KOAXIALKABEL (EMP-kabel)Kabel avsedd för överföring av mångkanaltelefoni, radarbild, TV-bild etc |
|
|
Koaxialtub
Lagren inifrån: |
Större trafikal belastning och krav på
högre kvalitet i nätet ställde krav på fler och bättre förbindelser.
Televerket började även införa olika mångkanalutrustningar i nätet
. Under 40-talet introducerades 8-kanalsystem på avpupiniserade 4-trådspar i fjärrkablarna. Vidare förekom 12-kanal respektive 16-kanalsystem. Men här gick gränsen.
Behov fanns till exempel att radarbild
skulle kunna överföras. Radarbild krävde betydligt större bandbredd än
tidigare och kunde svårligen ordnas på trådförbindelser. På radiolänk
kunde så kallade basband utnyttjas för att överföra radarbild. Utan
någon utveckling inom trådtransmissionsområdet skulle snart varje
operativ anläggning vara fylld av kabelboxar.
För överföring av till exempel analog TV-bild (4 MHz) krävdes mellanförstärkare varje 9,5 km. För större bandbredd krävdes mellanförstärkare på kortare avstånd. Mellanförstärkarna var obemannade och fjärrövervakade och strömförsörjning skedde via mittledaren i koaxialtuben.
Kabeln kan bestå av flera koaxialtuber, där informationen överförs på en cirkulär mittledare som hålls på plats med polyetenbrickor i ett cirkulärt rör. Informationen överförs mellan mittledarens utsida och rörets insida. Flera tuber kan läggas i en och samma kabel utan att ytterhöljena behöver isoleras från varandra. Kablar som innehåller en eller flera koaxialtuber kallas koaxialkablar. Kablarna med denna konstruktion består alltid av en koaxialdel, som innehåller koaxialtuber och den så kallade manöverdelen, bestående av manöverskruvar och manöverpar.
Dimensionerna var vanligen 2,5/9,5 mm,
grovkoax, men kabel fanns också i en variant, klenkoax
med mindre kapacitet. På
grovkoaxen kunde upp till 60 MHz överföras.
Tekniken ställde krav på noggrannhet vid skarvning. Då högspänning 800-1000 V överfördes på kabeln kunde minsta hårstrå eller främmande partikel i en skarv orsaka överslag och kabelbrott.
Den visade kabeln är en så kallad EMP-kabel.
EMP står för ElektroMagnetiskPuls, som uppstår vid kärnexplosion på hög höjd. Pulsen anses slå ut känslig elektronik och särskilt skyddade kablar togs därför fram under 1960-talet. För att hindra induktion utformades kabeln med ett extremt starkt skydd som skulle ge skydd mot en inträngande elektromagnetisk puls in i anläggningen och där slå sönder teleutrustningar. EMP-skyddet kompletterades med särskilda filter vid intaget i anläggningen.
Kabelinnehållet skyddades, som framgår av bilden, av flera lager stålband, ståltråd, aluminiummantel i flera omgångar, asfaltmassa, papper, polyetenmantel, flattråd, asfaltmassa och ytterst bitumenkräppapper. Dessutom förekom också en blymantel som skyddade mot fukt mm.
En del koaxialkablar har ibland dessutom en så kallad omspinning eller skruvdel, som kan bestå av fysikaliska trådpar/fyrskruvar, programledningar, i ett eller flera lager utanpå koaxialdelen.
KOAXIALDELENS KONSTRUKTION Koaxialdelen ligger symmetriskt kring sin centrumlinje och består av ett jämnt antal koaxialtuber. Kablingen är normalt utförd så att tubernas stålband ligger i kontakt med varandra. Som utfyllnad till rund sektion har manöverpar, manöverskruvar eller pappersgarn lagts in. Pappersbandningen skall bestå av flera lager papper och, om kabeln endast innehåller koaxialdel, dessutom av ett lager kräppapper eller minst ett lager bomullsband.
Skrivet av Stig Möller
|
