Lödstämpel – gammal kvalitetssäkring

Av K-G Andersson

Skribenten råkade i sina gömmor hitta en s k lödstämpel varvid han greps av nostalgi och erinrade sig om hur han under 60-talet genomgick dåtidens lödutbildning och de vedermödor man därvid fick genomlida

Lödstämpel

I mitten på 1960-talet hade några av mina arbetskamrater varit på s k lödutbildning och återvänt fullödigt förvandlade. Man talade om vätning, lodmängd, hålkärl, kardelskador och annat strunt. - Kom inte och försök lära mig hur man löder, tänkte jag - det lärde jag mig på FFV. FFV står här för Flygförvaltningens Verkstadsskola i Västerås som då utbildade Flygvapnets bästa telemontörer, CVA får ursäkta.

Om det var behovsprövat eller om det var på grund av min positiva inställning till företeelsen vet jag inte, men plötsligt en dag meddelade arbetsledningen mig att jag var anmäld till mjuklödningsutbildning ­instruktörskurs- morsning och goodbye! Inställelse skulle ske vid den Centrala Flygverkstaden i Malmslätt (CVM) den 3 oktober 1966 medförande skyddskläder.
 

På den tiden var det materiallabratoriet som höll dessa tvåveckorskurser med den i dessa sammanhang smått legendariske läraren K-E "Viking" Andersson som primus motor.

           Satelliter visade vägen

Kursen inleddes med ett teoretiskt avsnitt där vi bl. a. fick veta att när amerikanarna på 1950-talet började med satelliter ställde man mycket höga krav på driftsäkerheten. Projekten var dyrbara och reparationsmöjligheterna efter uppskjutningen små, för att inte säga obefintliga, så inget fick fallera.

I dåtidens teleutrustningar var de elektriska förbindningarna till största delen mjuklödda, virning och klämning hade inte nått så långt i sin utveckling. Kvalitén på dessa lödningar visade sig vara högst skiftande varför lödutbildning startades. Därefter fick man både högre driftsäkerhet och lägre vikt på utrustningarna eftersom lodmängden kraftigt reducerades - en vinst i dubbel bemärkelse.

I Sverige var det SAAB som 1958 först tog upp lödutbildningen för sina mjuklödare. Flygvapnet, genom CVM i Malmslätt, gjorde vid samma tid stickprov på lödare med så nedslående resultat att man redan året efter lät en kurs genomgå regelrätta lödprov där man tvingades att underkänna 90%

           Motivationshöjande siffror

För att i någon mån öka motivationen hos oss inför utbildningen presenterades följande belysande siffror:

"Antag att en enkel apparat har 100 komponenter vardera med 99 % driftsäkerhet, d.v.s. sannolikheten för fel hos varje enskild komponent är 1 på 100. Totala driftsäkerheten blir nu endast 33 % d.v.s. 2 av 3 apparater fungerar inte. Om vi nu i stället har en mer komplicerad apparat med 400 komponenter av samma klass, blir den totala driftsäkerheten blott 3 %, d.v.s. av 100 apparater fungerar endast 3.

Trots att 99 % säkerhet är en vanlig standardkvalitet på komponenter är denna siffra på tok för låg. Man skall eftersträva att ha max 1 fel på 10 000 eller ännu hellre 1 fel på 100 000 komponenter. Märk nu att varje komponent har minst två lödningar, som också kan betraktas som komponenter. Dessa lödningar måste då ha minst dubbelt så stor tillförlitlighet som huvudkomponenterna själva. Vem gör 20 000 lödningar med bara ett fel? Men detta är ett krav."
 

Efter informationen övervägde jag att ta tåget hem istället för flyget.

           Gamla hjälpmedel förkastas

Inte nog med att en så enkel aktivitet som lödning blivit terroriserad eller teoretiserad och tillkrånglad, några av våra älskade hjälpmedel smutskastades - ja till och med förbjöds! Vad sägs om lödpistolen? Denna mycket praktiska tingest påstods ge s k. kallödningar. Det hade jag svårt att förstå, så många lödningar jag gjort med sådan i exempelvis mellankopplingar i telestativ .

Nåja vissa kontaktproblem kunde efterhand uppstå men att skylla alla dessa på lödpistolen är att gå för långt och räknar man efter så ligger nog lödfelen inom kravet på 1 på 20 000 - tror jag så här långt efter.

En annan saknad vän i nöden blev lödpastan, denna mirakelkräm som likt Pepsodent effektivt tog bort "gula hinnan" och ökade möjligheten till kontakt. Frätande - ja men vad då, det borde i så fall öka anläggningsytan och minska övergångsmotståndet, men dessa starka argument förkastades gemenligen av kursledningen, de visste inte bättre - eller kanske gjorde de det?  

           Praktiken sållade agnarna från vetet

Efter 12 timmars teoretiserande startade äntligen praktiken - avsnittet för händigt folk. Uppläggningen var lite småfjantig för man fick träna på varje prov flera timmar innan inlämningsuppgiften fick påbörjas, nåja alla var väl inte så vana, så gärna för mig.

De sex lödproven

           Prov 1

Först ut var prov nr 1: "Lödning av två 16 mm kabelskor på ledare", max 65 minuter -synd att man inte har ackord - var min första reaktion. På med 110- wattaren, ­avisolera - montera - värm - på med tenn! Det gick perfekt, tennet lyser som nyputsat silver, alla kardeler syns - och bara på 30 minuter - toppen!

Med bestämda steg går den självsäkre eleven fram till mastern och räcker fram kabelstumpen - var så god syna! Magistern tar lugnt fram en lupp av samma sort som urmakarna har och klämmer fast den mellan ett buskigt ögonbryn och den därunder sittande påsen. Den senare framkallad av slarvigt utvalda elever, förmodar jag. Ett tyst mummel får mig att osäkert skruva på mig och när han sedan sätter fast mästarprovet i ett skruvstycke och SÅGAR upp en kabelsko och en bit av kabeln är jag övertygad om att överansträngning föreligger. Sedan kommer domen: Avisoleringen med en kniv har skadat en kardel, bara det ger underkänt, fast utan 1000 gångers förstoring hade det inte uppenbarats men det hjälpte inte.

Kardelerna sticker för långt ut ur hylsan, max är 0,5 mm, inget lod utanpå kabelskon - men det är ju bara ett stänk försöker jag - men inte heller detta röner framgång. Slutligen är i princip hela ledaren stel av tenn, det får max tränga in tenn 12 mm under isoleringen. Så var den dagen förstörd och hela natten. Efter ytterligare träning tredje dagen lyckades jag komma genom nålsögat och få prov nummet ett godkänt, åtskilligt ödmjukare i attityden.

           Prov 2

Prov nummer två: "Lödning av 21-poligt skarvdon". Med lödspetsen speciellt utformad gick detta prov ganska bra att genomföra. Problemet var att göra 21 perfekta lödningar i en följd.

          Prov 3

Raskt in på prov nummer 3: "Lödning av ledare till 16 lödändar (lödöron), som monterats i två rader om åtta i varje rad på en bakelitplatta på ett sådant sätt, att när lödändarna bockats upp 90 grader skall avståndet i de båda raderna vara ca 6 mm. Avståndet mellan lödändarna i samma rad skall också vara ca 6 mm". Vad f-n menas? Lärarens tålamod räcker till en förklarande genomgång och med tuppkammen lite styvare kastar man sig över uppgiften. Mångfalden eller enfalden ställer till problem Igen.

           Prov 4

Prov nummer 4: "Lödning av två koaxialstift för koaxialpropp". Detta prov översteg min kompetens eftersom det illvilligt nog innehöll de minsta koaxialstift som fanns vid den tiden och tekniken var lite omvänd. Den positiva initialinställningen var att det går bara inte. Nu började jag inse att tränings-perioden inför varje prov inte tillkommit av en slump. Efter en del försök gick det fint att fullt godkänd genomföra även detta prov.

           Prov 5

"Lödning av sju elkomponenter tiIl tryckta ledningar" var prov nummer 5. Två av dessa komponenter utbyttes därefter. En av komponenterna var värmekänslig. En kropp fylld av ett värmekänsligt pulver uppslammat i vatten blev blå vid värme över +60°. Färgen återgick efter två dygn men så lång tid gick det inte att vänta innan provet skulle skärskådas så det var bäst att använda tilldelade kylklämmor.

           Prov 6

Nu återstod bara den stora finalen, prov nummer 6. "Elkopplingsprov av komponenter enligt förbindningsschema". Tiden verkar vara generöst tilltagen, men det gällde att tänka sig för. Dels koppla rätt, dels bocka anslutningstrådarna på ett riktigt och prydligt sätt så att avstånden inte blir för små. En felkoppling gav betyg 3, d.v.s. underkänt. Nåja detta vållade inte heller några större problem för på något sätt kunde de två sista proven behärskas lättare, till en del beroende på att man nu blivit varm i kläderna.

            Kronan på verket

Kursen avslutades med ett skriftligt prov. Efter godkänd skrivning var vi fullödiga lödare och tilldelades tecknet på denna vår nyvunna kompetens - lödstämpeln. Den bestod av en stämpeldyna monterad i änden på ett svarvat träskaft skyddad av en blank mässingshylsa med bajonettfattning. Stämpeltrycket bestod av två siffergrupper, exempelvis 81-083. 81 stod för F21 och 083 det personliga numret.

Beväpnad till händerna med lödkolv, tenn och stämpel kunde man sammanfoga det mesta och kröna verket med stämpeln. Det var så på den tiden att man skulle stämpla på eller intill lödningen. Det stötte dock på stora praktiska problem så det ändrades snabbt tiII att stämpla i operationslista eller motsvarande underlag. Om man slutade eller inte längre var godkänd som lödare skulle stämpeln lämnas in för förstöring.

Om det var stämpling - i olika former ­ eller om den praktiska nyttan av stämpling översteg tolerans-gränsen vet jag inte, men stämpeln togs så småningom bort och därmed försvann ännu en statussymbol.

"Var ska jag nu stämpla?"

           Epilog

Efterhand effektiviserades instruktörskurserna till att omfatta tre dagar och koncentrerades då till bedömningsövningar. Instruktören behövde således inte vara godkänd själv utan bara veta hur det skulle se ut. Skulle Du löda i produktionen måste lödprovet genomföras på hemmaförbandet.

I princip har alla gamla prov ersatts av mer tidsenliga exempel. Miniatyriseringen har även framtvingat krav på bra syn. Nåja, vi gamla kunde inte heller vara direkt blinda. men vi behövde inte genomgå syntest inför lödproven, som man måste göra senare.