|
Allmänt
Alla versioner av
flygplan 35 Draken
blev utrustade med ett STALL-varningssystem SVS vars uppgift var
att upplysa flygföraren om flygplanets anfallsvinkel, även kallat ALFA
samt att varna när flygplanet närmade sig STALL-gränsen.
ALFA-indikeringen var även ett bra komplement till flygplanets
fartmätare emedan ALFA i princip alltid var proportionell mot
flygplanets fart vid varje specifik flygvikt.
I systemets avionik ingick olika givare, en elektronikenhet, en
indikator, samt en varningsanordning bestående av pulsgivare och
vibrator placerad på styrspaken.
Systemet innehöll även enheter för funktionskontroll.
Konstruktion
Anfallsvinkelgivaren var placerad på höger
sida av flygplanets nos och kände med en utstickande prob den omgivande
luftens strömningsriktning. Dess elektriska givare avgav signal
proportionell mot anfallsvinkeln till elektronik-enheten. En värmeslinga
motverkade isbildning i proben.
Roderlägesgivarna var placerade i vardera vingens roder-mekanism.
Dess potentiometrar avgav mot varje roderläge proportionella signaler
till elektronikenheten.
Anfallsvinkelindikatorn utgjordes av ett vridspoleinstrument med
en skala graderad från 0 till 30 grader som angav vinkeln mellan
flygplanets X-axel och fartvektorn, d v s flygplanvingens anfallsvinkeln
gentemot luftens strömningsriktning.
Vibratorn var integrerad i styrspaken och bestod av en
vrid-magnet vars rörelse överfördes till en metalltunga som i vila var
infälld i styrspakens framsida. Den gav dels ett högt knackande ljud och
dels påverkade den kraftigt flygförarens fingrar när varning angavs.
Pulsgivaren lämnade vid signal om varning en pulserande spänning
med en frekvens av 15 Hz till vibratorn på styr-spaken.
Elektronikenheten utgjorde den analoga signalbehandlande enheten.
Den bestod av operationsförstärkare, filterkretsar, reläer,
triggerkretsar och en strömförsörjningsenhet. I enheten utvanns
primärsignalerna från givarna för ALFA-vinkeln och Rodervinkel. Efter
behandling delades signalerna upp i indikator- och varningskanaler vilka
styrde ALFA-indikatorn respektive Vibratorn när villkor förelåg för
varning.
Testsignalgivaren innehöll kretsar som ersatte ALFA-givaren vid
funktionskontroll och lämnade med tidsdifferans två fasta ALFA-signaler
motsvarande 0 gr och 13 gr.
Övriga komponenter nödvändiga för systemets totalfunktion
utgjordes av Tidreläer, Manöverreläer och
Mikroströmställare, Omkopplare, Testströmställare och
Automatsäkringar vilka sammankopplades med de olika apparaterna
genom flygplanets elkablage.
Funktion
Till elektronikenheten inkom signaler från dels
ALFA-givaren och roderlägesgivarna och dels olika villkor för ändring av
programstrukturen samt för funtionskontroll.
För omvandling och bearbetning av signalerna delades signalerna upp i
två kanaler.
Indikeringskanalen hade som uppgift att dels styrde
ALFA-indikatorns utslag och dels vara delaktig i varnings-beräkningen.
ALFA-givares utsignal, som var proportionell mot flygplanets ALFA-vinkel
filtrerades och uppdelas i en delkanal för derivering och förstärkning,
där anfallsvinkelns tillväxthastigheten utvanns s k ALFA´ (prick) och en
delkanal för enbart lägesförstärkning. Efter summering av de båda
delkanalerna och filtrering matades utspänning till ALFA-indikatorns
vridspole vilken representerande dels den aktuella ALFA-vinkeln och dels
ALFA´ -tillskottet vilket var avpassat så att det kompenserade för
tröghet och eftersläpning i ALFA-instrumentet.
Varningskanalens uppgift var att starta vibratorn om det
aktuella flygfallet medförde risk för överstegring. Roderlägesgivarnas
utsignaler filtrerades och summerades varefter de deriverades för
utvinning av den rodervinkel-hastighet som initierades av flygföraren.
Efter förstärkning och summering med signaler representerande ALFA och
ALFA´ påfördes summasignalen en triggerkrets vars nivå representerade
varningströskeln. När flygplanets ALFA-vinkel, ALFA-vinkelhastighet och
rodervinkelhastighet var sådana att gränsen för överstegring av
flygplanet närmade sig matade triggerkretsen en spänning till
Pulsgivaren som matade pulser till Vibratorn på styrspaken.
SVS känsligheten kunde ändras från kabinen samt från
landställsströmställare genom att ändra förstärkningen i respektive
kanaler. Vid exempelvis yttre vapenlast kunde ”Tidig” varning erhållas
och vid ”Utfällt landställ” och flygplanet i luften valdes automatiskt
mindre känslighet. Vid flygstart var övergången till normal känslighet
fördröjd 10 sek efter infällning av landstället för att undvika obefogade
varningar samt på marken var drivspänningen till Vibratorn bortkopplad.
Funktionskontroll FK utfördes alltid med flygmotorn i
drift för att erhålla styrsystemfunktion.
FK startades med ”Test”-strömställaren i kabinen. ALFA-givaren
kopplades då bort och en fast spänning motsvarande 0 gr påfördes
elektronikenhetens ingång. Efter två sek ökar inspänningen till
motsvarande 13 gr ALFA samt förbikopplas landställsbrytaren.
ALFA-indikatorn, som visat 0 gr stiger upp mot 13 gr men på grund av
ALFA´-tillskottet fås en översväng upp till 17-18 gr varvid varning
erhålls under 0.6 sek. Därefter stabiliserar sig ALFA-visaren på 13 gr.
Flygföraren ansätter måttlig spakrörelse rakt bakåt varvid utsignaler
från roder-lägesgivarnas förändring initierar varning. Sedan ansätter
flygföraren skevroderutslag varvid ingen varning skall initieras
varefter testen är avslutad.
Skrivet av Göran Hawée
Senast uppdaterad 2009-06-04.
Källor:
Beskrivning Flygplan 35 del 2,
SFI Flygplan 35 Beskrivning och Handhavande
|
