Militära statshemligheter
 

Ur boken "Flyginstrument på Malmen 1919-1999"

Av Lars-Erik Larsson
 

Nu ska jag berätta något som varit ytterst hemligt i drygt fyrtio år men som nu kan återges när allt material i ärendet är ”avhemligat”. Jag ska berätta det som jag själv upplevde det när det inträffade.

För att förstå hela vidden av denna händelse ska man ha klart för sig världsläget under femtio- och sextiotalen och den kapprustning som supermakterna USA och Sovjetunionen stod för. Vi ska även se det i perspektivet av att vårt eget flygvapen då höll på upprustats till kvalitativ och kvantitativ världsklass.

En eftermiddag i november 1957 blev jag tillfrågad av Sven Englund och Arne Ottosson om jag hade möjlighet att stanna kvar och arbeta på kvällen under obestämd tid. När jag frågade vad det gällde fick jag inget veta utan jag hade bara att svara ja eller nej. Det hela var mycket hemlighetsfullt, jag fick inte ens nämna till någon att jag blivit tillfrågad. Tanken skenade iväg med fantasin, vad kunde det gälla? Vad det senare verkligen var, översteg min vildaste fantasi.

Valet mellan att ställa upp eller ej var inte svårt, nyfikenheten var stor, och några sociala hänsyn behövde man inte som ensamstående ungkarl ta en vardagskväll som denna.

Vi gick alla hem från arbetet i ordinarie tid, inget fick märkas att något var i görningen. Eftersom man inte visste hur länge det hela skulle ta var det lämpligt att inta en stadig måltid innan vi återsamlades vid 18-tiden. Då som först fick jag veta vad som förestod och vad orsaken var till att jag blivit ombedd att stanna kvar.

En MIG 15 tillhörande Warszavapaktstaten (WP) Polen, med en avhoppare ombord som genast begärt politisk asyl, hade landat i Sydsverige. Stor diplomatisk aktivitet hade utbrutit. De polska myndigheterna krävde att avhopparen och flygplanet omedelbart skulle utlämnas. Utlämningen av piloten avvisades av den svenska regeringen med hänvisning till konventionen om politisk asyl. Flygplanet däremot skulle man naturligtvis lämna tillbaka. På grund av att flygplanet hade buklandat och inte var luftvärdigt hade de svenska myndigheterna kommit överens med polackerna om att det per lastbil skulle föras till Stockholm och därifrån med båt till hamn i Polen.

Den polska MIG 15 nr 1919 efter nödlandningen i Halland vid middagstiden den 7 november 1957. Föraren, underlöjtnanten Bogdan Kozuchowski, begärde efter sin planerade flykt politisk asyl i Sverige.
Foto ur vid Krigsarkivet arkiverade handlingar

Landsvägstransporten från landningsplatsen till Stockholm skulle gå via Riksettan, som E4:an då hette. Den minnesgode läsaren minns säkert att Riksettan vid den här tiden, och tio år framåt, gick precis söder om Försökscentralens staket.

Nu föll de första bitarna på plats i skallen på den då tjugotreårige författaren.

Vid förmiddagskaffet samma dag hade en av mina kollegor, hydraulkontrollanten Folke Svensson som bodde utmed Riksettan i höjd med Sjögestad Motell, i förbigående, nämnt  en sak som jag då begravt någon stans långt inne i skallen.

Folke berättade att hans son, som väl då var i tioårsåldern, på morgonen sagt ”pappa det åkte en lastbil förbi på vägen med ett MIG-plan på flaket”. Folke hade sagt till pojken att ”det förstår du väl att det var en Tunna och ingen MIG”. Nu förstod jag dock hur rätt Folkes flygintresserade pojke hade.

Nu var det emellertid så att lastbilen med WP-kärran av någon outgrundlig anledning kollapsade precis utanför FC:s staket. Vad var då naturligare än att ”bogsera” in den på FC:s område, så den kom utom synhåll för den ”nyfikna allmänheten,” medan lastbilen ”reparerades”.

Stunden var inne, en karavan med i huvudsak högre flygvapenofficerare anlände till fots från FC, kånkande på flera kartonger. Det första vi CVM:are fick göra var att avlägga en högtidlig försäkran om att inte yppa något till någon, vem det än vara må, beträffande det som skulle hände under kvällen. Vidare ombads vi tillse att inga obehöriga fick tillträde till IV och det gällde även ronderande nattvakt. När allt detta var klart öppnades kartongerna.

Det första jag såg var en gravyr i storlek som en pingisboll mot ramsvart botten. Gravyren föreställande det sovjetiska statsvapnet, hammaren och skäran, den var placerad på gyroreflexsiktets sortsvarta vänstersida. Av någon anledning berördes tydligen en av de högre officerarna så stark av detta att han omedelbart beordrade att jag skulle tejpa över sovjetsymboliken. Den vidare uppackningen frigjorde en servodriven horisontindikator samt en del annat smått och gott som inte var av samma stora intresse.

Nu förstod jag varför jag hade blivit tillfrågad om deltagande i kvällens och nattens övningar. Jag hade arbetat en del med sikten och då bland annat de brittiska Ferrantisiktena vi hade fpl 28 och 29 samt att jag var väl förtrogen med provutrustningen till dessa. Vidare hade jag erfarenheter av horisontindikator HZ-3 från amerikanska Sperry som fpl 35 A, B och C då höll på att utrustades med som en del av Fli 19.

Gyroreflexsiktet på plats i flygplanet innan det undersöktes. Observera att det sovjetiska statsvapnet är graverat på siktesgaveln.
Foto ur vid Krigsarkivet arkiverade handlingar

Delegationen framhöll att det som var av största intresse var att få fart på siktet så dess egenskaper och stridsmässiga prestanda kunde bedömas. Det lät ju enkelt men hur skulle vi veta hur det skulle kopplas in etc?

Döm om min förvåning när en av de yngre officerarna ur sin portfölj hivar upp en bunt sovjetiska manualer i form av dåliga fotostatkopior. Vid min fråga, vem av herrarna som behärskade det ryska språket, tittade dom förvånat på mig som om det varit ett helt naturligt ämne i min tekniska utbildning.

Nu var det emellertid så att inte bara jag hade den bristen i min utbildning utan det gällde även för våra besökare. Man kan ju tycka att det var amatörmässigt av våra uppdragsgivare att inte förutse behovet av en tolk vid detta tillfälle. Det borde ha varit en bagatell för dem att i detta underrättelseärende införskaffa en sådan expert. Nu var det emellertid så att elscheman och siffror i manualerna var förståeliga även för västerländska tekniker med obefintliga kunskaper i ryska språket. Efter en stund var siktet igång med hjälp av en massa labbkopplingar och uppsatt i provutrustningen.

Under arbetet med tolkningen av manualernas elscheman frågade jag lite försynt den officer som bistått mig med handlingarna om de kom från det ordinarie innehållet i hans bokhylla eller var han kommit över dom. Först tittade han bara på mig med en hemlighetsfull blick sedan nästan viskade han att en med flyg anländ kurir från den amerikanska ambassaden i Stockholm medfört manualerna. Med dessa resurser verkade det än mer märkligt att man inte hade skaffat en tolk. Det verkade dock som min sagesman genast ångrade det han sagt så han lade till, glöm vad jag sagt om manualerna, och det hade jag gjort fram till nu.

När siktet kom igång blev flygarna som barn på julafton. Jag fick lära dem hur man hanterade utrustningen och hur siktet skulle köras sedan ville de vara i fred med sin egen provning och taktiska resonemang kring resultatet av sina provningar. Under kvällen och natten passerade eliten av Sveriges dåvarande flyg- och divisionschefer IV:s lokaler för att studera den lede fiendens sikte. Så mycket hörde och förstod jag att de var mycket imponerade över siktets egenskaper som var vida överlägsna våra Ferrantisikten.

Medan militärerna lekte med siktet ägnade vi civilister oss åt horisontindikatorn och den andra materielen. Vår provning gav ett klart besked om att den horisontindikatorn var överlägsen den bästa vi hade då och det var Sperrys HZ-3 (Horisontindikator M3256- 019010) som var under leverans och avsedd för Drakens tre första versioner.

När provning och utvärdering av siktets och horisontindikatorns prestanda var avklarade långt fram på efternatten ville militärerna på pojkars vis se hur de såg ut inuti. Jag var ju lika nyfiken som dom så jag välkomnade innerst inne deras beslut. Förhållningsordern var att det inte skulle syns att vi varit nyfikna! Jag talade om att det var en omöjlig uppgift när dessa enheter synbarligen aldrig varit   öppnade sedan de lämnade fabriken. Vi hade heller inte tillgång till de specialverktyg och fixturer som jag av bilderna i manualerna förstod var erforderliga för ett fackmässigt ingrepp. Beslutet stod dock fast, vi skulle titta i burkarna men det skulle inte märks att vi varit i dem. Det var en intressant titt, prylarna var av synbarligen hög klass men var inte byggda speciellt underhållsvänligt. För att komma mer än under skalet hade det fordrats upplödning av de omfattande kablagen som tyvärr inte var delbara på annat sätt. Detta avstod vi naturligtvis ifrån.

Vi som var bekanta med hur den materiel såg ut som vi vid den här tiden skaffat från Storbritannien och USA hade stor respekt för det vi såg.

Hade inte Sovjetunionen strax innan gått om USA i kapplöpningen om rymden, genom att bli först att lägga en satellit i en bana kring jorden, hade man nog tvivlat på det man såg. (Sputnik 1 i oktober 1957och 2:an med hunden Lajka månaden efter).

Det var många intryck och tankar man hade när man vandrade ut genom grindarna fram på morgonen, bara några timmar innan en ny arbetsdag skulle börja. Kvällens och nattens övningar hade lämnat många trådändar lösa som man aldrig skulle få något svar på och knappast heller aldrig kunna diskutera med någon i närtid.

Lars-Erik Larsson