|
|
|
|
Radarfyr PN-55/F Notis |
||
|
Manöverenhet till PN-55/F |
BakgrundFrån mitten av 50-talet och fram till början av 70-talet var flottiljer och baser utrustade med landningsradarfyr PN-521/R.
Trots att PN-521 var mycket driftsäker så krävdes rätt mycket förebyggande underhåll, både på teleutrustning och radarvagnen, mycket på grund av att elektronikutrustningen var byggd med 50-talsteknik (elektronrörsbestyckad).
I början på 1970-talet fick svenska Philips i uppdrag att ta fram en modernare och mindre underhållskrävande variant av DME-systemet, PN-55/F. Funktionsmässigt är den exakt lik sin föregångare PN-521 men var helt uppbyggd med halvledare/kretskortteknik för att anpassas till ue-systemet som medförde att stora, dyra översyner och reparationer på central verkstad inte längre var nödvändigt. PN-55/F var avsedd att uppställas på en förutbestämd, utprovad plats.
Fyren består av ett antennsystem, som var underhållsfritt, samt tre apparatenheter som innehöll erforderlig elektronikutrustning.
Till fyren hör även som separat utrustning en övervaknings-enhet som är placerad på ett stativ c:a 50 meter framför fyren samt en fjärrmanöverenhet.
Reservkraften, som består av ett 25-voltsbatteri kan försörja fyren i minst 30 minuter i en omgivningstemperatur av -20°.
Beträffande funktionsbeskrivning hänvisas till notis om
I takt med att PN-55/F infördes togs PN-521/R successivt ur drift.
För detaljerad beskrivning av PN-55/F hänvisas till FHT-dokumentet
Radarfyr PN-55/F.
Skrivet av Kalle Gardh Uppdaterad 2009-11-30
|
