 |
SM-enhet -
PHIL-RP748.81 SM-enheten bestod av fem enheter monterade i en monteringsram
och var täckta med en gemensam huv av plåt. Enheter som ingick i
SM-enheten var sändare, mottagarens HF-enhet och MF-enhet, strobenhet
samt kraftenhet.
Enheten anslöts via en
spänningsstabilisator och monteringsbädd till flygplanets +28 V.
Äldre flygplan hade +24 V.
På sändarens front fanns två koaxialkontakter. Gul var
sändarutgång och anslöts till flygplanets sändarantenn och blå
var utgång för sändarens triggsignal.
På fronten satt också
en torkpatron som höll sändarutrymmet fuktfritt. |
 |
SM-enhetens vänstra sida med
mottagarens HF- och MF-enheter. Överst syns strobenhetens rör
med rörskärmar.
I enhetens svartmålade del till höger var sändaren innesluten.
Inneslutningen var av gjutet aluminium och trycktät så att lufttrycket skulle vara
konstant och oberoende av flyghöjd för att förhindra överslag i
sändaren.
På monteringsramens baksida fanns koaxialkontakten för
mottagarens signalingång. Den anslöt till PN-50 monteringsbädd
där de olika antenningångarna till mottagaren fanns.
|
 |
SM-enhetens högra sida
med strobenheten överst och utrymmet för kraftenheten
där under.
Kraftenheten (omformaren) saknas i den avbildade enheten. Nere till vänster syns filterlådan för elledningarna
in till sändarutrymmet.
|
 |
Sändare -
PHIL-RP 748.83 Sändaren bestod av modulator,
oscillator och ett triggersteg. En Lecher-ledningen användes för
att avstämma till frekvenser inom bandet
200-242 MHz.
På bilden syns lecherledningen intill
sändarröret (2C26A) till höger. Det stora röret till vänster, neostronen NSP2, skapade
en ca 3 µs lång puls på 2,5 kV som utgjorde sändarrörets anodspänning.
Frekvensinställningen skedde från PN-50 manöverlåda. Under
märkskylten syns servomotorn som drev inställningen av
lecherledningen. Sändaren lämnade pulser
med prf på ca 200 Hz och pulseffekten var mer än 350 W. |
 |
HF-enhet -
PHIL-RP 748.84 Mottagaren
bestod av två separata delar,
HF-enhet och MF-enhet.
HF-enheten bestod av högfrekvenssteg, blandare och
lokaloscillator. Mottagarfrekvensen ställdes in med ett
servosystem som manövrerades från manöverlådan. Frekvensen
kunde stämmas av inom området 200- 242 MHz. Här ser man de
gangade vridkondensatorerna, servomotorn och potentiometern för
lägesavkänning.
Blandarsteget lämnade mellanfrekvensen 45
MHz till MF-enheten. |
 |
MF-enhet -
PHIL-RP 748.85
MF-enheten bestod av fem transformatorkopplade förstärkarsteg
med bandbredden 3 MHz samt ett detektorsteg. Den detekterade
signalen sändes till strobenheten via ett katodföljarsteg.
Strobenheten lämnade AVC-spänning till de fyra första
förstärkarstegen. Signalen från HF-enheten förstärktes med 66
dB.
Enheten var väl avskärmad för att förhindra överhörning. |
 |
Strobenhet -
PHIL-RP 748.86 Strobenheten
var PN-50:s mest komplicerade enhet. Den erhöll mottagna pulser från MF-enheten och triggpulser från sändaren.
Från dessa kunde den
-
förse instrumentet med avstånds- och riktningsströmmar
-
reglera signalflaggans läge vid sökning och låsning
-
till manöverlådans lampa lämna kodsignal från fyren som den låst
till
-
förse MF-enheten med AVC-spänning.
Nederst syns 18 elektronrör med sina skärmar, där ovan 7
reläer och några kondensatorer och överst en brygga med 11
potentiometrar för justering av signalnivåer. |
 |
Strobenhet - PHIL-RP748.86 Strobenhetens
undersida med rörhållare, kopplingsplintar och komponenter. Uppe
till höger den 28-poliga kontakten som ansluter mot moteringsramen. I strobenheten utvärderades videosignalen från mottagaren.
Ett linjärt avståndssvep sökte efter fyrsvaret medhjälp av en
strobpuls. Vid träff låstes svepet och en likspänning som var
proportionell mot avståndet alstrades. Spänningen gav upphov till
ström genom avståndsinstrumentets vridspole. Genom utvärdering
av pulserna som motsvarade riktningsinformationen skapades ström som styrde riktningsvisarens utslag. |
 |
Monteringsram - PHIL-RP748.87
Strobenheten och kraftenheten är urmonterade. På baksidan skymtar den
28-poliga kontakten som ansluter mot monteringsbädden och
koaxialkontakten för anslutning till mottagarantennen via
kopplingslådan.
Elledningarna i PN-50 var plastisolerade och var därför mycket
känsliga för värme vid lödning. Kabelstammarna var najade med
plasttråd.
|
 |
Kraftenhet
- PHIL-RP748.82
Kraftenheten bestod av en roterande omformare
som drevs med +19 V från spänningsstabilisatorn och som lämnade +300 V och
-150 V via störningsfilter till SM-enhetens övriga delar.
I ena änden fanns en radialfläkt som försåg omformaren och
SM-enhetens övriga delar med kylluft. Omformaren var tillverkad
av Newton-Derby Ltd. |
 |
Indikator - PHIL-RP
748.79 Inne i indikatorn
satt katodstråleröret 421CAHA tillverkat av GEC. Framför röret
satt ett förstoringsglas för att ge en större bild av pulserna på
bildskärmen som endast var 1 tum i diameter. Katodstrålerörets
accelerationsspänning, som alstrades i tidbas-enheten, utgjordes av +1050 V på anoden och -1050 V
på katoden. Indikatorn var
placerad hos flygplanets navigatör. |
 |
Instrument -
PHIL-RP 748.80
Instrumentet visade avstånd och riktning till navigeringsfyren.
Avståndsskalan hade två områden, 0 till 30 km
alternativt
0 till 300 km.
Flaggfönstret visade vitt när PN-50 var i sökmod och blev svart
när enheten låst på en fyrsignal.
Riktningsvisaren stod i centrum när flygplanet hade kurs rakt
mot navigeringsfyren. Stod visaren till höger eller vänster
skulle flygföraren svänga höger eller vänster för att komma på
rätt kurs.
|
  |
Spänningsstabilisatorenhet - PHIL-RP
748.76 och PHIL-RP 648.76 Stab-enheten drevs med
+28 V från flygplanets generator och lämnade +19
V till PN-50-systemets enheter. Spänningsstabiliseringen skedde
medelst en kolstapelregulator som påverkades av en
magnetspole. Enheten var försedd med en fläkt för kylning. |
 |
Tidaxelenhet - PHIL-RP 648.74
Tidaxelenheten (TB-enheten) försåg indikatorn med erforderliga spänningar och
signaler. Accelerationsspänningen till katodstråleröret skapades
i en högspänningskrets som bestod av en vibrator som av +19 V
skapade en växelström i en högspänningstransformator som lämnade
1050 V till indikatorn.
Videosignalen från mottagaren förstärktes till lämplig amplitud
för att ge horisontala pulser på indikatorns vertikalsvep.
|
 |
Monteringsbädd - PHIL-RP 748.89
Monteringsbäddarna fanns i 5 kombinationer.
- med kopplingslåda för SM-enhet och TB-enhet
- med kopplingslåda för SM-enhet och Stab-enhet
- med kopplingslåda för TB-enhet och Stab- enhet
- med kopplingslåda för SM-enhet - med
kopplingslåda för Stabenhet
Monteringsbädden på bilden, som var till för
SM-enhet och TB-enhet, fanns i fpl J29 och fpl A32.
Till bäddens runda mångpoliga kontakter anslöts fpl-kablaget och
till koaxialkontakterna anslöts koaxialkablarna från
mottagarantennerna. Det runda hålet lät kylluft passera in till
S/M-enhetens omformare.
|
 |
Antennväxlare -
ERTEL N21727A Atennväxlaren var placerad i monteringsbäddens kopplingslåda och
användes i navigeringsmod för att växelvis koppla höger
respektive vänster riktantenn till mottagarens signalingång. Den
skiftade också de detekterade signalerna till höger respektive
vänster sida på indikatorns tidaxel. |
 |
Manöverlåda
- PHIL-RP 748.92
Manöverlådan hade 6 vred, ett för funktionsval, två för
val av kanaler samt rattar för intensitet, focus och
förstärkning. Förstärkningen kunde ställas till manuellt eller
automatiskt läge. Det fanns också en glimlampa för indikering av
vald fyrs morsekod. Hade PN-50 låst på fel fyr kunde ny sökning
initieras med knappen Sökning. Kalibreringstaggar för
indikatorsvepet kunde slås på och av med väljaren Kalibrering. På baksidan fanns potentiometrar för justering av
frekvensservon så rätta kanalfrekvenser ställdes in.
Justeringen måste göras efter att utrustningen hade monterats i
flygplanet. |
 |
Antenner
-
PN-50 hade en sändarantenn och tre mottagar-antenner. Sändarantennen
var monterad på flygplanets
undersida. En mottagarantenn var hopbyggd med radioantennen och
satt på flygplanets rygg.
De två
riktantennerna var placerade en på vardera vingen på J29 och A32
eller på J34 och J35 i motorns luftintagen.
|
|
Bildsida 2 |
