Synpunkter på effekten av störning på jaktflygplansradar

Med anledning av Göran Hawées skrift om utbildning av
jaktförare avseende medveten störning av jaktflygplansradar.

Skrivet av Gunnar Lindqvist Jonstorp 2010-04-07

Gunnar Lindqvist, t.v., framför den F-102 som användes vid provskjutningar vid Holloman AFB, New Mexico.

INNEHÅLL

Bakgrund.

Kommentarer.

Sammanfattning

Bakgrund.

Göran Hawée har gjort mycket viktiga insatser för att förbättra flygplan J35 effektivitet vid dels insatser mot mål flygande på låga flygnivåer och dels insatser mot mål användande olika former av radarstörning. Han har även varit med och förbättrat flygplan JA37.

Båda dessa flygplan och deras radar d.v.s. PS-01/011 och PS-46 var vid deras respektive introduktion på flygförbanden Europas bästa system. Båda systemen hade ett grundläggande skydd mot störning. När flygvapnet efter en viss tid skaffade flygburna störningsutrustningar mot bl.a. jaktflygplan framkom vid prov och övningar att vid flera störfall, och speciellt kombinerade sådana, jaktens effektivitet minskades avsevärt. Krav framkom på modifieringar för att förbättra flygradarstationerna och dithörande system samt vissa vapen.

Efter mitten av 20:e seklet ökade tidsavståndet mellan respektive flygplansgeneration: 29-32-35-37-39 till 3-5-10-20 år. Användningstid kom att öka från 7 upp till mer än 30 år. Utvecklingen gick olika fort för de viktiga disciplinerna inom flyget; aerodynamik, material, vapen, motor, elektronik m.fl. Exempelvis bytte man motor mitt i serien för alla dessa flygplan. Olika versioner för 29,32 och framförallt 35 tillverkades. (J35A, B, D, F1, F2) Utvecklingen inom radar- och telemotmedelsutvecklingen gick mycket fort på den tiden och även framgent. Däremot började andra discipliner inom flygtekniken närma sig gränser som var svåra att utöka både tekniskt och ekonomiskt. Tendensen blev då att grundflygplanen kunde behållas längre tid. Däremot blev successiva uppdateringar nödvändiga inom elektroniksektorn. Flygplan 35 planerades inte för uppdateringar från början. Att i slutet av 1950-talet räkna med en livslängd på 25 år ansågs inte realistiskt. För flygplan JA37 fanns sådana planer redan från början, bl.a. beroende på införandet av digital elektronik.

Teknisk provning före leverans utfördes hos leverantörerna och eller vid FC. Det var flera leverantörer men med en koncentration till Saab och SFA. (Teknisk provning avsåg försök med olika tekniska lösningar samt verifiering av prestanda och tillförlitlighet hos enskilt flygplan.)

Som grund för uppdateringarna krävdes en vidare teknisk/taktisk och taktisk provning efter leverans. (Teknisk/taktisk provning skulle ske med ett fåtal flygplan, där några skulle vara utrustade med registrerande mätutrustning. Taktisk provning skulle ske med förband upp till divisions storlek, om jag minns rätt.) För detta krävdes även flygburna utrustningar simulerande en eventuell fiendes motmedelssystem. För flygplan 35 planerade man alldeles för litet av denna viktiga provning. Dessutom förutsåg vi nog inte i tid nödvändigheten av övningsstörsändare.

Kommentarer.

Flygplan 35

Detta flygplan började konstrueras 1951-52, Första provflygning gjordes 1957. Nästan samtidigt började utvecklingen av radar och annan elektronik. Sista flygning inom det svenska flygvapnet var år 1995? Programmet sträckte sig alltså över ca 45 år.

Flera versioner levererades: Jakt: J35A,B,D,F1,F2, Spaning: S35E, Skolning: SK35C. Radar PS-02 köptes som en interimslösning för J35A, PS-03 (Tillsammans med sikte S7A för DA-anfall med jrak) användes i J35B och D. Beväpningssystemet B3 (PS-01/011, S7B och RB27/28) började utvecklades för J35F år1959.

Jag koncentrerar kommentarerna till B3-systemet, d.v.s. Flygplan 35F. Själv flög jag A-, B-, D-versionerna (mest J35B med PS-03) och några pass i SK- och F-versionerna.

PS01/011 och RB27 hade flera antistöregenskaper inbyggda vid leverans såsom frekvensväxling, jittring, fram- och bakomkantföljning, följning på störsändare, lin/log förstärkare och kanske några fler som jag inte kommer ihåg. Mitt i serien infördes ir-spanaren 71N. Denna var tyvärr inte så tillförlitlig trots förbättringar

Det andra problemet med B3-systemet var markekon. Försök att införa en ny mottagare (Coherent on recieve) medförde ingen förbättring.

Ytterligare ett problem var förarens arbetsbelastning. KFF var medveten om detta. En vidare utveckling var av nöden. Som ett led i detta införde vi en helt ny del av förarinstruktionen i vilken man förklarade alla arbetsmoder inom B3-systemet och övergångar mellan dem i ett s.k. modschema. (Det var det sista jag gjorde som projektledare för J35F innan jag övergick till teknisk ledare av flygplan 37 inom KFF.) En förutseende åtgärd var dock att KFF anskaffade den s.k. WSEM, som kunde registrera anfallsförloppen.

Direkta synpunkter på G.H. skrift. Länk till skriften

Att informationen till förbanden var bristfällig måste man nog tyvärr anses vara en relevant åsikt. Övningarna gav naturligtvis en negativ effekt på föraren. Hur stor denna var är nog osäkert, men någon allmän defaitism var det nog inte. Att det var nödvändigt med en mycket tekniskt/taktiskt vapensystemkunnig person inom varje flottilj (TSO enligt G.H.) ansåg vi inom KFF. Denna var även minst sagt nödvändig i krigsorganisationen. Den senare innehöll fr.o.m. ca 1960-talet en motmedelsgrupp vid varje sektorstab. FS borde tidigare ha uppmärksammat detta behov. Kanske KFF var för koncentrerade på 37-systemet? Återmatningen av förbandserfarenheterna fungerade nog inte så bra.

Detta krävde en organisation inom FV (FS, FBS, Flj), KFF/FMV-F (Bl.a. FC, provplatser)

Projektledningar vid FMV och industrin måste bibehållas långt efter sista leverans, vilket projektledningen redan för J35 insåg. Tyvärr motarbetades dessa tankar av byråkrati och felaktiga rationalitetssträvanden. Exempel på bakåtsträvande var de ofta återkommande politiska utredningarna angående materielprovningen. Vi provade för mycket, på för många ställen och var för noggranna, ansåg man från politiskt håll. Man tyckte det blev för dyrt och att vi borde kunna ta högre risker. Erfarenheten gav oss många dyra erfarenheter där vi tvingats att pruta på provning.

Flygplan 37

PS-46 var naturligt nog en bättre radar än PS-01/011. Man valde av olika skäl medium prf. Att ha Hprf, Mprf och Lprf såsom i PS-05 gick inte på den tiden. Radarn mätte in målen i fyra ”koordinater”; två vinklar, avstånd och dopplerskift. Den var en monopulsradar. Den hade digital signalbehandling av ekona innebärande en avancerad databehandling och datalagring. Även pulskompressionen borde (väl) innebära möjlighet till förbättrad störresistens. En speciell vaktkanal gjorde det möjligt att särskilja egen- och bakgrundsstörning?

Den mer förberedda metoden med uppdateringar innebar att man hos leverantörerna Saab och Ericsson var mer förberedda på att stödja FMV och flygvapnet vad beträffar nödvändiga modifieringar. Den tekniska/taktiska provningen i FC regi blev mer omfattande och täckande för JA37 än för J35-systemen. Hur sedan den taktiska provningen, inklusive övning i störda fall kom att planeras och utföras känner jag inte till i erforderlig detalj.

Direkta synpunkter på G.H. skrift. Länk till skriften

G.H. behandlar inte proven/övningarna med samma detaljrikedom som för J35. Är det av sekretesskäl? Men förhoppningsvis var både leverantörerna, FMV och flygvapnet mer förberedda tack vare erfarenheterna från J35.

De flesta övningarna tycks också ha utförts efter min pension.

Sammanfattning

Sovjetunionen USSR och nu Ryssland hade stor kunskap om och erfarenhet av elektronisk störning. Det fanns ingen anledning att tro att de låg efter Västvärlden.

De stora bombflygplanen är säkert utrustade med avancerad motmedelsutrustning. Beroende på deras och vår egen förbandstaktik kan detta leda till mer eller mindre problem för vår jakt. Ökade möjligheter för information inom våra förband och utveckling av taktik kan till viss del minska effekten av bombflygets motmedel.

Det taktiska ryska flyget med dess attackflygplan har naturligtvis begränsat lastutrymme och begränsat antal yttre vapenplatser. Det är liksom för vår attack en avvägning mellan vapen och motmedel. Man kan därför förutsätta att endast ett fåtal flygplan inom ett attackföretag kan medföra en mer komplett helautomatisk motmedelsutrustning. Även här kan en taktikanpassning ge bra resultat. Därmed inte sagt att man inte skall fortsätta med nya förbättrade motmedel och antimotmedel i vårt flygvapen. Man bör jämföra USSR flygplan Tu-16, Mig-21 med J35 och Tu-16, Tu22, Mig-23, Su-24 med JA37.

Men det är av stor betydelse att män som Göran Hawée uppmuntras även i fortsättningen var de än finns i organisationen.