade snöat inne ute på linjen. På flygplatsen kunde bara ett flygplan starta och inte ta med alla passagerarna. De från Telub tog det med ro, no problema, kom man inte iväg kunde man övernatta och gå på danshaket Oléo på kvällen. Men konsulten som föreläst hur man skulle klara olika situationer var skärrad där han stod långt bak i kön. Så han plockade fram en tusenlapp för att byta upp sig i kön men ingen nappade eller tyckte synd om honom. Telubfolket kom med utan problem, något hade man lärt sig på kursen.

Med bil mot Örebro

Arnes Anita ringde från Örebro och sa till på skarpen att vi skulle stanna kvar till dagen därpå. Men Arne och jag kände ingen oro när vi startade mot Örebro. Arne hade en ny Volvo 850, framhjulsdriven med dubbdäck och bilkörning på vintern var rutin. Snöfallet ökade successivt men vi kom hyfsat fram till E4:an söder om Jönköping. Därifrån gick det trögt. Det började mörkna och snön vräkte ner. Sikten var knackig i halvljuset, i helljus var det omöjligt. Till slut blev det krypfart på motorvägen och stundvis stod det helt still.

Efter en till synes oändlighet kom vi till Ödeshög där vi skulle svänga av mot Örebro. Men polisen hade spärrat vägen som ofarbar. Nu började det krisa till sig. E4:an var fortfarande hjälpligt farbar så vi fortsatte mot Linköping.

Fast i snödriva

Vid Väderstad var avfarten till Vadstena inte spärrad, vi chansade och svängde in där. Det är en liten väg markerad med snöpinnar. I början såg vi hela två rader snöpinnar framför oss, men ju längre västerut vi kom desto mer tilltog snöandet till slut såg vi ”ingenting” utan fick leta oss fram från snöpinne till snöpinne. Det gick några kilometer, sedan sa det bara poff och vi satt fast i en snödriva. Men tur som tokig, i närheten vägen lyste det i ett hus. Arne knackade på för att låna en spade, husfolket blev paff vid åsynen av oss. ”Hur i all världen hade vi kommit dit, ingen hade passerat sedan eftermiddagen”. Vi förklarade att vi hade stöddig bil, men att den hade sina begränsningar. Med lånad spade och gav oss på snövallen. Arne skottade för glatta livet sedan tog jag vid, sen tog Arne vid igen osv. Efter ett bra tag konstaterade vi att vinden blåst på mer snö än vad vi hann skotta undan. Det var mörkt och såg mörkt ut.

Då plötsligt lyste vägen upp bakom oss! Dagens enda plogbil hade kommit! Han baxade sig förbi oss och drog oss loss och plogbilens kölvatten tog vi, mot alla odds, oss fram till Vadstena. Där vi bytte till torra kläder i en pizzeria.

Stopp i Vadstena

Efter förtäring kände oss varma, morska och klara för hemfärd, Arne skulle verkligen visa sin förmanande Anita att vi klarade av det. Men vid stadsgränsen stoppade polisen oss. ”Var kommer ni ifrån, alla vägar har varit avstängd sedan lunch”.  De tyckte att det var helt omöjligt när vi berättade om vår färd. Vi var rekordhållare, de enda som kommit fram sedan eftermiddagen.

Det var bara att gilla läget och bli kvar i Vadstena. Men inga rum fanns då alla hade blivit strandsatta där. Vi tog oss till konferensanläggningen Kungs Starby och påminde ägaren att vi var stamgäster. Han erbjöd oss att ”kvarta” i hotellets motionsanläggning. Där fann vi flera olycksbröder när vi installerade oss i ett privat utrymmet under ett biljardbord.

Sedan bytte vi om till supé på restaurangen där vi åt och dansade till minnet av ”ändlöst” snöskottande i mörker. Man ska ha tur också! Till och med mycken tur!!

Lärdomar

Efter frukost tog vi oss hem i ett bländande snölandskap på plogade vägar.

Av detta lärde vi oss att ingen kan sätta sig över naturkrafterna när de är som värst och att det kanske inte är så dumt att lyssna på goda råd ibland.