Stationen var uppbyggd av fem enheter som placerade på
varandra till ett ”torn” med en antenn överst. Allt kunde i värsta fall bäras
för hand fram till uppställningsplatsen och mycket blod, svett och tårar har
fällts på denna materiel. Efter upprättandet kunde stationen skyddas med tält
eller monterbar hydda. Senare tillkom fasta platser i berg eller cementtorn.
Stationen arbetade på en frekvens av 1220 – 1280 MHz (c:a 25 cm våglängd). Pulseffekten var 500 kW levererad av
en cellmagnetron, som i vissa fall kunde avstämmas till olika frekvenser inom
frekvensbandet. Räckvidden var teoretisk 250 km och ekona presenterades
antingen på ett A-skop (endast avstånd) eller på ett PPI (Plan Polär
Indikator som gav avstånd och riktning).
Kraftmatningen erhölls från ett bensindrivet
kraftaggregat. Till stationen hörde en välförsedd verktygs- och
reservdelslåda som innehöll i stort sett allt som kunde efterfrågas vid en
reparation. Redan tidigt bemannades dessa radartroppar av tekniker i FV
reserv. Utbildningen bedrevs därför vanligtvis i samband med större övningar.
Materielen och/eller personalen var dock av den arten att efter en kort
introduktion var man beredd att bära ut delarna och montera en väl fungerande
radarstation.
PS-41/T tjänstgjorde även i Kongo under Kongokrisen på
1960-talet men kunde även som blivande pensionär överlämnas som gåva till USA
för att pryda deras USAF-museum i Dayton, Ohio.
|