Försvarets Trådnät.  Kort historik

(En utförligare historik med länkar till AEF-artiklar finns här.)

 

Tiden före 1948

Det militära luftförsvaret utgjordes av luftvärn, luftbevakning och luftskydd och organiserades under åren före andra världskriget. Luftförsvaret byggde på att luftbevakningsstationer rapporterade till luftbevakningscentraler och förbindelserna framfördes i allmänna telefonnätet, delvis med prioritet.

Under slutet av krigsåren tvingade bristen på koppar Telegrafverket och LM Ericsson att utveckla 8-kanalssystem bärfrekvens på en fyrskruv.

Inte förrän koaxialkablar började tillverkas och förläggas kunde man tillgodose de ökade behoven som krävdes för införande av automattrafik.

Under 30 - 40- och långt in på 50-talet var blankstråken fortfarande det dominerande transmissionsmediet.

Ett fjärrskriftnät, baserat på teleprinter, byggs för flygvapnets väderinformation. Driften sköts av Televerket.

Parallellt anordnas ett fjärrskriftnät för ÖB till underställda staber och förband i krig. Nätet anordnas som teletypenät och drifthölls även detta av Televerket. Förbindelserna är antingen fysikaliska superfantom eller tontelegrafvior.

All utbyggnad och allt underhåll av nätet utfördes av Telegrafverket.

 

1948

Samverkan med bland annat jaktflyget ställde krav på övervakning av lufthavet och möjlighet till ledning. Luftbevakningen överfördes till Flygvapnet 1948 och byggdes upp enligt engelsk modell.

OP-rum och teknik grundades på materiel från surpluslager (US Signal corps) i form av AN/TTQ som anpassades till svenska behov. Utrustningen moderniserades senare och modifierades med ny materiel och fick beteckningen lfc m/48.

 

1950

På erfarenheter från verksamheten i lfc m/48 byggdes av Telegrafverket med början på 1950-talet, lfc m/50 och lgc m/50. Här fanns nu kraftfullare utrustning, ofta i skyddade anläggningar som tillät både luftbevakning och jaktledning. I nätet ingick c:a 1200 luftbevakningsstationer (ls), spridda över landet.  Förbindelsebehovet täcktes som tidigare av förbindelser i Televerkets nät.

Parallellt med trådförbindelserna började radiolänknätet att byggas ut.

 

1952 - 1954

De större lfc m/50 och vissa lgc (m/50) får fortifikatoriskt skydd och sambyggs ofta med andra organisationsenheter i det militära eller civila försvaret.

 

1956

Radioplan 56 antas, där de fasta tråd-, radiolänk- och fjärrskriftsnäten kompletteras med ett exklusivt nät för Flygvapnets behov, baserat på fjärrskrift, radiolänk och radiokommunikation, ”luftoperativa radionätet LOPRA”. Trafiken utväxlas med fjärrskrift över radio, antingen maskinsänt eller handmorse mellan Huvudstation (HS) och understationer (US).

Trådnätet är fortfarande det till omfattning dominerande transmissionsmediet.

 

1958

Beslut att bygga 70 flygbaser med tillhörande telefon- och transmissionsutrustning samt kabelnät.

 

1959

Trådförbindelserna i Televerkets nät moderniserades mer och mer i och med riksautomatiseringen. Detta omöjliggjorde signalering med befintligt system på förstärkta förbindelser.

Försvaret tvingades införa tonsignalering. Denna skedde med inombandssignal i Signalomformare 1425 Hz.

 

1960

De befintliga fjärrskriftsnäten ersattes av gemensamt trådfjärrskriftsnät med separata förhyrda förbindelser och manuell förmedling i ett antal fjärrskriftscentraler (Huvudcentral HC och undercentraler UC).

Halvautomatisk fjärrskriftsförmedling ES2 för fred och krigsdrift anskaffas från Philips Holland. Underhålls och betjänas tekniskt av Televerket, trafikalt av personal ur Flygvapnet.

 

1962

Nu inleds en period med utveckling av dataöverföring med hjälp av modemer. Det var blygsamma hastigheter i början, 50-100 Baud.
Ett antal understationer, US, byggs för ”LOPRA-nätet”.

 

1963

Bas 60 börjar byggas ut. Transmissionsutrustning och telefoniutrustning installeras skyddat i KC. Omfattande bas- och bankabelsystem byggs ut.

Stril 60 utbyggnaden ställer allt högre krav på förbindelsekvalitet.

 

1964

Bredbandsutrustning 6 MHz togs fram för att överföra radarbildsinformation över koaxialkabel på en ca 80 km sträcka i Mellansverige med mellanförstärkare var 9 km.

 

1965

TFN 46 (startorderutrustning) anskaffas från SATT.

För överföring och modulering av fjärrskriftsignalerna i radiokanalerna anskaffades WTK 340, från Siemens.

 

1966

För att förenkla en dyrbar procedur med mätningar och underhåll av trådförbindelser till luftbevakningstorn (långa förbindelser i ödemark) togs tonsvararen fram, leverantör SATT. Denna monterades i ls-tornet och en signal från centralen aktiverade en oscillator som svarade med en kvittenston med känd frekvens.

Serieinstallationer och leveranskontroller av KC m/70 påbörjas, vilkas telefonidelar levererades och installerades av dåvarande Televerket.

 

1968

Telefonväxlar och transmissionsutrustningar installeras i ledningscentralerna och rörliga enheter (telefonstationsvagn) tas fram.

Försvaret första datorstyrda växel, AKE-129 från LM Eriksson börjar installeras i knutpunkter i radiolänknätet.

 

1969

OPUS börjar levereras från AGA.

 

1970

Fortsatt utbyggnad av transmissionsutrustning för RRGC och radarstationerna PS-08, PS-65, PS-66.

 

1971

Utrustning för klenkoaxialkabel 1,3 MHz anskaffas och installeras och driftsätts bland annat i utpunktsnät.

 

1972

PCM-utrustning för fysikaliska kablar anskaffas.

 

1974

Begreppet "FGS", Försvarsmaktens Gemensamma Samband, myntas och begreppet "FTN" Försvarets TeleNät, börjar användas. Samtidigt påbörjas en integrering av de tidigare separat uppbyggda tråd- och radiolänknäten.

 

1975

Telefonväxel m/70 anskaffas. Avsedd för förmedlad trafik och som lokal abonnentväxel..

 

1977

Telefonväxel ETSS anskaffas och bildar regionala noder i det landsomfattande ATL-nätet

 

1979

Till de nya strilanläggningarna anskaffas taktisk telefonutrustning AXT-101 från Ericsson.

Varianten Tvx-420 som även var en abonnentväxel anskaffas för bland annat baser.

För administrativ telefontrafik i 860/RIR anskaffades GTD-120, digitala abonnentväxlar från ATEA i Belgien.

Som ersättning för manuella telefonväxlar m/53 i MB-anläggningar och LFC typ1 anskaffas från Ericsson ASD-551.

 

1980

Paketväxel, senare kallad dataförmedlare beställdes från en amerikansk firma, AMNET i Boston.

 

1985

Som ersättning för AKE-129 anskaffas AXT-121 från Ericsson. Denna hade sitt ursprung i AXT-101, men tillförs utvidgade funktioner och arbetade som förmedlingsväxel.

Fiberkabeln hade nu kommit att spela en stor roll både i interna inomhusnät och externa kabelnät.

Fjärrskriftförmedling MFC anskaffas vid Norsk Data, dels som ersättning för de manuella och halvautomatiska fjärrskriftcentraler och som anpassning mot Miltex.

MILTEX och MILFAX införs. Bägge kommunikationssätten tillät krypterad överföring och var de sista som utnyttjade förbindelser i trådnätet.

MILTEX ansluts till förbindelsen med inbyggt modem och erbjuder stöd för operatören. MILTEX ersätter nu fjärrskriftnätet.

 

1990-1995

Nu närmar sig svanesången för trådnätet. Det ersätts mer och mer av radiolänknätet och fiberoptiska kablar som kommer att utgöra det nya nätet i form av FM-IP nät.

 

1995

Den sista växeln AKE-129 stängs.

 

Sammanställt av Roland Persson

Uppdaterat 2020-01-29