Klicka här för att komma till AEF:s Startsida! 


Aktuell Tidsperiod


                                \/-----------------

--|----|----|----|----|----|----|----|----|----|--
      1950      1960      1970      1980      1990

 

 

Helsingforsavtalet 1975

Resultatet av den Europeiska Säkerhets Konferensen
 

Ett avtal med oförutsedda följder

 

Finlandiahuset i Helsingfors där ESK-konferensen avslutades med ett undertecknandet  av Helsingforsavtalet
 



Påven Johannes Paulus II.
 Vid sitt besök i Polen 1979
Var inte rädda


Lech Walesa
Leninvarvet i Gdansk
”Vi håller våra huvuden högt, trots det pris vi har betalat, eftersom friheten är ovärderlig”



Vaclav Havel agitator för
Charta 77

”När sanningen inte ges full frihet, är friheten inte fullständig

 

 

Margaret Thatcher
The Iron Lady
 Du blir inte rikare genom att beställa ett nytt checkhäfte



Deng Xiaoping Kinas ledare årets man i Times 1986

Sök sanningen i fakta

 

 

Ronal Reagan Antikommunist

The Soviet Union is an Evil Empire, and Soviet communism is the focus of evil in the modern world

  

Ronald Reagan vid Berlin muren

Riv denna mur

 

 

Bakgrund

Ända sedan 1950-talet hade behovet av en europeisk säkerhetsorganisation diskuterats. Motsättningarna under kalla kriget hindrade dock viktigare framsteg. Först i november 1972 inleddes samtalen på finskt initiativ i Helsingfors.
Dessa samtal hölls på förslag av Sovjetunionen, som ville använda dem för att upprätthålla sin kontroll över länderna i Östeuropa.
Från Västeuropas håll såg man däremot samtalen som ett sätt att minska spänningen i Europa, gynna ekonomiskt samarbete och åstadkomma humanitära förbättringar för befolkningarna i Östeuropa.
I Finland hoppades man att uppnå en friare ställning mot sin store granne i öster.

 

Konkreta resultat

Dessa samtal ledde fram till ”Helsingforsprocessen" som inleddes med ett första steg i Helsingfors 1973. 35 stater deltog med representanter från USA, Kanada, Sovjetunionen och alla europeiska stater med undantag av Albanien.

Som resultat av denna process undertecknades Helsingforsavtalet av de 35 deltagande länderna i Finlandiahuset i Helsingfors sommaren 1975

 

Helsingforsavtalets 10 punkter i korthet

  1. Suverän jämlikhet, respekt för inneboende rätt för suveränitet

  2. Att avstå från hotet om eller användning av makt

  3. Okränkbarhet av gränser

  4. Territoriell integritet av stater

  5. Fredlig lösning av meningsskiljaktigheter

  6. Icke-intervention i interna angelägenheter

  7. Respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande    friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro

  8. Lika rättigheter och självbestämmande för folken

  9. Samarbete mellan stater

  10. Uppfyllande i god tro av förpliktelser mot internationell lag

Det sovjetiska perspektivet

Med sovjetiska ögon accepterade deltagarländerna den sovjetiska dominansen i Östeuropa och de av Stalin framflyttade sovjetiska gränserna. Sovjetunionen hade därmed efter 20 år, uppnått ett betydande mål för sin utrikespolitik. Partiledningen förväntade sig stor uppskattning från den sovjetiska allmänheten när avtalet i sin helhet publicerades i Pravda.  De gränser som de offrat så mycket för under andra världskriget, var nu internationellt erkända.
Att Sovjetunionen samtidigt förpliktade sig att respektera demokratiska principer och mänskliga rättigheter garanterade i paragraf 7, motsvarade inte sovjetledningens intressen, men parti- och statsledningen ansåg att fördelarna övervägde, trots den sovjetiska underrättelsetjänstens varningar.


Därmed släpptes anden ur flaskan.

Efter publiceringen av avtalet i Pravda, kunde den lilla men aktiva oppositionen inom Sovjetunionen nu kräva officiell tillåtelse att säga vad de tyckte.
K
ritikerna hade nu en officiell norm till förfogande. Byggd på universella rättsprinciper, fastslagen i folkrätten och oberoende av den marxist-leninistiska ideologin

 

Reaktioner i Sovjetunionen

Moskvas Helsingforsgrupp grundades i maj 1976 vid en presskonferens hos Andrej Sacharov, 1975 års vinnare av Nobels fredspris. Fysikern Jurij Orlov meddelade då bildandet av en "offentlig grupp för att främja och övervaka uppfyllandet av Helsingforsavtalet i Sovjetunionen
Gruppens juridiska kraft byggde på bestämmelser i Helsingforsavtalets punkt 7.

De sovjetiska myndigheterna svarade med svårt förtryck av gruppens medlemmar med arresteringar och fängslanden, intern exil, intagning på psykiatriska sjukhus och tvingande emigration.
Motsvarande Helsingforsgrupper bildades i Tjeckoslovakien 1977 och i Polen 1979.
 

Nya Ledare

Nya personligheter trädde nu fram på den internationella arenan, med de mänskliga rättigheterna inskrivna i avtalet, som moralisk grund.
Dessa personer behärskade framför allt, de abstrakta värdena fjärran från realsocialismen. Egenskaper som mod, vältalighet, fantasi, beslutsamhet och tro.
Dessutom med en utvecklad framställningsförmåga, som inspirerade lyssnarna och genom att utmana det besående fick dem att följa i dess fotspår.

Inledningsvis den tidigare polska skådespelaren, Påven Johannes Paulus II. Som vid sitt besök i Polen 1979 hade miljontals åhörare vid sina framträdanden. Hans budskap var kort. ”Var inte rädda”

Vidare Lech Walesa elektrikern vid Leninvarvet i Gdansk som grundade Solidaritet 1980, den första oberoende fackföreningen bakom järnridån med 9,5 miljoner medlemmar efter ett år 1981.

Vaclav Havel som med Charta 77 i Tjeckoslovakien startade en rörelse i Östeuropa baserad avtalets avsnitt om de mänskliga rättigheterna.

Margaret Thatcher, en kapitalismens fanbärare som återskapade dess anseende i Europa.
Margaret Thatchers goda relationer med Ronald Reagan anses ha lett till en gemensam syn på sovjetsystemet.

Och inte minst Deng Xiaoping, den pragmatiske efterträdaren till Mao Zedong i Kina, som uppmanade sina landsmän till att bli rika, genom fri företagsverksamhet.
Från 1978 Kinas oomstridde ledare som utformade ett unikt ekonomiskt system med starka inslag av privatkapitalism, under kommunistpartiets ledning.

Sist men inte minst USA:s president Roland Reagan, tidigare skådespelare, som med ordets kraft återställde det amerikanska folkets självkänsla efter Vietnamkriget. Reagan vägrade att godta en säkerhetsdoktrin för USA:s medborgare baserad på MAD, gemensam förstörelse.

Dessa personligheter underminerade, med sina tankar och personliga egenskaper, det sovjetiska systemet till dess sammanbrott 1990.

Skrivet av: Stig Hertze

Senast uppdaterad 2013-02-04

 

Källor:

  • Cold War Isaacs & Downing 1998

  • The Cold War: A New History John L Gaddis 2006

  • The Rise and Fall of Communism by Archie Brown 2011

  • For the Soul of Mankind Melvyn P. Leffler 2007