|
INLEDNING
Mottagning och sändning av normalfrekvens 191 kHz.
Normalfrekvens 191 kHz långvåg, sändes från Motala långvågsstation och
mottagaren NM 191 S är avstämd att ta emot den frekvensstabiliserade
bärvågen.
Motala långvågsstation
Långvågssändaren på 191 kHz togs i bruk 1950 vid Bondebacka i Motala som
den första stora rundradiostationen i landet. Stationen var den
starkaste i Europa och är av fabrikat Marconi. Den består av två
karakteristiska master som uppbär den 140 m långa trumantennen. Masterna
är 124 m höga och är symbolen för Motala stad. Sändarens antenneffekt
var 1950 på 150 kW , vilken 1954 höjdes till 600 kW.
Bärfrekvensen vid Motala långvåg stabiliserades 1979 med hjälp av en
rubidiumoscillator och den relativa onoggrannheten 5 x 10-11uppnås.
Långvågsstabiliteten hos sändarens bärfrekvens är bättre än 1,5 x 10-10
relativt atomtid ATI.
Oscillatorn som genererade normalfrekvensen 191 kHz tillhandahölls av
FOA.
Motala långvåg kunde höras dag som natt i Baltikum, i svensktalande
Finland, Norge, Danmark, Östersjön, Nordsjön och en bit in i Tyskland,
och halvvägs till England.
I dag sänds tidssignaler på LV, MV, KV och UKV samt på TV enligt
sändningsschemat för Sveriges Radio.
År 1991 avvecklades och nedlades sändaren för normalfrekvens 191 kHz.
Normalfrekvensmottagare NM191 S
CVA (Centrala Flygverkstaden Arboga) utvecklade och tillverkade ett
antal normalfrekvensmottagare för 191 kHz bärvåg, som installerades vid
försvarets olika anläggningar under 70-talet. Den användes vid
fasjämförande mätningar på frekvensnormaler och noggranna
frekvens-tidräknare och oscillatorer.
NM191 S, funktionsbeskrivning
NM191 S består av en mottagardel, en frekvenssyntetiseringsdel och en
faskomparator. Eftersom 191 är ett primtal och de flesta normaler och
oscillatorer lämnar 1 MHz eller 100 kHz måste frekvenssyntetisering
tillämpas.
I NM191 S har man valt, att utgående från 100 kHz från egna normalen
alstra 91 kHz i två dekaddelare och blandare. Denna 91 kHz-signal
blandas därefter med den från mottagaren kommande 191 kHz-signalen,
varefter fasjämförelsen sker vid 191 kHz.
Syntetisering av 91 kHz och blandning med 191 kHz innebär att felet i
den egna normalens frekvens återfinns på båda sidorna om fasjämföraren.
Detta fel är känt till sin storlek och saknar därför praktisk betydelse.
Fasjämföraren är en approximativt linjär komparator av switchtyp.
Utsignalen som är proportionell mot fasvinkeln mellan de två 100
kHz-signalerna registreras dels på ett visarinstrument och dels på en
skrivare.
NM191 S, användning
NM191 S är avsedd att kontrollera frekvensen hos normaler och noggranna
oscillatorer t.ex oscillatorer i frekvens-tidräknare.
Med NM191 S är det praktiskt möjligt att mäta relativ frekvensavvikelse
inom området 10-5 till 10-11.
Eftersom fasdifferensen mellan Motalasändarens bärfrekvens och den egna
normalen kontinuerligt registreras av skrivaren är NM191 S lämplig att
använda vid noggranna kalibreringar av normaler liksom vid övervakning
under lång tid.
Det är viktigt att se till att mottagaren får tillräcklig fältstyrka och
att störningarna i närheten av antennen hålls på en rimlig nivå i
synnerhet vid mätningar på mycket noggranna normaler. Svårigheter kan
annars uppstå vid utvärdering av resultatet på skrivarpapperet.
Fasjämförande mätningar
Den egna normalen eller oscillatorns signal anslutes antingen till IN
100 kHz eller 1 MHz. Min insignal som krävs är 0,5V och max insignal är
5V.
Om skrivareutslaget driver åt höger är den egna normalens frekvens högre
och om skrivutslaget driver åt vänster är frekvensen lägre än nominellt.
När skrivareutslaget genomlöpt hela pappersbredden har fasen ändrats en
period eller 360°.
Periodtiden för 191 kHz är 5,23560209 µs.
Blockschema
Principen för normalfrekvensmottagare NM191 S framgår av blockschemat
nedan.
Lästips: AEF artikel: Tid,
frekvens och ur.
Sammanställt av: Göran Gustafsson.
Senast uppdaterad 2019-11-07
Källor:
FFV manual NM191 S.
Wikipedia. |
