|
Inom
flygvapnet användes olika typer av materiel skydd för bl.a. radio-,
radiolänk-, radarutrustningar. Det var trähus och mobila anläggningar (Tmr).
En ny typ behövde tas fram för att möta de krav som uppkommit. Uppdraget
lades på Sven-Ewert Sörelius KFF.
Radioutrustningarna vid flygvapnets krigsflygplatser utgjordes av de
mobila enheterna Tmr-VIII, Tmr-IX och KPL bilar. De tillhörde
flottiljerna och följde divisionerna till krigsflygfältena vid övningar
mm.
Sven-Ewert Sörelius, f.d. CVA sedan KFF/FMV, berättar att framtagningen
var hans näst största projekt.
”Jag
började på 50-talet att anmäla till mina chefer Hugo Larsson och Ove
Norell att Tmr-bilarnas hytter läckte och fick tas in vart andra eller
tredje år för åtgärder. Radiobilarnas hytter hade plåt utvändigt och
masonit invändigt med veckad papp som isolering.
Det
resulterade i att jag i mitten av 50-talet fick i uppdrag av
avdelningschef Hugo Larsson att skaffa något annat. Beredningen började
med att jag fick resa till Kanada, USA, England samt Frankrike för att
kartlägga marknaden. Jag besökte USA:s Europafilial i Frankrike som låg
vid Boulogne skogen i Paris och de hade som krigsbyte från Tyskland
kommit över tyskarnas forskning om cellplast.
Det
skulle säkert gå att skaffa ett lämpligt material som byggelement och
cellplast kändes vara åt rätt håll för att bygga materielskydd. Kontakt
togs med KTH:s avdelning ”Lätt konstruktion” som fick ett uppdrag att ta
fram en styv sandwichkonstruktion. KTH tog fram en kravspecifikation
tillsammans med företaget DIAB i Laholm. Modeller togs fram och testades
av KTH vilket efter några år började ge resultat.
Mobilitet var önskvärt i stället för bergrum. Hyddorna kulle kunna
transporteras på landsväg och som hängande last kunna transporteras med
helikopter. Hyddornas invändiga höjd bestämdes av diagonalen för de 19”
stativ som användes. Som splitterskydd skulle, vid skarpt läge, hyddorna
skyddas med tre ton sten och jord. Under c:a 10 år utvecklades
hyddkonstruktionen av KTH som gjorde en mängd prover med bland annat
fullskaliga utmattningsförsök och tester med detonerande minor.
Resultatet efter utveckling och prover blev en hyddkonstruktion av
sandwichtyp med cellplast som distansmaterial och en stålkonstruktion
som bärande del. Flygstabens krav på helikopterförflyttning ställde
stora krav med bland annat utvidgningskoefficienten mellan stål och
plast som skapade läckage.
Två
tillverkare kontaktades och ombads att lämna anbud. Det ena
Trelleborgsplasts Ljungbyfabrik som var ett K-företag och det andra var
Sundsvallföretaget Centrifugalplast. Cellplasten bestod av två ytskikt
och med DIAB cellplast som kärnmaterial. En provserie om 10 hyddor från
vardera företaget beställdes. Vårsolen gjorde att Trelleborgsplasten
fick blåsor och det visade sig att rollning av plasten var viktigt för
att få ut luften ur plasten som utvidgade sig i solvärmen. Utprovningen
visade att Sundsvallsföretagets provserie var bäst och de hade även det
lägsta priset (16 000 kr för stor hydda och 11 000 kr för liten hydda)
varför de fick seriebeställningen. Över 1000 plasthyddor tillverkades
under nästan 20 år (1960-80).
De
flesta av hyddorna installerades av CVA i Arboga där kontaktpersonerna
var Arne Norberg och Bernt Ödman. Som en uppskattning för mitt
framgångsrika arbete med plasthyddorna skulle jag få en gratifikation
men det visade sig att FMV jurister var emot detta då en chef som har
arbetsuppgift i uppdrag inte kan få en gratifikation. När detta framkom
tog byrådirektör Ove Norell fram sin portmonnä och gav mig en krona som
ett symboliskt erkännande”.
För
radioutrustningar togs inledningsvis två typer fram, Tmr-13 för
mottagarutrustningar och Tmr-14 för sändarutrustningar (Tmr
=Transportabel Mark Radio).
Tmr-13
innehöll radiomottagare och en manöverplats. Radiomottagarna var
enkanalsmottagare av typ RK-01 och mångkanalsmottagren Fmr-7.
Manöverutrustningen utgjordes av den 10-kanaliga Expeditionspanelen med
talutrustning. Antennerna var av typ ”Jordplan antenn FF-FR 43460” som
installerades på en mast bredvid plasthyddan. När Bas-60 började att
uppföras under 60-talet installerades mottagare och
manöverutrustningarna i KC-Bunkern vilket medförde att Tmr-13 blev
reservutrustning för KC.
Tmr-14 blev den permanenta sändarplatsen på Bas-60 och placerades på ett
avstånd av minst 500 m från KC. Under 60-talet och en tid in på 70-talet
bestod radioutrustningen av enkanalsändare RK-01 och mångkanalsändaren
Fmr-7. Varje sändare var ansluten till en egen antenn som i flera fall
resulterade i en stor antennpark som var installerade på trämaster.
Tmr-14 var till större delen permanent och kom ibland att felaktigt
kallas för Fmr-14 (som var en sändare i Lopra-systemet)
Som
splitterskydd skulle, vid skarpt läge, hyddorna skyddas med tre ton sten
och jord.
Den
äldre radioutrustningen började att falla för åldersstrecket och under
mitten av 70-talet ersattes radiostationerna RK-01 och Fmr-7 av
Radiostation RK-03, ett nytt Bas-radiosystem infördes vars sändare
installerades i Tmr-14 och också radiostation Ra-758. I Tmr-14
installerades antennfilter VHF-Multikopplare) för sändarna som medgav
att upp till 6 sändare kunde anslutas till en antenn.
Plasthyddorna utgjorde dels permanenta anläggningar, dels transportabla
anläggningar för uppställning där de tillfälligt behövde ställas upp och
dels som reserv för utslagna enheter. Transporten av plasthyddor för de
två sistnämnda kategorierna blev en viktig faktor. För Robot 68 hade ett
stort antal transportkärror tagits fram som av olika anledningar blivit
överblivna. Dessa ansågs som lämpliga för transport av plasthyddor. Men
det visade sig att kärrorna var för grunda och kunde fastna på
höjder/ojämnheter på skogsvägar som bland annat fanns fram till
sändarplatserna för radio.
Under
framtagningsperioden kom ett krav på att vissa typer av hyddor skulle
kunna transporteras och uppställas med hjälp av helikopter.
Över
1000 plasthyddor togs fram. För radioändamål användes plasthyddor,
utöver här beskrivna Tmr-13/Tmr-14, även för Tmr-20, Tmr-30, Tmr-40 och
för Loprasystemet samt för Radiolänk, Navigationsutrustningar,
operatörshyddor för Radar mm. Dessa beskrivs på annan plats.
Plasthyddorna fyllde en mycket stor funktion ända tills kravet kom på
EMP-skydd och att vissa ”hyddor” skulle grävas ned.
För CVA
var detta en stor arbetsuppgift med installationer vid CVA,
driftsättningar, underhåll och permanent konsulttjänst som kontrollant
vid tillverkningen av hyddor vid Centrifugalplast i Sundsvall.
Skrivet av Arne Larsson
Senast uppdaterat 2025-02-26
Filmen
”Materielskydd av
armerad plast” visar tillverkningen av Plasthyddor och utprovningen av
dessa. Filmen är 30 minuter lång.
|
