|
Den
stora anskaffningen av militära flygplan under 50-talet, utbyggnaden av
Lfc m/50 samt projektering av Stril-60 och Bas-60 medförde att behovet
av radiokanaler för radiosamband mark-flyg ökade markant.
I
Holland tillverkade Philips en radiostation som innehöll en
elektromekanisk styrgenerator med vilken flera radiokanaler kunde
förinställas på en trumma och väljas av operatören. Detta var vid denna
tidpunkt unikt och gav många operativa fördelar.
1955
tog KFF, genom Alf Jedving, fram en specifikation för en mångkanalig
mottagare och -sändare som skulle kunna fjärrmanövreras.
Specifikationens krav var höga för att klara de krav som skulle komma i
flygvapnets fasta och mobila anläggningar. Av kraven kan följande
noteras.
-
Frekvensområde 103-156 MHz
-
100
kHz Kanalseparation
-
Skall finnas i två versioner med sändare och mottagare i ett stativ
samt med skilda uppställningsplatser för sändare och mottagare
-
Amplitudmodulering
-
Uteffekt minst 50 W
-
Medge framtida anslutning till effektsteg på 500 W
-
Känslighet > 6 dB (S+N)/N vid 4 µv EMK, 30%, 1000 Hz
-
Förinställning av 24 kanaler
I April
1955 skickade KFF ut en offertinfordran till Svenska AB Philips om
utveckling av VHF stationen vid Philips Hilversum i Holland i samarbete
med KFF.
Den 10
juni beställer KFF konstruktion och utveckling samt tillverkning av tre
VHF radiostationer för markbruk till en kostnad av 100 000 kr.
De tre
enheterna genomgick en noggrann utprovning och den 14 oktober 1958
lämnade KFF ett typgodkännande av markradiostation Fmr-7.
En
seriebeställning på 55 radiostationer gjordes 1957 med leveransstart
1959.
Prototypinstallationen skedde i PS-08 OP-rum vid anläggning Dick.
Generellt beslut togs om att samtliga radiostationer skall installeras
med mottagare och sändare på separerade platser.
För
stridsledning installerades därefter Fmr-7 vid samtliga PS-08
anläggningar, en kanal vid samtliga Lfc m/50 anläggningar, två kanaler
vid de 10 platserna för framskjuten jaktradar PJ-21.
Vid
flygflottilj installerades två radiokanaler Fmr-7 samt en mottagare för
pejl Fmrp-7. Vid Bas-60 installerades två radiokanaler.
1960
framkom behov av fler radiostationer och ökad prestanda med bland annat
AM/FM, 50 kHz kanalseparation och sändare som reserv för att kunna sända
styrdata. Behovet av Fmr-7 var nu 79 radiostationer. De resterande
radiostationerna fick den nya prestandan.
Beslut
togs om att modifiera de befintliga Fmr-7 stationerna och under några år
pågick provmodifieringar hos Philips. De modifierade stationerna fick
benämningen Fmr-7B.
Utbytet
startade under slutet av 1968 och utfördes av CVA.
Den
första platsen för utbyte av de äldre radiostationerna var Lfc m/60 O5.
Tre personer från CVA utförde bytet, Reinhold Nordlöf skötte
mottagaranläggningen, Lars Peterson sändaranläggning och Stig Ploby
manöverdelen.
Även
Fmr-7B var en krånglig radiostation vilket gav sig tillkänna under
driftsättningen. Utöver detta var det vinter och lång väg till
utpunkterna dit man på hala vintervägar tog sig med den nyinköpta
Dodgebussen. Det ville sig inte bättre än att bussen vid ett möte
hamnade i diket. Driftsättningen drog ut på tiden och den sista kvällen
blev mycket sen innan radiosystemet fungerade. Dagen därpå kom
representanter för flygstaben och FMV för att ta del av de första
installerade radiostationerna som under visningen fungerade bra.
CVA tog
de utbytta enheterna till Philips Teleindustrier i Stockholm för
modifiering, utförde leveranskontroll av modifierade enheter samt tog
enheterna till omodifierade platser för utbyte och driftsättning. För
detta ändamål inköptes en stor skåpvagn som användes för transporter
från nordliga Norrland och till sydligaste Skåne. Detta stora
helhetsåtagande till fast pris blev en stor framgång för såväl CVA som
för FMV.
Fmr-7
blev för CVA en stor arbetsuppgift inom markradioområdet. CVA blev
central verkstad och tekniskt underhållsstöd för Fmr-7 under sent 50-tal
och deltog i den rollen med utprovning av de första radiostationerna. Då
radiostationen med sin elektromekaniska styrgenerator var en känslig
station blev underhållsstödet mot förband och anläggningar omfattande.
Installationsmässigt blev detta också en stor arbetsuppgift för CVA.
Skrivet av: Arne Larsson
Källor:
Dokument vid Krigsarkivet och Flygvapenmuseum
Senast uppdaterad:
2011-03-15
|
