Klicka här för att komma till AEF:s Startsida! 

 

Aktuell Tidsperiod

 

 

 

 

 

 


Tu-16 Badger

 

 

 

 

 

 

 


Flygplan 35

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Radarstation PS-08

 

 

 

 

 

 


Rrjal position i PS-08 Op-rum

 

 

 

 

 

 

 


Instrumentpanel Fpl 35

 

Automatisk målföljning, Stril-59

 

Bakgrund.

Under slutet av 40-talet och början av 50-talet växte en ny hotbild fram. Sovjetunionen utvecklade bombplan som hade lång aktionsradie, höga fartprestanda och som kunde flyga på höga höjder. Om inga åtgärder vidtogs skulle det medföra att vårt dåvarande jaktflyg inte längre kunde bekämpa dessa flygplan. Under mitten av 50-talet togs Tupolev Tu-16 Badger i operativ drift. Tu-16 hade en toppfart av 960 km/h på hög höjd och en aktionsradie av 4800 km med full last. Tu-16 flygplanet var ett mycket stort hot mot vårt dåtida försvar. 1969 flögs för första gången det kärnvapenbärande bombflygplanet Tupolev Tu-22M Backfire. Dess max. fart på hög höjd var M 1,8 och det hade en aktionsradie på 4500 km.

Atombomben sågs som ett realistiskt hot.

 

Planering.

Den 1 november 1954 presenterade vår dåvarande ÖB riktlinjerna för det svenska försvarets utveckling fram till mitten av 1960-talet. Dessa riktlinjer kom att inleda en ny epok för det svenska försvaret.

Bland annat angavs ”Den stegrade verkan av luftkrigets anfallsmedel skärper kravet på ett verksamt försvar mot dessa. Varken land-, sjö- eller luftstridskrafter kan utveckla sin fulla styrka utan ett effektivt luftförsvar…..”.

Ett på hög höjd anflygande bombförband och som dessutom kunde bära kärnvapen måste mötas och bekämpas innan det kommit in över landets gränser.

Det nya svenska jaktflygplanet skulle ha fartresurser på minst en och en halv gånger ljudets samt kunna operera på höjder upp till 15000 m. Mycket höga krav ställdes i övrigt på flygplanet som bland annat skulle kunna operera under dåligt väder och i mörker samt kunna beväpnas med jaktrobotar. Den nya skapelsen blev flygplan 35 Draken som togs i operativ tjänst 1960. Hotbilden och den accelererade tekniska utvecklingen medförde också att ett nytt och snabbare luftbevaknings- och stridsledningssystem (STRIL 60) erfordrades. Fientliga flygplan måste snabbare kunna upptäckas och identifieras och vårt jaktflyg insatstid måste effektivare kunna ledas mot fientliga mål.

 

Utveckling och leverans

För Luftbevakningen var en ny radarstation PS-08 under framtagning. Det var en modern radarstation med en smal lob och lång räckvidd som kom att bli revolutionerande för svensk luftbevakning. Fyra radarstationer beställdes under 1955 av det Engelska företaget Decca. Varje radarstation skulle ha ett operatörsrum som benämndes PS-08 Op-rum. Detta op-rum skulle vara en modell för det kommande Stril-60 och fick arbetsnamnet Stril-59.

Den svenska försvarsmakten hade efter kriget upprättat ett nära samarbete med sin engelska motsvarighet som resulterade i ett tekniksamarbete och att Marconi skulle utveckla det kommande Lfc m/60.

Standard Radiofabrik, SRF (bytte senare namn till Standard Radio & Telefon, SRT) hade under andra halvan av 50-talet via sitt moderföretag ITT kommit i kontakt med digitalteknikens grunder. Här hemma i Sverige insåg man vilka möjligheter som detta gav. Tekniska lösningar utvecklades och presenterades och för att sprida informationen till möjliga kunder togs ett kompendium fram och kurser hölls. Tveksamheten var stor hos vissa inom försvaret och några förordade ett analogt system för PS-08 Op-rum. Förespråkare för SRT digitallösning fanns och under 50-talet fick SRT en beställning av FOA på att studera och ta fram en studieutrustning för digital automatisk målföljning.

Demonstrationerna blev lyckade och SRT fick från 1958 beställningar på ett digitalt automatiskt målföljningssystem samt på en styrdatautrustning som överförde målinformationen digitalt till jaktflygplanet för presentation på dess instrument.

Nu kunde informationen överföras direkt från radarstationen till flygplanet. Det behövdes manuella initieringar under de första radarsvepen varför systemet senare kom att kallas för halvautomatisk målföljning.

Den tekniska lösningen låg på den yttersta framkanten och väckte en stor internationell uppmärksamhet.

Kraven på Marconi för Lfc m/60 blev att utveckla ett automatiskt målföljningssystem enligt PS-08 modell där vissa av de ingående delsystemen tillverkades av SRT (Styrdata, modem, PPI och senare modifiering med Censordatorer)

 

CVA:s roll

CVA var teknisk konsult- och underhållsstöd till KFF för databehandlingsutrustningen för PS-08 Op-rum och i den rollen utfördes bland annat leveranskontroll av den utrustning som SRT levererade. Denna funktion överfördes till Telub under slutet av 60-talet.

För Radarstation PS-08, Styrdatasystemet och avionikutrustningarna i flygplan var CVA teknisk konsult till KFF/FMV under framtagning av utrustningarna och medverkade då med leveranskontroller och driftsättningar av markteleutrustningarna. CVA var även tekniskt underhållsstöd och huvudverkstad för utrustningarna under deras livstid.

 

Skrivet av Arne Larsson AEF

Senast uppdaterad: 2015-11-25

 

Källor: Dokument vid Krigsarkivet och personliga minnen

 

Läs mera: