|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Radiosändare Fmr-15. Sändare i RAFAX-nätet Skrivet av Arne Larsson Senast uppdaterad 2022-09-25
Hus A vid antennmasten, hus B vid länkmasten.
Enligt planerna för RAFAX-nätet började man 1961 att planera för ytterligare en sändare utöver den befintliga Ölme-sändaren. Det tidigare konceptet att komplettera Ölme sändaren med en sändare i norra och en i södra Sverige hade lämnats. Den nya sändaren skulle först vara en teknisk och operativ reserv till Ölme-sändaren och placeras så att överföringssträckan för programmet inte blev för lång, dessutom skulle södra, mellersta och så stor del som möjligt av Norrland täckas. Enligt erfarenheterna från Ölme-sändaren skulle en 10 kW-sändare inte ge fullgod mottagning vid exempelvis F21. Likaså skulle man i södra Sverige komma oroande nära det atmosfäriska bruset. Då dessutom fältstyrkan från utländska sändare är hög där, var ett sådant arrangemang inte tillrådligt. Med en 40 kW-sändare skulle däremot fältstyrkan bli acceptabel även för F21.
Ett uppdrag gavs till TUAB TELEUTREDNINGAR AB, att utreda "Optimal placering av en långvågssändare, med hänsyn till variationer i atmosfäriskt brus och markkonduktivitet". I december 1963 var rapporten klar. Av i rapporten föreslagna sju platser valdes slutligen den vid Öja gård, ca 3 km OSO Sala kyrka som fastställdes i flygförvaltningen den 7 februari 1964. I november 1961 var specifikationen klar för en sändare på minimum 40 kW uteffekt och för frekvensområdet 50-130 kHz och i januari 1962 togs beslut om utbyggnad.
Offertförfrågningar utsändes i februari 1962 och efter offertutvärdering lades den 28 november 1963, en beställning på Svenska Siemens som skulle leverera en i det närmaste nyckelfärdig sändaranläggning. Huvuddelen av materielen tillverkades vid Siemens & Halske GmbH i Österrike som i april 1965, som övergick i statlig ägo och ändrade namn till Wiener Schwachstromwerke (WSW). Österrikarna skulle svara för koordination, montage och driftsättning. Beställningssumman var på 1 036 402:50 kronor (Ovanligt att se ören för en beställning!), beställningen kompletterades sedan med smärre beställningar, den 23 november 1966, den 10 mars 1967 och den 5 september 1967.
Beställningen innehöll bland annat följande:
40 kW-långvågssändaren var avsedd för alla slags telegrafiförbindelser såsom fjärrskrift, dataöverföring, faxsimil, väderkartor och liknande. Signalens frekvensområde var inom långvågsområdet 50 kHz (6000 m) till 130 kHz (2300 m) med sändningsklasserna Al, Fl eller F4.
Bilden ovan visar vädersystemets funktion med hur väderinformation insamlas och bearbetas på en Fax central. Väderkartor togs fram som på exemplet överförs med radiolänk till Sala-sändaren för utsändning till flottiljer och andra intressenter.
Bilden ovan visar anläggningens funktion.
Antennmasten installerades av WIBE och i februari 1965 var antennmasten installerad och klar för kontroll. Arbetet med byggnaderna A och B påbörjades därefter och blev klara i juni 1967 varefter montaget i dessa startades. Sändarna installerades av två personer från det Österrikiska företaget WSW. En av kontrollanterna från CVA berättar: ” Det var två personer från WSW som anlände med en kombibil, en var ingenjör och den andra en allkunnig montör som även var kock. Bilen var välfylld med korv och limpor”. Om CVA kontrollanterna också försågs med kost framgick inte. Samtliga installationer var klara i april 1968.
Anläggningens båda 40 kW-sändare arbetade i passiv reserv, d.v.s. en sändare i taget inkopplades till antennutrustningen antingen från sändaranläggningen eller över fjärrmanöverutrustningen. Den valda sändarens inkoppling till driftläge skedde med hjälp av fjärrmanöver eller med speciella tecken på modulationsledningen.
Vid konstruktionen av sändaren hade särskilt beaktats hög driftsäkerhet med självövervakande kretsar, så att kraven fylldes för att hålla stationen obemannad. Även valet av den moderna sändartetroden RS 1082 CV, i metall-keramikutförande, i slutsteget bidrog till driftsäkerheten. Detta rör tillät vid ångkylning en maximal anodförlust av ca 45 kW, så att tillräckliga effektreserver fanns vid alla driftarter. För att uppnå uteffekten 40 kW erfordrades bara 100 W driveffekt. Därför kunde en liten enkel bredbandsförstärkare användas som drivsteg.
Manövreringen av sändaranläggningen var enkel och översiktlig. Hela anläggningen, inklusive antennanpassningsutrustningen som fanns vid mastfoten 300 m från sändarhuset, stämdes av och manövrerades från en manöverpanel. Skador på sändarna genom felbetjäning, felavstämning eller dylikt förhindrades genom självövervakning. Då anläggningen var obemannad skedde sändarnas till- och frånkoppling över modulationsledningen varvid utsändningen skedde på en på förhand inställd frekvens. Små ändringar i antennimpedansens blindkomponent, vilka orsakades av väder förändringar, utjämnades automatiskt med antennanpassningsutrustningen. Sändaren styrdes och manövrerades från MVC (Militära Vädercentralen). Överföringen gick först i Tvt (Televerket) nät för att senare gå via radiolänk.
Effektstativet (enkelstativ) innehöll slutröret med utrustning för ångkylningen, glödspänningstransformator med en separat spänningsregulator samt anoddrosslarna. På framsidan fanns mätinstrument och kylvattennivåindikering. På översidan går ångledningen ut till konvektorn. Anslutning fanns för returvattenledning och till ledning från vattenbehållare.
Anodkretsstativet är ett tredubbelt grundstativ. I detta fanns en anpassningsutrustning, som anpassar anodimpedansen till kabelimpedansen (52 Ώ). Grovavstämningen sker genom att i tre steg koppla in tvärkondensatoret och finavstämningen inom varje område genom att ändra längsinduktansen med variometern. Omkopplaren och variometern är motordrivna och manövreras från manöverpanelen. Ovanpå ena sändarens anodkretsstativ fanns en antennväxel för att kunna koppla sändarna till mastantennen eller konstantennen.
Antennavstämningsutrustningen bestod av en antennförlängningsspole, dämpmotstånd och anpassningslänk. Utrustningen var placerad i hus A vid antennmasten. Förlängningsspolen var en induktans som i serie med den kondensator som masten och topplinorna bildade mot markens jordnät utgjorde en serieresonans krets. Förlängningsspolen var gjord av 15 mm kopparrör var lindad 53 varv med en diameter på 1 m. Induktansen var kontinuerligt varierbar. Samtliga omkopplare i antennhuset kunde manövreras från sändarnas manöverpaneler samt under vissa förutsättningar från en manöverpanel i antennhuset.
Antennen beställdes från det svenska företaget WIBE och var en 212 m paraplyantenn där topplinorna var ledande till 143 m från masttoppen. Antennen var 36 m högre än Ölmesändarens antenn (212 respektive 176 m). Antennmasten matades vid foten och utgjorde antennen. När sändning ej pågick jordades masten genom en motorbrytare. Ett jordbalansnät, bestående av 100 st 250 m långa kopparlinor, var nedplöjt under antennen.
Den 8 maj 1968 invigdes anläggningen genom att chefen för flygförvaltningen, generalmajor Lars Brising, i närvaro av stadsfullmäktiges ordförande i Sala, Bertil Elgstedt, Tärna kommunalfullmäktiges ordförande Stig Reimersson m.fl. startade upp sändaren. I juli 1968 togs anläggningen i operativ drift. I och med detta degraderades Ölmesändaren till reservsändare och nu togs FV telefaxnät i operativ drift på allvar.
Sändaren var i drift under i stort sett 20 år och 1985 demonterades den och masten överlämnades till televerket för mobiltelefonändamål.
Under garantitiden som var 1 år och utgick den 31 december 1968 inträffade en del fel, t. ex överslag mellan slutrörets anod och skärmgaller, överslag mellan en kopparledning och sändarens tak, fel i avstämningsautomatik, felkopplingar etc. Det allvarligaste felet, orsakat av åsknedslag i masten, var överslag mellan antennavstämningsspolen och mastbelysningskabeln som brändes sönder. Under garantitiden var vid flera tillfällen ingenjörer från WSW i Sala och åtgärdade felen på ett tillfredställande sätt.
Kontrolluppdraget för utrustningar och installation hade lagts på CVA.
CVA utsågs som huvudverkstad för utrustningen som under början av 70-talet överfördes till TELUB. Som huvudverkstad skulle CVA svara för C-, D- och E-tillsyner, översyn på sändaren med treårs intervall samt att utföra avhjälpande underhåll. Under den första tiden larmades CVA vid fel som sände över teknisk personal från Arboga för åtgärd. Senare övergick denna funktion till TV 1S i Örebro. (TV 1S var en del av CVA).
Teknisk data
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
