|
Angöringsfyren vid Avan,
c:a 20 km NV Kallax
Angöringsfyren |
För att underlätta
landningsmöjligheterna vid dålig sikt installerades på en del flottiljer
under år 1947 landnings-radiofyrar.
”Fyrarna skola uppställas på grundlinjen, d.v.s. i den under mörker
och inskränkt sikt gynnsammaste inflygnings- och landningsriktningen,
vilket därför icke nödvändigtvis behöver sammanfalla med längsta
landningsbanan på fältet”.
Systemet hade två lika fyrar, angöringsfyr och sättfyr.
Angöringsfyren skulle placeras på ett sådant avstånd från sättfyren att
flygtiden mellan dessa inte blev för lång, 3 – 4 minuter var lämpligt.
Den genomsnittliga flyghastigheten för de olika flygplanstyperna vid
denna tid angavs till mellan 200 – 300 km/tim vilket innebar att
avståndet mellan fyrarna skulle vara c:a 15 km.
Sättfyren skulle placeras på ett sådant avstånd från fältet att sättning
kunde ske omedelbart innanför fältgränsen utan allt för brant plané
efter ”plats” över sättfyren. Som genomsnittsvärde angavs 600 – 1 000 m.
Fyrarnas kunde installeras på två olika sätt, LRF-1a med nätdrift, men
kunde även drivas av en roterande omformare som i sin tur drevs av
ackumulatorbatterier. LRF-1b som endast kunde drivas av nät. I övrigt
var typerna lika.
Stationerna var långvågssändare med teckengivare för
igenkänningssignaler. Sändningen kunde enbart ske med vågtyp A0/A2
d.v.s. tontelegrafitecken. Såväl kristallstyrning som LC-styrning kunde
användas.
Några data
-
Sändaruteffekt:
c:a 100 W.
-
Frekvensområden: 250
– 500 kHz i två områden:
-
Moduleringsfrekvens:1000 Hz
Principen för
användningen var att signalisten i flygplanet ställde in frekvensen för
angöringsfyren och via sin pejl ledde föraren mot fyren. När man var ”på
plats” över fyren slog pejlen över 180 grader visande att man var mitt
över fyren.
Då ändrade man pejlfrekvensen till sättfyrens frekvens och på
motsvarande sätt leddes föraren till ”plats” över sättfyren, varefter
flygplanet kunde ta sig ner på fältet.
För att kunna utnyttja systemet fordrades även en signalist i flygplanet
samt att det var försett med pejlutrustning, exempelvis FRP-1 eller
FRP-2. Detta innebar även att det var flygflottiljer (motsv.) med
flygplan som hade mer än en besättningsman som fick dessa fyrar.
Sammanställt av K-G
Andersson
Senast uppdaterad 2009-02-16
|
