UTVECKLING AV AKE-129

Skrivet av Lars Lindén
(Som tillägg till artikeln om AKE-129)

Bakgrund

Jag fick en nostalgitripp då jag läste beskrivningen av AKE-129 som AEF gjort. Jag var nämligen med i teamet som utvecklade systemet. Min uppgift var att programmera funktioner för MFC-signaleringen och vägvalsfunktionen för nätet.

Bakgrunden till att jag hamnade i projektet var att jag var anställd av SRA för underhållsarbete på Lfc S1 och då Ericsson fick order på AKE-129 krävde kunden att alla projektdeltagare skulle vara clearade av SÄPO, vilket vi som arbetade i luftförsvarscentraler redan var. Så SRA plockade fyra man från S1 och fyra från O5 och lånade ut till Ericsson. (Ägare till SRA under 1960-talet var Ericsson tillsammans med Marconi Company i England.) Vid den tiden pågick också förhandlingar på politisk nivå om att Telub skulle överta underhållet av flygvapnets luftförsvarscentraler, så detta var ett sätt för SRA att rädda kvar personal i företaget. För mig var detta det första jobbet i telecombranchen, vilket följdes av ytterligare ca 35 år med anknytning till Ericsson och telecom.

Innan jag flyttade till S1 var jag lärling på CVA (årskull 1956). Jag slutade på CVA 1964. Det är anledningen till att jag är medlem i AEF.

Förutsättningar

Som du skriver så baserades AKE-129 på AKE 12 i Tumba som var en kombinerad lokal- och förmedlingsstation. Från AKE-12 tog man gruppväljaren och styrsystemet. Dessutom var det nödvändigt att packa om systemet mekaniskt för det krävdes lägre stativ för AKE-129, som skulle installeras i bunkrar med lägre takhöjd än den normala i telefonstationer.

Sammanhållande för hela AKE-129 projektet hos Ericsson var Sture Carlsson, som du nämner i din beskrivning. Projektledare för programvaruprojektet var Kåre Bergqvist. Allmän guru för AKE och sedermera även AXE, var Göran Hemdal.

Trafikfunktionerna hanterades av Hässleholm (fyra man). I/O, larm, mm hanterades av de fyra från O5 och så hade Ericsson fyra egna mannar som hanterade vägval genom väljaren, väljarmanövrering, mm.

Programutveckling

Programvaruprojektet startade i början av 1967 och pågick ungefär ett år. Vissa delar av programvaran var ny, vissa delar ärvdes in från AKE-12 och vissa delar kunde återanvändas efter modifiering. Vi hade hela tiden ett starkt tryck på oss att program och datavolymer inte fick spräcka budget eftersom minnesstativen var fullbestyckade. Minsta överskridande hade kostat ca 15 ytterligare stativ för Ericsson och troligen hade kunden fått problem med utrymmet i vissa anläggningar om ytterligare ett stativ hade krävts.

Processorn hade konstruerats av amatörer som saknade erfarenhet av processorkonstruktion. Den var oerhört krånglig att programmera. Min egen programmeringserfarenhet innan dess var från Marconi’s datorer i flygvapnets luftförsvarscentraler och de var klart mycket enklare att jobba med. Vad som däremot var lyckat i AKE:s processorarkitektur var synkrondubbleringen som möjliggjorde automatisk diagnos och sidval på ett ganska säkert sätt. Även principen med separata minnen för data och program var en lyckad lösning eftersom den tillät samtidigt pågående minnesaccesser i två minnen. Båda dessa principer ärvdes sedermera in i AXE och förfinades ytterligare.

Utvecklingsprojektet innefattade test av ny arbetsmetodik och programstruktur. Eftersom programmering av stora realtidssystem var något nytt vid den tiden och erfarenheter saknades experimenterade alla företag i branschen med nya metoder. Det vi provade var användning av beslutstabeller. För varje tillstånd som ett organ kunde inta gjordes en analys av vilka händelser som kunde inträffa och vilka åtgärder som skulle göras för respektive händelse. Det dokumenterades i en tabell per tillstånd, vilket blev helt oöverskådligt med typiskt 50-100 tillstånd/tabeller per organtyp. Därför krävdes också ett tillståndsdiagram för att få överblick. (Än idag utgör sådana tillståndsdiagram grunden i Telelogic’s SDL-verktyg).

Programstrukturen i AKE-129 var bättre än i AKE-12 i Tumba. Det underlättade bl a provning, dokumentation, planering, m.m. Lyftet bestod i att vi införde något som vi kallade systemfunktioner, vilket innebar att programvaran hade ett embryo till modularitet. Men alla som varit inne i systemet för att göra modifieringar kan nog intyga att det bara var just ett embryo.

Från februari 1967 till framåt hösten samma år satt vi fyra från S1 i ett nystartat kontor i Hässleholm. Under november var testanläggningen på plats i Västberga i Stockholm och då var även vi redo för att starta programprovningen.

Utprovning

Vi gick oerhört metodiskt tillväga vid provningen och jag vågar påstå att varenda maskininstruktion exekverades under den första testfasen. Sedan övergick vi till att integrera de olika system-funktionerna. Bara ett par timmar efter att vi hade påbörjat integrationen kunde vi köra samtal genom växeln. Programbuggar rättade vi med en patch, om det behövdes för att komma vidare med provningen. En gång per vecka körde vi en ny kompilering av hela programpaketet. För varje nytt programpaket gjorde vi omprovning av alla gjorda ändringar och sedan gick vi vidare enligt provningsplanen.

Ett speciellt problem var att skapa stationsdata för provningen. En man i teamet blev expert på att ändra i stationsdata. Ofta behövdes nya data flera gånger om dagen för att skapa förutsättningar för olika testfall.

Testanläggningen i Västberga var inhyst i ett mycket litet rum med dålig ventilation vilket medförde att det blev mycket varmt i rummet och vid enstaka tillfällen fick systemet värmeslag och stannade. Då var vi tvungna att vänta ett tag så att systemet svalnade innan vi kunde starta igen. Men eftersom det var i december och kallt ute lärde vi oss snabbt att köra med öppna fönster. Under en period var det 15-20 minusgrader ute och då blev det inte så behagligt för oss som skulle vistas i rummet med öppna fönster, men systemet fungerade.

En kuriositet var att man inte fick programmera vänteloopar med alltför få instruktioner i loopen för då blev ferritkärnorna i minnet varma och slutade fungera. Det var frekventa läsningar och skrivningar i samma kärnor som värmde ferritmaterialet så att minnesfunktionen stördes.

Lagom till jul 1967 var provningen klar. Innan vi åkte hem satte vi upp ett långtidstest där vi loopade utgående trunklinjer till inkommande linjer, och så hade vi en testapparat som genererade anrop in till växeln. Det skedde alltså upprepade genomkopplingar i växeln tills linjer och MFC-organ tog slut. Då blev det spärr och allt kopplades ner. Men omedelbart genererade testapparaten nya anrop in, och allt upprepades. Detta prov pågick under ett par veckor och om jag minns rätt så gjordes över en miljon genomkopplingar i växeln.

Från AKE till AXE

Efter att provningen var avslutad fick vi några veckor på oss att dokumentera systemet. Sedan var AKE-129 definitivt slut för min del. De flesta teammedlemmarna fortsatte med en AKE-13 (förmedlingsstation) för Rotterdam. Därefter följde en mycket stor AKE-13 till Köpenhamn. Efter Köpenhamnsleveransen var AKE-systemet tämligen väl industrialiserat och utvecklingen drogs ner på en låg nivå. Istället inledde Ericsson en massiv satsning på utvecklingen av AXE, men det är en helt annan historia. Fram till början av 1980-talet levererades ca 20-25 AKE-13 till bl a Mexico, Italien, Australien, USA och Sverige. Tumba blev den enda AKE-12 stationen i familjen, vilken ersattes med AXE-12 någon gång på 1980-talet.

Byggsättet i AKE var ett arv från Ericssons elektromekaniska system. Det innebar att enheter kunde pluggas in i stativen med kontakter medan stativen sinsemellan var kablade och lödda på plats. Det medförde långa installationstider, som i stora AKE-13 stationer handlade om år. Byggsättet gjordes om totalt i AXE. Installationer som tog månader i AKE gjordes på ungefär lika många dagar i AXE.

AKE-129 var en enkel växel. För oss som inte hade någon bakgrund i telefoni eller växelteknik var det en stor fördel att börja med ett så litet system. Exempelvis fanns ingen taxering, väljaren var okomplicerad, underhållsfunktionerna var minimala, osv. Min uppfattning om AKE-129 är att programvaran var stabil, mycket tack vare utvecklingsmetodiken och den grundliga programprovningen.