Artikel ur FTN-bulletinen nummer 60 December 2018. Utgiven av FMV.
Publicerad med författarens tillstånd.

Lars Burström var MS-ledare (Materielsystemledare) för FTN under många år.

En MS-ledare minns (en del åtminstone….)
(Lars Burström / FMV)

Frågan dök upp häromdagen om jag kunde teckna ned några reflektioner om FTN. Detta mot bakgrund av att mitt mångåriga arbete med FTN närmar sig slutet, eftersom min aktiva tid som flygingenjör upphör vid årsskiftet. När jag börjar fundera inser jag att det är en hel del som hänt genom åren, det svåra är att välja bland minnesfragmenten.


I slutet av 1980-talet var det digitaliseringen som stod i centrum. I stomnätet var det ett lyft i både kapacitet och kvalitet när 34 Mbps-länkarna ersatte de gamla analoga. Ofta innebar det en övergång till högre frekvensband och krävde ett betydande antal nya relästationer. Vidare var det en långvarig utbyggnad av digitala nätväxlar. De ersatte de befintliga analoga växlarna, men därutöver blev det väsentligt fler. Antalet använda linjer fyrdubblades 1987- 2004, vilket ger en bild av kapacitetsökningen. På datakomsidan växte MILPAK fram, det X.25-nät som initialt mest användes för Väder 80. Det hann bli tre generationer av MILPAKnoder innan det var dags för nedläggning.


På den tiden var det ekonomiska ansvaret för FTN delat mellan ÖB och CFV. Överenskommelsen var att huvudprogram 3 (CFV) skulle betala 60 % och hpg 4 (ÖB) 40 %. Men hpg 4 hade ont om pengar, och ofta nog blev fördelningen snarare 70/30.


I den ekonomiska hanteringen var FTN ett delsystem i ett väldigt stor MS (materielsystem) som innefattade det mesta av Flygvapnets marktelesystem. Samtliga MS sammanhölls av FSYST, FMV-F Systemavdelning. Cirka 1992 beslöt FSYST att man som försök skulle bryta ut FTN till ett separat MS och lägga ut uppgiften som MS-ledare till Telekombyrån, där det blev min uppgift.


I början av perioden fanns ännu ett femsiffrigt antal förberedda förbindelser i Televerkets nät. Det innebar att genom att fälla ett antal omkastare där övertog försvaret trådförbindelser för att använda exklusivt för eget bruk. Det var ett stort jobb för marktelekontoren och underhållsorganisationen att återkommande koppla upp och kontrollmäta dessa förbindelser för att säkerställa att de var brukbara med rätt kvalitet. Tyvärr var det återkommande problem i alldeles för stor omfattning, tillgängligheten var för låg. Den tekniska utvecklingen i Tvt nät nödvändiggjorde att de förberedda förbindelserna avvecklades, och det var en lättnad när de försvann.


Televerket hade länge monopol på abonnentväxlar, även i försvarets garnisoner. Verket slog vakt om sina trafikintäkter, så det var inte utan vidare tillåtet att ansluta dessa växlar till FTN.
Försvarsstaben fick skriva till Televerket och förband för förband hemställa om tillstånd att ansluta dess PABX till ATL. Det motiverades av beredskapsskäl, och omfattade typiskt två förbindelser, varav en avsedd för VB och en för en fjärrskiftsapparat. Avregleringen som så småningom kom möjliggjorde att en stor del av den fredstida trafiken kunde överföras till ATL.


Existensen av FTN är en fråga som har dykt upp då och då genom åren. En gång var ÖB synnerligen nära att låta Televerket ta över, och några år senare var det några generaldirektörer som ifrågasatte om försvaret verkligen borde ha ett eget telenät. I bägge fallen, och några andra, ledde det till omfattande och fleråriga utredningar. Slutsatserna blev gång efter annan att FTN skulle utvecklas vidare, och sett till dagens omvärldssituation känns det som något att vara tacksam för.


Tillkomsten av optokablar i publika nät öppnade nya möjligheter. Till att börja med var försvarets filosofi att inte investera i dem, utan hellre se dem som en utmärkt resurs för reservomkopplingar i krig. Det skulle möjliggöras av en mängd samverkanspunkter. Där skulle man vid skador i FTN kunna koppla om trafik via någon civil transmission. Med tiden har man fått ändra denna filosofi eftersom de ökande kapacitetsbehoven gjorde det nödvändigt att nyttja optokablar redan i fred.


Projektet TODAKOM, totalförsvarets datakommunikation, infördes i FTN. E-posttjänsten TODAPOST blev på grund av teknikutvecklingen inte så gammal. Men FM IP-nät blev en bestående tjänst som hunnit materielomsättas flera gånger om.


Tillkomsten av digitala korskopplingsutrustningen TM-50 under andra hälften av 1990-talet var ett stort steg i utvecklingen. Det gav möjlighet att göra upp- och omkoppling av förbindelser i stomnätet med fjärrstyrning. Det var en viktig effektivisering, och möjliggjorde att krigsorganisationens bemanning av vissa stomnätsanläggningar kunde utgå.


Det tycks alltid ha funnits en hög ambition att ha säker elförsörjning i FTN. En fortlöpande modernisering har hållit fast vid den ambitionen. Tillkomsten av FTN 2000 innebar att reservkraften kunde fjärrövervakas och fjärrstyras med ungefär samma förmåga som teleutrustningen.
De kapaciteter som idag framförs i radiolänkar och optofiber hade man knappast kunnat föreställa sig i FTN för ett par, tre decennier sedan. Inte heller utvecklingen av satellit- och datakommunikation i FTN var så lätt att förutse.


Det har varit otroligt stimulerande att få arbeta med FTN och alla de människor som verkar där – stort tack för allt gott samarbete, och Lycka till med det fortsatta arbetet!