Allmänt
Denna franska radar från CSF (senare
Tomson-CSF Cyrano) togs fram på kort tid för montering i
J35A vid leverans från SAAB
1960. I Kungliga Flygförvaltningens KFF specifikation framgick
att den anskaffades för att vara till hjälp för flygföraren vid
målspaning och målinriktning samt för målinmätning till
siktesutrustningen för beräkning vid inriktning av ostyrda vapen
samt robotvapen.
Priset per station var cirka 150 000
svenska kronor.
För pilotundervisning i handhavande
monterades en station i nosen på en Tp 83 Pembrok.
Radarn var en kombinerad
Spanings- och Siktesradar av Pulstyp,
därav beteckningen PS. PS02/A hade i sin funktion
ett signalutbyte med
Sikte S-6B.
Radarns huvuduppgift var dels
att lämna avståndsdata till det kombinerade dag- och
mörkersiktet S-6B vid olika typer av anfall med Automatkanoner
AKAN eller Jaktrobot
RB24B med
IR-målsökare samt riktningsangivelse vid anfall med RB24B. Detta
kom att prägla radarns relativt enkla konstruktion som bland
annat inte medgav automatisk antennföljning. För ändamålet hade
radarn ett Spaningsprogram till hjälp för att hitta målet och
ett Siktningsprogram, där flygplanets nosriktning utgjorde
referens och som flygföraren med hjälp flygplanmanöver kunde
inrikta RB24B målsökare. Flygplanets radar var alltså den
osynliga och nödvändiga länken mellan jaktflygplanet och målet
speciellt i moln och i mörker
Konstruktion och uppbyggnad
Allmänt
PS02/A var utformad för att passa in
i flygplanets konstruktion avseende utrymme samt med ett antal
utbytbara underenheter i sitt Stativ för att förenklat vid
service och felsökning.
Utrustningens bestod av fem huvudenheter.
Två av dessa, Antennen och Sändtagaren (sändare/mottagare) var
placerade i nosutrymmet bakom en glasfiberlaminerad Radom. De
tre övriga, Indikator, Manöverlåda och Radargrepp var placerade
i förarkabinen. Enheternas avionik anslöts till stativet och
till flygplanets kablage med skardon av olika typer. Hela
utrustningen kyldes med luft direkt eller indirekt från
flygplanets kabinluftsystem samt var innesluten i kabinmiljön.
Enheter i nosutrymmet
Antennenheten var av
konventionell paraboltyp med hydraulisk drivning för lobrotation
i olika sökprogram samt hade elektriska manövrering av mekaniken
för de två programmen. Vågledare med roterande skarv förmedlade
mikrovågorna ut och in till Sändtagaren och en fyrbent resolver
kordinerade läget i varvet till Indikatorns avståndssvep.
Avioniken på anntennen anslöts till stativet via skarvdon samt
dess hydraulik via slanganslutningar.
Sändtagaren bestod av ett
Stativ vilket innehöll Sändare och
Mottagare samt enheter för Kraftomvandling
och Signalbehandling.
Sändaren utgjordes av
en Modulator bestående av komponenter för Högspänning,
Pulsbehandling och till- och frånslagskretsar, allt innesluten i
en behållare samt en utvändigt monterad Cellmagnetron och
pulstransformator. Elektroniken i sändaren anslöts till stativet
via skarvdon och i modulatorutrymmet, som var trycktätt
cirkulerade en fläkt luften för kylning samt utvändigt en
speciell fläkt för kylning av magnetronen och
pulstransformatorn.
Mottagaren bestod av en
Lokaloscillatorn LO, Blandare BL och
Sändare-Mottagareväxlare SM-VXL, en Förförstärkare FF
och en Mellanfrekvensförstärkare MF. LO var en mekaniskt
och elektriskt frekvensomställningsbar Reflexklystron som kunde
styras av en Automatisk frekvensregleringsenhet AFR inom
sändarfrekvensområdet. BL och AVXL bestod av en klassisk
Dubblexer med ett aktivt TR-rör som skydd av mottagaren vid
sändning. MF hade en linjär LIN förstärkning och kunde styras av
en manuell förstärkningsreglering MKR och en Automatisk
känslighetsregleringsenhet AKR. Videon från MF nyttjades för
indikatorpresentationen samt till signalbehandling i
följningssystemen. Enhetens olika delapparater var samlade
ovanpå stativet och anslöts elektriskt till detsamma med egna
skarvdon av plugg-in typ samt kyldes med förbipasserande
returluft från stativet.
Kraftomvandling
Likriktarenheten omvandlade
flygplanets växelströmsförsörj-ning till ofiltrerade
likspänningar av olika storlek samt anpassade glödspänningar.
Den innehöll transformatorer och likriktare monterade direkt på
chassit för direktkylning genom termisk värmeavledning samt hade
lättåtkomliga mätuttag och säkringar på fronten. Enheten anslöts
elektriskt automatiskt till stativet vid montering genom
blue-ribbon-skarvdon.
Stabilisatorenheten
filtrerade och stabiliserade noggrant de ofiltrerade
likspänningarna och de anpassade glödspänningarna innan matning
till de signalbehandlande funktionskretsarna. I enhetens avionik
ingick elektronrör och transformatorer samt
justeringspotentiometrar av olika dimensioner Komponenterna var
monterade på enhetens chassi och anslöts elektriskt till
stativet samt kyldes i likhet med Likriktarenheten.
Signalbehandling
Avioniken i de signalbehandlande enheterna
bestod av många moderna miniatyrkomponenter av sub-format i
många fall arrangerade i speciella Komponentblock. I
blockens överdel av metall var elektronrör, reläer och
eventuella potentiometrar samlade. Dessa var anslutna till
övriga komponenter vilka var inpackade i en metallram med massa
i blockets nedre del. I botten på blocket fanns
anslutningspinnar som passade i speciella socklar i enheternas
chassi. Blocken var skruvade till enheternas chassi och lätta
att byta vid felavhjälpande service. Härvid avleddes också dess
uppvärmning termiskt till chassit som i sin tur kyldes med
förbipassernade direkluft.
Pulsenheten tillverkade
huvudsynkpulser till sändaren och avståndssystemet samt
ombesörjde att svepspänning alstrades för avlänkning av
Indikatorns katodstrålerör. Enheten åstadkom även att
videosignaler förstärktes och anpassades till radarindikatorn
och avståndsenheten samt att de riktsignalpulser som
möjliggjorde en noggrann inriktning av flygplanet mot målet
alstrades. Komponenterna i enheten bestod av effektförstärkande
elektronrör och ett flertal potentiometrar som ingick i fem
olika Komponentblock monterade på det direktkylda chassit.
Enheten hade mätuttag på fronten samt kopplades elektriskt till
stativet med ”blue-ribbon”-kontakter.
Avståndsenheten ombesörjda
all signalbehandling för radarns avståndsföljning på målekot.
Där ingick tillverkning av konstgjord intern avståndsport,
benämnd strobpuls, kretsar för ekodetektering och
ekodiskriminering, följeintegratorer, AKR-reglerande kretsar
samt ett antal systemreläfunktioner. Denna enhet hade avgjort
flest miniatyrkomponenter och innehöll nio Komponentblock.
På dess front fanns många testuttag samt potentiometer för
grundbrusnivån i mottagaren och den kyldes och anslöts till
stativet på samma sätt som Pulsenheten.
Enheter i förarkabinen
Indikatorn var centralt monterat i instrumentpanelen
under siktet. Det innehöll förutom ett katodstrålerör även
högspänningslikriktare och avlänkningsspolar. På dess front
fanns indikeringslampor när sändaren var i drift och
siktningsprogrammet inkopplat, trimpotentiometrar för
bildinställning samt ett raster med avståndsringar för 12
respektive 24 kilometer framför bildröret.
Manöverpanelen var placerad i
anslutning till Vapenpanelen. Där fanns nödvändiga strömställare
och reglage för igångsättning av radarn samt för vissa operativa
inställningar. Där ingick ekoförlängning, skalbelysning och
ljusstyrkan på indikatorn, reglage för mottagarförstärkning och
en återstartningsknapp om radarns säkerhetssystem löst ut samt
ett enkelt mätinstrument för test.
Under en lucka fanns strömställare och
reglage för teknisk underhåll. Där kunde bland annat injustering
av optimal AFR göras och en Radarprovare för presentation av
konstekon anslutas samt olika tester utföras med en omkopplare
och en tryckknapp. Enheten behövde inte kylas och anslöts till
flygplankablaget med skarvdon.
Radargreppet med de taktiska
manöverorganen var integrerat med flygmotorns gasreglage. Här
ingick strömställare och reglage för TILL och FRÅN av sändning,
ändring av mätområde 12 och 24 kilometer, strobmanövrering från
0 – 12 kilometer, strob- förflyttning UT eller IN för målväxling
samt antennprogramväxling mellan 60 grader eller 6 grader. Det
kombinerade reglaget anslöts elektriskt till flygplankablaget
samtidigt som det mekaniskt monterades på armen för gasreglaget
Radarfunktioner
PS02 olika funktioner kunde uppdelades i
tre huvuddelar.
Grundläggande funktion
Denna funktion var förutsättning för att
dom övriga. Den skulle åstadkomma detekterade ekopulser för
presentation för piloten på indikatorn samt för signalbehandling
för att tillgodose andra delsystem och externa dito. I denna
funktion behövdes enheter som Sändaren, Antennen,
Mottagaren och Indikator. Funktionen arbetade i stort
som en klassik radar för presentation av målekot i höjd- och
sidkordinaterna samt för presentation och målinmätning i
avstånd. Sändarpulser med hög effekt sändes ut i en smal, 10 gr
bred lob i antennens pekriktning. Efter reflexion från målet
passerade radarekot tillbaka genom antennen via SM-VXL till
mottagaren där ekot förstärktes och detekterades till
videopulser. På Indikatorn presenterades sedan målekopulserna
rätt i sitt rymdläge framför flygplanet och rätt i avstånd genom
uppmättning av pulsgångtiden mellan radarn till målet och åter
med ett tidsanpassat avståndssvep på indikatorn.
Signalbehandlande funktioner.
Dessa bestod av avancerade avionikkretsar
dels för en utvärdering av målets avvikelse från antennens
pekriktning för noggrann siktningsinformation till piloten i
Sida och Höjd och dels för att åstadkomma automatisk
avståndsföljningen på målet för de nödvändiga data till siktet
för att detta skulle kunna verka optimalt vid inriktning av
flygplanets olika vapen.
Avståndsföljesystemet
Detta system var mycket avancerat för sin
tid och bestämde vilket utvärderade måleko som radarn skulle
följa på. För ändamålet ingick i avioniken en noggrann
svepgenerator för alstring av så kallade portpulser samt eko-
och feldetektor, förstärkare, integratorer och reläfunktioner.
Följningen uppnåddes med att det i radarn konstgjort eko,
stroben på elektronisk väg kunde låsa fast i och följa på
radarekot. För följningsstyrningen nyttjades en systemlösningen
med två integratorer i serie varvid utsignalen från andra
integratorn, målavståndet återmatades till strobsvepgeneratorn
för att sluta reglerloopen i systemet. Konstruktionen
definierade härvid även målaccelerationer varvid målföljningen
med begränsare kunde hindra målföljning på målrörelser med
orimliga accelerationer. Sytemlösningen gav även ett värde på
närmandehastigheten till målet vilken dock inte utnyttjades i
PS02 eller i siktet S-6B.
Målinriktningssystemet
Detta system var relativt enkelt och
begränsades av att konstruktionen inte medgav automatisk
antennföljning. Men antennsystemets tekniska utformning var ändå
med sin roterande lob refererad till flygplanets centrumlinje
synnerligen effektiv och gav god målutpekning till piloten.
Målekosignalen var samma videosignal som till avståndssystemet.
Genom att antennlobrotationen var excentrisk exponerades målet
för reflektion av sändarpulserna olika lång tid samt var
någonstans i antennvarvet målekot befann sig. Målekona
presenterades på radarindikatorn på ett I-scop som en krökt
ljuslinje liknande en korv vars avståndet till indikatorns
centrum angav målavståndet. Korvens läge angav riktningen till
målet och dess längd, som var beroende på antennlobens
exponeringstiden över ekot varje varv vinkeln till målet. En
fullständig ekoring erhölls när målet låg rakt fram och
exponerade sig lika mycket i hela antennvarvet medan
presentationen blev endast en kort korv om målet befann sig i
ytterkant på lobrotationspaketet. Noggrannheten i
riktningsavläsningen rakt fram förfinades genom att ett
syntetiskt eko exponerat utanför i den riktning som piloten
skulle styra flygplanet när målet avvek > 1 grader från
centrumlinjen.
Manöverlogiksystemet
Med detta system uppdelades
radarfunktionrerna i två huvuddelar, en Spaningsfunktion och en
Siktningsfunktion. I systemet ingick omkopplande reläfunktioner
för manuella och automatiska omkopplingar av skeden som
ombesörjde att radarn arbetade i olika Moder. De
förberedande styrningarna gjorde flygföraren med strömställare
på Manöverpanelen och de direkt operativa inställningarna på
strömställare och reglage på Radargreppet.
Spaningsprogrammet
Avsökning gjordes i ett roterande spiralt
spaningsprogram inom en rymdkon mellan 60 grader och 6 grader
med flygplanets nosriktning som referens. En svepcykel
avverkades på 2 sekunder och avståndsföljning var ej möjlig.
Siktningsprogrammet
Då radarn skulle lämna uppgift om
målavståndet till siktet beordrades den i ett 6 graders fast
roterande Siktesprogram. Härvid frigjordes
avståndsföljekretsarna och avståndföljning kunde ske på målekon
under 12 kilometer. När stroben, som svepte 2 kilometer runt det
med Radargreppet inställda avståndsläget sammanföll med målekot
låste den automatiskt till ekot. Vid eventuell order från
piloten om målväxling med knappar IN eller UT på Radargreppet
frigjordes följningen ett kort moment varvid stroben sökte med
viss hastighet mot kortare eller längre avstånd samt låste på
nytt på första bästa måleko. Riktningsinformationen till målet
intensifierades genom 6-gradersprogrammet samt av det syntetiska
förlänga eko som presenterades utanför målekot i den riktning
målet befann sig.
Förändringar
I ett sent skeda av PS02 operativa tid
infördes modifieringar för att underlätta när radarn utsattes
för Elektronisk störning
i form av brus
från målet, benämnd Egenstöning ES. En strömställare
Låsning Bort infördes på samt mottagarens Förstärkningsreglage
flyttas till Radargreppet för att enkelt kunna inställa
mottagarens förstärkning för rikningsföljning på störningen på
radarindikatorn.
Tekniska data
-
Sändaren: Pulsuteffekt på 50
kW, frekvens variabel 500 MHz inom X-bandet av markpersonalen.
PRF 2380 Hz.
-
Antennsystem: Lobbredd 4.5 grader, Rotation 20
Varv / sekund, Spaningsprogram 60 – 6 gr, Siktningsprogram 6
grader konstant.
-
Mottagaren: Balanserad
blandare, LO avstämbar inom 500 Mz, MF 60 MHz., total
förstärkning 100 dB
-
Indikator: I-skop, 24 / 12 kilometers
mätområde
-
Signalbehandling:
Avståndsföljning inom 0.2 - 10 kilometer, avståndssignal till
siktet 12 mV / meter. Riktningssignal vid > 1 grader avvikelse
från centrumlinjen med maximal utbredning 170 grader
-
Räckvidd: Cirka 19.5
kilometer vid 1 kvadratmeters målarea.
Underhåll
-
I flygplanet på Division /
Kompani, benämnd A-nivå utfördes Funktionsprov, Enhetsbyten och
vissa Övrig reparationer.
-
På enheter vid
Flottiljverkstad, benämnd B-nivå utfördes Enhetstillsyner och
omfattande Reparationer till detaljnivå.
-
På enheter vid Central
verkstad CVA, benämnd C-nivå utfördes Översyner och omfattande
Reparationer till detaljnivå
Källor
SFI J35A Beskrivning och Handhavande
Underhållsföreskrift UFS J35A Tele
Utbildningsunderlag PS02
Skrivet av Göran Hawée
Senast uppdaterad 2024-12-13 / Hée
|