Hjärntrust i atomepoken

När jag sätter mej ned för att skriva den här spalten får jag tag i en aftontidning, en välkommen ursäkt att uppskjuta arbetet. Fastnar för en notis: en yngling på Tegeluddsvägen i Stockholm har skrivit till försvarsministern och anhållit att få slippa värnplikten. Ynglingen har senaste världskriget i färskt minne, därtill har han läst lärda och olärda utläggningar om atombomber, dödsdimmor, robotvapen, bakteriebeläggning och andra genvägar en rastlös mänsklighet öppnat för sin snara hädanfärd. Ynglingen drar ut konsekvenserna. Han vill inte dela ansvaret för jordens undergång. Han vill inte bära vapen, inte döda. Han vill det enda förnuftiga, fred.

Ynglingen är självständig. Han tänker.

Om detta nummer av SE kommer i hans händer och hans blick faller på bilden härintill, eventuellt också på texten, skulle jag be honom att tänka ytterligare i en minut, kanske två. Tänka bakåt till anno 1930, ett förhistoriskt år, då svenska krigsmakten gick på bräckliga kryckor. Det kom ut en bok det året, det trycktes givetvis flera, men en till formatet blygsam skrift satte märkliga spår. Antingen·- eller. hette boken. Den handlade om militära problem. Den bet. Författare? Jung och hans adjungerade.

Nå, tiden gick, andra tider kom. Det blev uppenbarat att rovdjuren tvärt emot alla prognoser inte blivit idisslare. Då Europa skakade i den bruna feberns paroxysmer linkade svenska försvaret fortfarande omkring med invalidkäpp. Hälsan var emellertid på väg. Kraften kom. Inte i ett huj. Men genomsyrande. Att den verksamt bidrog till att rädda oss lär ingen förneka. De framåtblickande militärerna som använde röntgen då modet annars var färgade glasögon fick rätt. Fred måste värnas.

Finns det fem män i Sverige som tänker intensivare på freden än militärledningen, samlad under kungens porträtt i överbefälhavarens tjänsterum? De är försvarets hjärntrust i atombombens oerhörda epok. På Kungl. Majt:s beslut blev militärledningen ”officiellt organ” i januari, men även tidigare har samma arbetsform praktiserats. Ledamöter:

Helge Jung, general, överbefälhavare, 62 år, utnämnd 1944.

Carl August Ehrensvärd, generallöjtnant, chef för armen, 56 år, utnämnd 1948.

Bengt E. Nordenskiöld, generallöjtnant, chef för flygvapnet, 57 år, utnämnd 1942.

Helge Strömbeck, konteramiral, chef för marinen, 58 år, utnämnd 1945.

Nils Swedlund, generalmajor, chef för Försvarsstaben, militär delegat vid skandinaviska försvarsdiskussionen, 50 år, utnämnd 1948.

Folk har ifrågasatt om inte allt tal om försvar av Sverige och Skandinavien i en konflikt mellan öst och väst är ett tomt självbedrägeri. Så resonerar också den vägrande ynglingen från Tegeluddsvägen. Undras om denna idealism inte är väl långt driven. Man löser inte Sveriges problem med att dra sej undan värnplikten, undan ansvaret. Från ”antingen – eller” har försvarsfrågan övergått till ”både – och”. Både svenskarna och de skandinaviska grannarna måste finna en väg till trygghet. I Sverige skall militärledningen förverkliga Kungl. Maj:ts beslut. - Må vi gå till verket under inbördes förtroende, med goda nerver och sunt omdöme, med kraft, optimism och gott humör, sa ÖB vid tillträdandet 1 april 1944. Med den andan i ledningen behöver de djupa leden inte rädas. När generallöjtnant Ehrensvärd övertog ledningen av armén gav han lösenordet:

Ett löfte av järn från en hjärnman.

Vi ska aldrig ge oss!

Karl E. Hillgren

Ur Se nr 6 1947