Radiosändare Fmr-11
Sändare i  RAFAX-nätet
 

Skrivet av Arne Larsson

Uppdaterad 2022-11-07

Inom flygstaben började man under 1950-talet fundera på att använda telefax för överföring av väderlekskartor eller synoptiska kartor till flygflottiljer och andra militära objekt. Via försvarets teleprinternät, senare benämnt trådfjärrskriftnätet, hade fram till dess underlag i form av väderlekstelegram avfattade på den internationella väderlekskoden sänts till flygvapnets flottiljer för uppgörande av väderlekskartor. Det skulle därför vara betydligt rationellare att rita kartorna centralt och sedan på ett snabbt och enkelt sätt distribuera dem. Utomlands hade telefax börjat användas för distribution av väderkartor. I juni 1956, beslutade Chefen för flygvapnet om införande av telefax i väderleksorganisationen. I oktober samma år uppgjorde Kungl. flygförvaltningens radiobyrå i samråd med flygstabens sambands- och väderavdelningar, en tidplan för utbyggnaden och en sammanställning över vilken materielomfattning ett telefaxnät på radio borde ha i en första av 5 utbyggnadsetapper.

Objektet som senare blev ett huvudobjekt i ekonomiplanerna benämndes RAFAX, som är en förkortning av RAdioFAX. Telefaxnätet skulle i princip omfatta telefaxsändningscentral, radiosändare och ett antal mottagarutrustningar.

Efter studier av brusnivåns dygns- och årsvariation kunde man konstatera, att med en sändare på 10 kW uteffekt, kunde vissa mottagningsproblem uppstå i Norrland under framförallt sommarmånaderna. Att öka sändareffekten till 40 kW, ansågs då inte nödvändigt, eftersom tanken var att nätet senare skulle kompletteras med en sändare i Norrland och en i södra Sverige.

Under 1957 sände flygförvaltningen ut en offertförfrågan på en 10 kW långvågssändare. Svar kom från bl. a. Rohde & Schwarz, Telefunken och den danska firman Amplidan A/S i Danmark, vars representant i Sverige var Svenska Brown Boveri. Amplidan var en mindre firma med ca 120 anställda och dess huvudsakliga produktion var transformatorer av olika slag. Man hade tillverkat några 3 kW långvågssändare tidigare. Den 20 januari 1958 beställde Flygförvaltningen (KFF) från Svenska Elektriska Aktiebolaget Brown Boveri en långvågssändare på 10 kW tillverkad av Amplidan A/S, Köpenhamn med frekvensområdet 50-130 kHz och den 25/6 1958 en 175 m hög antenn från Wibe i Mora. Denna antenn skiljer sig från tidigare beställda antenner för Radiosändare RT-02 genom att denna antenn har en isolationshållfasthet på 30-35 kV mot RT-02:s på 21 kV. Sändaren fick benämningen Radiosändare Fmr-11.

Samtidigt gjordes rekognoseringar av lämplig plats för sändaranläggningen. I augusti 1958 hade slutgiltig plats valts på Vänersviks gård i Ölme socken i Värmland några mil väster om Kristinehamn. Marken var lämplig för nedläggning av jordnät och lämpligt berg fanns att placera sändarenhet och reservkraft i. Markägaren, godsägare Nyreröd, gav den 3 september medgivande om att använda rekognoserad mark.

En rekognosering på anläggningsplatsen gjordes den 3/9 1958 med bland andra 1.bing Sörelius KFF, Godsägare T Nyreröd Vänersviks gård, Ding Norberg och ingenjör Gustavsson från CVA samt tre personer från Fort F. I avvaktan på radiolänkinstallation skall 2 à 3 par telefonledningar anslutna från Örebro till anläggningen nyttjas.

Den 28 november 1960 ägde den första provsändningen rum och i mars 1961 överlämnades för drift och underhåll den kompletta sändaranläggningen. Den enda större modifieringen som gjordes under sändarens livstid var utbyte av de tre högspänningskvicksilverlikriktarrören mot halvledardioder.

CVA, som vid denna tidpunkt, var en del i Kungliga Flygförvaltningen (KFF), fick i oktober 1958 uppdraget att installera radioutrustningen med antenn och jordnät med slutleverans 1/7 1959. Uppdraget var att dels installera sändaranläggningen med antenn och förlägga jordlinor för ett motviktsnät med en radie av 250 m.

Antennens motviktsnät

CVA-maskin för ”nedplöjning” av jordnät.

 Sändarutrustningen installerades i en trähydda i avvaktan på att bergsanläggningen skulle bli klar. I uppdraget ingick också att installera mottagarutrustningar på 17 st flygflottiljer.

Principskiss över telefaxnätet

CVA utsågs som huvudverkstad för utrustningen och som 1970 överfördes till TELUB. Ölmesändaren fanns inom Sektor W5 vilket innebar att CVA utöver att vara huvudverkstad även var regional underhållsinstans. Underhållet var en relativ omfattande arbetsinsats och speciellt vintertid med isbeläggning på antennen som innebar funktionsnedsättning. Det var åtskilliga gånger som personal i Arboga efter larm omedelbart fick åka till Ölme för att åtgärda detta.

Stig Andersson provkör RAFAX-sändare och -mottagare	Gösta Almberg gör underhåll på anläggningen

Tekniska data