|
|
|
Underhållsystem "U-Länk 75"
rationaliserar Av Hans Broberg
För att öka driftsäkerhet och minska underhållskostnaderna för Försvarets Fasta RadioLänknät (FFRL) utvecklade CVA i början av 1970-talet en ny och epokgörande metod för underhållet av FFRL. Målet var att nå en driftsäkerhet i nätet på 98 % med befintliga underhållsresurser även för den planerade utbyggnaden, som på några års sikt skulle fördubbla antalet kanalkilometer. Den nya underhållsmetoden ”U-länk 75” med funktionsinriktat underhåll som infördes efter en del prov 1978 innebar att trafikhindrande tillsyner på utrustningar ersattes med kvalitetsmätningar på förbindelser och trafikfunktioner i FFRL.
Förutsättningarna för införande av funktionsinriktat underhåll FFRLPå 1970-talet övertog Flygvapnet Televerkets roll att tillhandahålla teletransmission för total-försvaret. Det innebar en kraftig utbyggnad av FFRL och ökade krav på dess trafiktillgänglighet. Hotbilden från främmande makt bedömdes stor vid den tiden och utbyggnaden blev intensiv och landsomfattande. Förbindelser i FFRL realiserades med långa funktionskedjor, vilket ökade kravet på tillgänglighet för ingående utrustningar. Vid upphandling av nya utrustningar ställdes därför stora krav på och verifiering av MTBF, medeltid mellan fel. FFRL består av stomnät och regionala nät, som kan ha anslutning till stomnätet.
Trafiken utgörs av telefoni,
data och videokanaler för försvarsmakten och civila förvaltningar som
abonnenter.
Till skillnad från Televerkets stjärnformiga nät är FFRL stomnät maskformigt, vilket möjliggör val av alternativa vägar vid fel. Förbindelsevägarna är förmedlingsbara i nätets knutpunkter genom manuell omkoppling eller automatisk omkoppling vid knutpunkterna med automatväxel AKE-129. I de flesta fall är den radiofrekventa delen dubblerad, med reservkanal. Omkoppling till reservkanalen sker automatiskt vid avbrott eller vid hög brusnivå i trafikkanalen.
Befintligt underhållDen stora utbyggnaden av FFRL medförde en mycket stor teleserviceorganisation på regional och central nivå. FATU-utredningen under elektronrörens tidsepok, visade på behov av nya centrala verkstäder, som i Östersund och Växjö. I Växjö bedömde man att det fanns stor tillgång på arbetskraft. Befintlig organisation och metoder var anpassad till elektronrörstekniken. Förebyggande underhåll med tillsyn på utrustningarna i FFRL, som hindrade trafiken, hade hittills gjorts med täta intervall. För rörbestyckade utrustningar var det motiverat då man genom mätningar kunde förutse och förhindra kommande avbrott. För att underhållsorganisationen skulle fungera, krävdes en kraftig ökning av välutbildad personal på alla nivåer, verkstäder, mätinstrument, provutrustningar, verktyg mm. Utbildningarna bedrevs vid Flygförvaltningens Teleskola i Västerås (FFTS). Övergången till halvledarteknik gjorde att felen inte i samma grad kunde förutses med förebyggande underhåll på utrustningarna. Förebyggande underhåll stod för 32 % av arbetsinsatsen hos den regionala underhållsorganisationen, medan avhjälpande underhåll stod för 28 %. Frågan var om man kunde minska det förebyggande underhållet utan att det avhjälpande underhållet ökade och därmed öka drifttillgängligheten. Teknikskiftet från elektronrörs- till halvledarbestyckade utrustningar på 1970-talet gjorde att driftsäkerheten ökade väsentligt för utrustningarna i FFRL. Medeltiden mellan fel (MTBF) var 1962 t.ex. för den rörbestyckade RL-81 2000 tim och 1972 10000 tim för RL-82 som var halvledarbestyckad. Bilden här visar komponentutvecklingen från elektronrör till halvledare i FFRL-utrustningar genom åren.
Ett sätt att öka tillgängligheten var att minska medeltiden för reparation, MTTR , genom användning av utbytesenheter som skickades till centrala verkstaden i Arboga för reparation. Med utbyggnaden av fjärrövervakningsystemet FÖ-RL på 1970-talet gavs tillgång till kontinuerlig driftinformationen om FFRL vid underhållsinstansernas hemmabaser. Driftinformationen visade status och felindikeringar med felutpekning till specifik anläggning och utrustning i nätet. FÖ-RL medgav även fjärrmanövrering för underhållsåtgärder. Utvecklingen med funktionsunderhåll byggde på utrustningarnas driftsäkerhet och
tillgången till
Införande av U-länk 75Det blev mer och mer uppenbart att det gamla underhållet inte fungerade bra för den nya tekniken. Det finns kanske sanna skrönor om att huvudstråket mellan Örebro och Östersund aldrig gått så bra som när underhållspersonalen var borta på en veckolång utbildning! Målsättningen var att utveckla en anpassad underhållsmetod för att uppfylla de operativa kraven och tillvarata den tekniska utvecklingen bl.a. genom att kunna minimera underhållsavbrotten. Det resulterade i en metod för funktionsinriktat underhåll som togs fram 1975 och benämndes U-Länk 75 och som i stort innebar:
U-länk 75 omfattar både nätfunktioner och trafikfunktioner. För radiokanalerna i FFRL utfördes ingen kvalitetskontroll då kvalitetsförsämring i dessa redan gav utslag i basbandsmätningarna. För trafikfunktioner mellan större abonnenter upprättades funktionskontroll med abonnentsystemen och FFRL integrerade. Bl.a. för att kontrollera att anpassningen mellan abonnent och FFRL innehölls. Parameterkraven vid funktionsunderhållet har lagts på betryggande avstånd från lägsta acceptabla värden enligt förbindelsenormerna utan att därför vara för pressande.
Underhållskriteriet i funktionsunderhållet sattes med hänsyn till om förbindelsen ingick i stomnätet, lokalnät med anslutning till stomnätet eller autonoma lokalnät. Funktionsunderhåll ersätter förebyggande underhåll av utrustningar och behovet av avhjälpande underhåll på utrustningarna styrs av resultatet från funktionsunderhållet och indikeringar från fjärrövervakningsystemet FÖ-RL. En del i U-länk 75 var att samordna funktionshindrande tillsyner av elkraft och miljöutrustningar i teleanläggningarna med teleunderhållet. Införandet av U-Länk 75 innebar ett omfattande dokumentationsarbete för CVA med utveckling av Underhållsplaner, Underhållsföreskrifter och revidering av föreskrifter för utrustningarna. Vidare åtgick specifikation och anskaffning av mätinstrument. Utfallet av U-länk 75U-länk 75 möttes vid införandet 1978 av motstånd från de regionala underhållsinstanserna, då det innebar minskning av arbetsuppgifter. Men U-länk 75 motiverades av att man med minskade kostnader kunde öka driftsäkerheten och bibehålla kvaliteten, vilket var väsentligt i den då planerade utbyggnaden som i stort innebar fördubbling av antalet kanalkilometer. Totalt har man med funktionsunderhållet kunnat behålla nätets prestanda med minskat utrustningsunderhåll utan påvisbar ökning av felutfallet hos enskilda utrustningar. I fel innefattas här, förutom rena avbrott även när givna toleranser i mätparametrarna har överskridits. För halvledarutrustningen infördes funktionsunderhållet generellt. För vissa äldre rörbestyckade utrustningar var man dock tvungen att behålla en del förebyggande underhåll för att få tillräcklig driftsäkerhet. För att verifiera att underhållsinsatser enligt U-länk 75 var tillräckliga infördes kvalitetsövervakning i nätet med kontinuerlig registrering av:
Med införande av funktionsunderhållet kunde man även påvisa modifieringsbehov av äldre utrustningar, eller krav på ersättning av dessa, för att driftsäkerhet och kvalitet skulle kunna innehållas. Vid flygbaserna upptäcktes även ett antal installationsfel vid anslutning av signalstationsvagnen, som annars inte hade upptäckts.
|
