Klicka här för att komma till AEF:s Startsida!

 

Nu gäller det livet

 Nu gäller det livet

Dialog i förra veckan:

- Nå, hur tror du det går Oslo?

- Det beror helt och hållet på om Seyffarth kommer med.

- Vad talar du om?

- VM på skridsko, så klart.

Vad talar du om?

Om ministermötet. Om stats- och utrikesministrarna i Danmark, Norge och Sverige, som träffas för att försöka enas om en Nordens linje i försvarsfrågan.

 

Det gäller ett val, som kan avgöra Sveriges öde århundraden framåt. Det gäller enligt mångas mening det viktigaste och svåraste beslut, som Sverige har tvingats att fatta sedan 1809.

Men mannen på gatan vet ingenting. Vill ingenting veta. Det intresserar honom inte.

 

Mannen på gatan. l andra länder har han en åsikt i landets ödesfrågor. En mening som är värd att lyssna till. Som kan refereras i tidningarna. Mannen på gatan i London, Paris och Köpenhamn är djupt och lidelsefullt engagerad i den politiska debatten. I dessa dagar står luften stinn av argument för och emot atlantpakten kring korvstånden och bardiskarna i Köpenhamn. Och i spårvagnarna kan debatten sprida sej från bänk till bänk som en eldsvåda, uppmuntrad med fotogen.

 

Den utländske reporter, som kommer till Sverige för att utröna vad mannen på gatan tänker om de stora politiska frågorna, han har ett hårt jobb framför sej. :Fråga mannen på gatan vad han anser om atlantpakten och han ska sluta sej som en blomkalk i den svala skymningen. Men be honom säja sin åsikt om AIK:s chanser till våren och han ska blomma upp igen och dränka dej i siffror och spelarnamn.

 

Nej, mannen på gatan existerar inte i politisk bemärkelse här i landet. Här är politik någonting som fackmän sysslar med, understödda av sugna karriärister och enstaka dårar som inte har fått upp ögonen för livets sanna glädjeämnen.

 

Den enkle genomsnittssvensken i alla samhällsstånd och lönegrader skyggar för själva ordet politik. Och särskilt häftigt för ordet utrikespolitik.

 

- Ja, se politik, det är jag då inte intresserad av, säjer han och ser sej stolt omkring, precis som om den bristen på intresse skulle rasa ner applåder och bravorop.

 

Och på svenska bjudningar är det ofint att prata politik.

 

Men politik - det är ju frågan om vilket liv vi ska leva, vilken luft vi ska andas vad vi ska få betalt för vårt arbete, vad vi ska få för chanser att välja vår bana, ge färg åt vår tillvaro. Och våra barns.

 

Och utrikespolitik. I dessa svidande dagar är det helt enkelt frågan om huruvida det ska finnas något Sverige kvar att överlämna åt våra barn eller om det ska finnas några barn kvar i livet för att överta det.

 

Jag intresserar mej inte för utrikespolitik ...

För mej får det gå som det vill med atlantpakten och med Skandinaviens anslutning… "

 

Man har nog av sina egna bekymmer...

 

Hur ska man nu bära sej åt för att göra klart för folk, att detta i högsta grad är deras egna bekymmer? Vad är det för en demokrati, som inte orkar leda och bära upp dem, som ytterst måste fatta beslutet, med självständiga, starka opinionsströmmar? . En sak är, att det kan vara svårt, otroligt svårt, att ta en bestämd ställning i frågan om Skandinaviens anslutning till atlantpakten eller inte. Men det är ingen ursäkt för att en så kusligt stor procent av svenska folket går omkring och säjer, att frågan inte intresserar dem.

 

AIK:s chanser intresserar. Men våra chanser att bevara vår frihet och vårt oberoende intresserar inte.

 

Om Seyffarth kommer med i Oslo tycks vara en viktigare fråga än om Sverige kommer med i kriget. Man fryser.

 

Det är gott och väl, att det finns en regering, en utrikesminister, en överbefälhavare, som arbetar genom dagar och nätter med dessa problem. Men de sitter i pyramidens topp. Och det är en dålig pyramid, där basen är ointresserad av hela historien.

 

I det här numret pratar SE utrikespolitik. Framför allt försvarspolitik. På det orienterande sätt, som vi anser vara vår uppgift. Där intresset inte finns får man försöka väcka det.

 

Mannen på gatan måste fram.

Den svenske mannen på gatan, som ställer till upplopp kring tidningskioskerna och spottar sin meningsmotståndare i ansiktet.

 

För nu gäller det livet.

 

Rune Moberg

 

(Ur Se nummer 6 1949)