Klicka här för att komma till AEF:s Startsida! 

 

Operativ Tidsperiod  

 

Siktesradar J35A

PS02/A                                                                      Notis 2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PS02/A komplett i J35A.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PS02 Antenn

 

 

 

 

 

PS02 Modulator och Sändarmagnetron

 

 

PS02 Mottagare

 

 

 

 

 

 

 

PS02 Likriktarenhet

 

 

PS02 Stabilisatorenhet

 

 

PS02 Komponentblock

 

 

PS02 Pulsenhet

 

 

 

 

 

 

PS02 Avståndsenhet

 

 

 

Indikator

 

 

Manöverlåda

 

 

 

 

 

 

Radargrepp

 

 

 

 

 

 

 

 

Blockschema PS02

Större bild

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Indikatorpresentationer

 

Indikatorpresentationer

 

 

 

 

 

 

 

 

Antennprogram 60 grader spiralt

 

 

 

 

Antennprogrammet 6 grader konstant

 

 

Allmänt

Denna franska radar från CSF (senare Tomson-CSF Cyrano) togs fram på kort tid för montering i J35A vid leverans från SAAB 1960. I Kungliga Flygförvaltningens KFF specifikation framgick att den anskaffades för att vara till hjälp för flygföraren vid målspaning och målinriktning samt för målinmätning till siktesutrustningen för beräkning vid inriktning av ostyrda vapen samt robotvapen.

Priset per station var cirka 150 000 svenska kronor.

För pilotundervisning i handhavande monterades en station i nosen på en Tp 83 Pembrok.

 

Radarn var en kombinerad Spanings- och Siktesradar av Pulstyp, därav beteckningen PS. PS02/A hade i sin funktion ett signalutbyte med Sikte S-6B.

Radarns huvuduppgift var dels att lämna avståndsdata till det kombinerade dag- och mörkersiktet S-6B vid olika typer av anfall med Automatkanoner AKAN eller Jaktrobot RB24B med IR-målsökare samt riktningsangivelse vid anfall med RB24B. Detta kom att prägla radarns relativt enkla konstruktion som bland annat inte medgav automatisk antennföljning. För ändamålet hade radarn ett Spaningsprogram till hjälp för att hitta målet och ett Siktningsprogram, där flygplanets nosriktning utgjorde referens och som flygföraren med hjälp flygplanmanöver kunde inrikta RB24B målsökare. Flygplanets radar var alltså den osynliga och nödvändiga länken mellan jaktflygplanet och målet speciellt i moln och i mörker

 

Konstruktion och uppbyggnad

Allmänt

PS02/A var utformad för att passa in i flygplanets konstruktion avseende utrymme samt med ett antal utbytbara underenheter i sitt Stativ för att förenklat vid service och felsökning.

Utrustningens bestod av fem huvudenheter. Två av dessa, Antennen och Sändtagaren (sändare/mottagare) var placerade i nosutrymmet bakom en glasfiberlaminerad Radom. De tre övriga, Indikator, Manöverlåda och Radargrepp var placerade i förarkabinen. Enheternas avionik anslöts till stativet och till flygplanets kablage med skardon av olika typer. Hela utrustningen kyldes med luft direkt eller indirekt från flygplanets kabinluftsystem samt var innesluten i kabinmiljön.

 

Enheter i nosutrymmet

Antennenheten var av konventionell paraboltyp med hydraulisk drivning för lobrotation i olika sökprogram samt hade elektriska manövrering av mekaniken för de två programmen. Vågledare med roterande skarv förmedlade mikrovågorna ut och in till Sändtagaren och en fyrbent resolver kordinerade läget i varvet till Indikatorns avståndssvep. Avioniken på anntennen anslöts till stativet via skarvdon samt dess hydraulik via slanganslutningar.

Sändtagaren bestod av ett Stativ vilket innehöll Sändare och Mottagare samt enheter för Kraftomvandling och Signalbehandling.

 

Sändaren utgjordes av en Modulator bestående av komponenter för Högspänning, Pulsbehandling och till- och frånslagskretsar, allt innesluten i en behållare samt en utvändigt monterad Cellmagnetron och pulstransformator. Elektroniken i sändaren anslöts till stativet via skarvdon och i modulatorutrymmet, som var trycktätt cirkulerade en fläkt luften för kylning samt utvändigt en speciell fläkt för kylning av magnetronen och pulstransformatorn.

 

Mottagaren bestod av en Lokaloscillatorn LO, Blandare BL och Sändare-Mottagareväxlare SM-VXL, en Förförstärkare FF och en Mellanfrekvensförstärkare MF. LO var en mekaniskt och elektriskt frekvensomställningsbar Reflexklystron som kunde styras av en Automatisk frekvensregleringsenhet AFR inom sändarfrekvensområdet. BL och AVXL bestod av en klassisk Dubblexer med ett aktivt TR-rör som skydd av mottagaren vid sändning. MF hade en linjär LIN förstärkning och kunde styras av en manuell förstärkningsreglering MKR och en Automatisk känslighetsregleringsenhet AKR. Videon från MF nyttjades för indikatorpresentationen samt till signalbehandling i följningssystemen. Enhetens olika delapparater var samlade ovanpå stativet och anslöts elektriskt till detsamma med egna skarvdon av plugg-in typ samt kyldes med förbipasserande returluft från stativet.

 

Kraftomvandling

Likriktarenheten omvandlade flygplanets växelströmsförsörj-ning till ofiltrerade likspänningar av olika storlek samt anpassade glödspänningar. Den innehöll transformatorer och likriktare monterade direkt på chassit för direktkylning genom termisk värmeavledning samt hade lättåtkomliga mätuttag och säkringar på fronten. Enheten anslöts elektriskt automatiskt till stativet vid montering genom blue-ribbon-skarvdon.

 

Stabilisatorenheten filtrerade och stabiliserade noggrant de ofiltrerade likspänningarna och de anpassade glödspänningarna innan matning till de signalbehandlande funktionskretsarna. I enhetens avionik ingick elektronrör och transformatorer samt justeringspotentiometrar av olika dimensioner Komponenterna var monterade på enhetens chassi och anslöts elektriskt till stativet samt kyldes i likhet med Likriktarenheten.

 

Signalbehandling

Avioniken i de signalbehandlande enheterna bestod av många moderna miniatyrkomponenter av sub-format i många fall arrangerade i speciella Komponentblock. I blockens överdel av metall var elektronrör, reläer och eventuella potentiometrar samlade. Dessa var anslutna till övriga komponenter vilka var inpackade i en metallram med massa i blockets nedre del. I botten på blocket fanns anslutningspinnar som passade i speciella socklar i enheternas chassi. Blocken var skruvade till enheternas chassi och lätta att byta vid felavhjälpande service. Härvid avleddes också dess uppvärmning termiskt till chassit som i sin tur kyldes med förbipassernade direkluft. 

 

Pulsenheten tillverkade huvudsynkpulser till sändaren och avståndssystemet samt ombesörjde att svepspänning alstrades för avlänkning av Indikatorns katodstrålerör. Enheten åstadkom även att videosignaler förstärktes och anpassades till radarindikatorn och avståndsenheten samt att de riktsignalpulser som möjliggjorde en noggrann inriktning av flygplanet mot målet alstrades. Komponenterna i enheten bestod av effektförstärkande elektronrör och ett flertal potentiometrar som ingick i fem olika Komponentblock monterade på det direktkylda chassit. Enheten hade mätuttag på fronten samt kopplades elektriskt till stativet med ”blue-ribbon”-kontakter.  

 

Avståndsenheten ombesörjda all signalbehandling för radarns avståndsföljning på målekot. Där ingick tillverkning av konstgjord intern avståndsport, benämnd strobpuls, kretsar för ekodetektering och ekodiskriminering, följeintegratorer, AKR-reglerande kretsar samt ett antal systemreläfunktioner. Denna enhet hade avgjort flest miniatyrkomponenter och innehöll nio Komponentblock. På dess front fanns många testuttag samt potentiometer för grundbrusnivån i mottagaren och den kyldes och anslöts till stativet på samma sätt som Pulsenheten. 

 

Enheter i förarkabinen

Indikatorn var centralt monterat i instrumentpanelen under siktet. Det innehöll förutom ett katodstrålerör även högspänningslikriktare och avlänkningsspolar. På dess front fanns indikeringslampor när sändaren var i drift och siktningsprogrammet inkopplat, trimpotentiometrar för bildinställning samt ett raster med avståndsringar för 12 respektive 24 kilometer framför bildröret.

 

Manöverpanelen var placerad i anslutning till Vapenpanelen. Där fanns nödvändiga strömställare och reglage för igångsättning av radarn samt för vissa operativa inställningar. Där ingick ekoförlängning, skalbelysning och ljusstyrkan på indikatorn, reglage för mottagarförstärkning och en återstartningsknapp om radarns säkerhetssystem löst ut samt ett enkelt mätinstrument för test.

Under en lucka fanns strömställare och reglage för teknisk underhåll. Där kunde bland annat injustering av optimal AFR göras och en Radarprovare för presentation av konstekon anslutas samt olika tester utföras med en omkopplare och en tryckknapp. Enheten behövde inte kylas och anslöts till flygplankablaget med skarvdon. 

 

Radargreppet med de taktiska manöverorganen var integrerat med flygmotorns gasreglage. Här ingick strömställare och reglage för TILL och FRÅN av sändning, ändring av mätområde 12 och 24 kilometer, strobmanövrering från 0 – 12 kilometer, strob- förflyttning UT eller IN för målväxling samt antennprogramväxling mellan 60 grader eller 6 grader. Det kombinerade reglaget anslöts elektriskt till flygplankablaget samtidigt som det mekaniskt monterades på armen för gasreglaget 

 

 

Radarfunktioner

PS02 olika funktioner kunde uppdelades i tre huvuddelar.

Grundläggande funktion

Denna funktion var förutsättning för att dom övriga. Den skulle åstadkomma detekterade ekopulser för presentation för piloten på indikatorn samt för signalbehandling för att tillgodose andra delsystem och externa dito. I denna funktion behövdes enheter som Sändaren, Antennen, Mottagaren och Indikator. Funktionen arbetade i stort som en klassik radar för presentation av målekot i höjd- och sidkordinaterna samt för presentation och målinmätning i avstånd. Sändarpulser med hög effekt sändes ut i en smal, 10 gr bred lob i antennens pekriktning. Efter reflexion från målet passerade radarekot tillbaka genom antennen via SM-VXL till mottagaren där ekot förstärktes och detekterades till videopulser. På Indikatorn presenterades sedan målekopulserna rätt i sitt rymdläge framför flygplanet och rätt i avstånd genom uppmättning av pulsgångtiden mellan radarn till målet och åter med ett tidsanpassat avståndssvep på indikatorn.

 

Signalbehandlande funktioner.

Dessa bestod av avancerade avionikkretsar dels för en utvärdering av målets avvikelse från antennens pekriktning för noggrann siktningsinformation till piloten i Sida och Höjd och dels för att åstadkomma automatisk avståndsföljningen på målet för de nödvändiga data till siktet för att detta skulle kunna verka optimalt vid inriktning av flygplanets olika vapen.

Avståndsföljesystemet

Detta system var mycket avancerat för sin tid och bestämde vilket utvärderade måleko som radarn skulle följa på. För ändamålet ingick i avioniken en noggrann svepgenerator för alstring av så kallade portpulser samt eko- och feldetektor, förstärkare, integratorer och reläfunktioner. Följningen uppnåddes med att det i radarn konstgjort eko, stroben på elektronisk väg kunde låsa fast i och följa på radarekot. För följningsstyrningen nyttjades en systemlösningen med två integratorer i serie varvid utsignalen från andra integratorn, målavståndet återmatades till strobsvepgeneratorn för att sluta reglerloopen i systemet. Konstruktionen definierade härvid även målaccelerationer varvid målföljningen med begränsare kunde hindra målföljning på målrörelser med orimliga accelerationer. Sytemlösningen gav även ett värde på närmandehastigheten till målet vilken dock inte utnyttjades i PS02 eller i siktet S-6B.

 

Målinriktningssystemet

Detta system var relativt enkelt och begränsades av att konstruktionen inte medgav automatisk antennföljning. Men antennsystemets tekniska utformning var ändå med sin roterande lob refererad till flygplanets centrumlinje synnerligen effektiv och gav god målutpekning till piloten. Målekosignalen var samma videosignal som till avståndssystemet. Genom att antennlobrotationen var excentrisk exponerades målet för reflektion av sändarpulserna olika lång tid samt var någonstans i antennvarvet målekot befann sig. Målekona presenterades på radarindikatorn på ett I-scop som en krökt ljuslinje liknande en korv vars avståndet till indikatorns centrum angav målavståndet. Korvens läge angav riktningen till målet och dess längd, som var beroende på antennlobens exponeringstiden över ekot varje varv vinkeln till målet. En fullständig ekoring erhölls när målet låg rakt fram och exponerade sig lika mycket i hela antennvarvet medan presentationen blev endast en kort korv om målet befann sig i ytterkant på lobrotationspaketet. Noggrannheten i riktningsavläsningen rakt fram förfinades genom att ett syntetiskt eko exponerat utanför i den riktning som piloten skulle styra flygplanet när målet avvek > 1 grader från centrumlinjen.

 

Manöverlogiksystemet

Med detta system uppdelades radarfunktionrerna i två huvuddelar, en Spaningsfunktion och en Siktningsfunktion. I systemet ingick omkopplande reläfunktioner för manuella och automatiska omkopplingar av skeden som ombesörjde att radarn arbetade i olika Moder. De förberedande styrningarna gjorde flygföraren med strömställare på Manöverpanelen och de direkt operativa inställningarna på strömställare och reglage på Radargreppet.

 

Spaningsprogrammet

Avsökning gjordes i ett roterande spiralt spaningsprogram inom en rymdkon mellan 60 grader och 6 grader med flygplanets nosriktning som referens. En svepcykel avverkades på 2 sekunder och avståndsföljning var ej möjlig.

 

Siktningsprogrammet

Då radarn skulle lämna uppgift om målavståndet till siktet beordrades den i ett 6 graders fast roterande Siktesprogram. Härvid frigjordes avståndsföljekretsarna och avståndföljning kunde ske på målekon under 12 kilometer. När stroben, som svepte 2 kilometer runt det med Radargreppet inställda avståndsläget sammanföll med målekot låste den automatiskt till ekot. Vid eventuell order från piloten om målväxling med knappar IN eller UT på Radargreppet frigjordes följningen ett kort moment varvid stroben sökte med viss hastighet mot kortare eller längre avstånd samt låste på nytt på första bästa måleko. Riktningsinformationen till målet intensifierades genom 6-gradersprogrammet samt av det syntetiska förlänga eko som presenterades utanför målekot i den riktning målet befann sig.

 

Förändringar

I ett sent skeda av PS02 operativa tid infördes modifieringar för att underlätta när radarn utsattes för Elektronisk störning i form av brus från målet, benämnd Egenstöning ES. En strömställare Låsning Bort infördes på samt mottagarens Förstärkningsreglage flyttas till Radargreppet för att enkelt kunna inställa mottagarens förstärkning för rikningsföljning på störningen på radarindikatorn.

 

Tekniska data

  • Sändaren: Pulsuteffekt på 50 kW, frekvens variabel 500 MHz inom X-bandet av markpersonalen. PRF 2380 Hz.

  • Antennsystem: Lobbredd 4.5 grader, Rotation 20 Varv / sekund, Spaningsprogram 60 – 6 gr, Siktningsprogram 6 grader konstant.

  • Mottagaren: Balanserad blandare, LO avstämbar inom 500 Mz, MF 60 MHz., total förstärkning 100 dB

  • Indikator: I-skop, 24 / 12 kilometers mätområde

  • Signalbehandling: Avståndsföljning inom 0.2 - 10 kilometer, avståndssignal till siktet 12 mV / meter. Riktningssignal vid > 1 grader avvikelse från centrumlinjen med maximal utbredning 170 grader

  • Räckvidd: Cirka 19.5 kilometer vid 1 kvadratmeters målarea.

Underhåll

  • I flygplanet på Division / Kompani, benämnd A-nivå utfördes Funktionsprov, Enhetsbyten och vissa Övrig reparationer.

  • På enheter vid Flottiljverkstad, benämnd B-nivå utfördes Enhetstillsyner och omfattande Reparationer till detaljnivå.

  • På enheter vid Central verkstad CVA, benämnd C-nivå utfördes Översyner och omfattande Reparationer till detaljnivå

Källor

SFI J35A Beskrivning och Handhavande

Underhållsföreskrift UFS J35A Tele

Utbildningsunderlag PS02

 

Skrivet av Göran Hawée

 

Senast uppdaterad 2024-12-13 / Hée