CVA-KVARNENS FRÖFÖRÄDLING

 

 

Av Knut Rune ”Martin” Carlsson

 

En anekdot som bygger på det jag minns av min tid som lärling på CVA och hur en från stadsmakterna riktad satsning på yrkesutbildning kan förädla en springschas till ingenjör.

 

 

INNEHÅLL

INLEDNING

Inledande funderingar

Första anställningen

MIN TID PÅ CVA

Lärlingsskolan

Den 3:e februari 1960

Värnplikten

Teknis

CVA i Arboga

Bröllop

Dokumentation och Test

MTBF-prov Autotest

Fortsättning

 

 

INLEDNING

En kvarn är en anordning som kan drivas manuellt:

 

 

eller med hjälp av extern energitillförsel:

 

 

Kvarnen används för att mala frön och skilja ”agnarna från vetet”. Jag föredrar den mer positiva beskrivningen att kvarnens uppgift är förädling av frön.

 

Ordet frö används i det svenska språket med många olika betydelser men fröets inneboende uppgift är att utvecklas till något som finns lagrat i dess gener, hur snabbt och framgångsrikt denna utveckling går är helt beroende av den omgivande miljö som fröet råkat hamna i.

 

Inledande funderingar

Redan i skolåldern när jag under sommarloven lyckades tjäna mina första kronor föddes en ide och önskan om att göra affärer, att köpa saker till ett pris för att senare sälja till ett högre pris. Varifrån denna önskan kom har jag svårt att förstå eftersom alla i min omgivning med få undantag arbetade och tjänade pengar åt andra. Alla fäder cyklade tidigt varje morgon, sommar som vinter, till sina arbeten för att utföra tjänster åt någon som insett att förtjänsten i kronor blev större om många kunde övertygas om att en fast anställning till en bra lön var den bästa lösningen för att förse familjen med mat och husrum. När denne någon inte fick tillräcklig avkastning i kronor för sina generösa erbjudanden upphörde behovet av arbetskraft och arbetslöshet och brist på pengar hos den ”fast anställde” uppstod. Jag förutsatte mig tidigt att bli någon som genom köp och sälj av produkter och tjänster kunde undvika att bli helt beroende av andra människor för min försörjning. Trädgårdsmästaren blev lite av min idol eftersom han alltid var glad och mycket engagerat pratade med sina blommor och grönsaker, han var aldrig stressad även när förtjänsten var svag.

 

Tyvärr kom mitt behov att tjäna pengar i vägen för min tidiga utbildning och även om min yrkesbana fick en gratisstart inom Flygvapnet förblev bristen på formell dokumenterad högskoleutbildning en hämsko under hela min yrkesverksamma tid, detta beroende av företagens tvivelaktiga mall för att bedöma kompetens. Kombinationen av en önskan att tjäna pengar och testosteron tillväxten var de absolut största anledningarna till att jag i ett lyckorus snabbt närmade mig det kanske för de flesta oundvikliga ekorrhjulet.

 

Så blev det .

 

Första anställningen

1955-1957

 

Alla ville att jag skulle studera vidare, men inte jag. Min äldre bror jobbade på posten och tjänade ”massor” med pengar, han hade köpt motorcykel och jag ville ha en moped. Allt tjat om läroverket var för mina döva öron och pappa konstaterade ” vill du inte så behöver du inte” Jag hade bra betyg från 7:an i folkskolan så när jag sökte ett jobb som trainee på sparbanken blev jag kallad på intervju.  Ingen kan vara sämre förberedd på en anställningsintervju än vad jag var. Jag tror säkert att mamma såg till att jag var ”hel och ren” men vad en anställningsintervju innebar hade ingen berättat. Bankdirektören som välkomnade mig var väldigt vänlig och berömde mig för mitt fina betyg och efter att jag svarat på en del inledande frågor ville han att jag på 5 minuter skulle göra en avskrift för hand från mitt avgångsbetyg. Det klarade jag galant när det gällde tiden, problemet uppstod när direktören skulle läsa mina kråkfötter som skrivits med höger hand trots att jag är vänsterhänt. Han lovade att återkomma men än har jag inte hört något.

 

I tidningen hittade jag en liten annons där Hakonbolaget sökte springschas/lagerarbetare. Jag ringde upp lagerchefen som stod som referens och det resulterade i min första fasta anställning. Arbetstiden startade 07.00 och slutade 17.00 men eftersom jag cyklade förbi posten på morgonen föll det på min lott att 6.45 tömma postboxen. Vi arbetade till 13.00 på lördagarna utan avbrott för lunch. I jobbet ingick tjänstecykel som var utrustad med en stor lasthållare framför styret och en bred pakethållare baktill. Många springschasar hade på den tiden 3-hjuliga cyklar och en del var utrustade med mopedmotor. Jag minns att det var status ibland oss springschasar att få tjänstemoped men det var aldrig aktuellt för mig eftersom jag var 14 år. Av min lön på 50kr i veckan sparade jag det mesta och kunde efter en tid köpa en klarinett som inte fick alltför stor uppmärksamhet jämfört med mopeden. Klarinetten byttes senare mot en Levin-gitarr som rönte samma öde men som kanske åter kommer till nytta hos något barnbarn.

 

När jag på våren 1957 började lessna på allt cyklande fick jag erbjudande att börja som lagerarbetare men jag kände att det var inte det jag ville syssla med. Återigen hittade jag en annons i tidningen där Flygvapnet sökte ungdomar till sin 4-åriga lärlingsutbildning. Jag klippte ut annonsen och med den i fickan tog jag, utan mina föräldrars vetskap, kontakt med arbetsförmedlingen.

 

När jag nästan glömt min ansökan fick jag ett brev att jag skulle infinna mig i Arboga en onsdag kl.8.00 för antagningstest.

 

Så blev det.

 

MIN TID PÅ CVA

1957 – 1971

 

Pappa och mamma släppte av mig på Stora Nygatan i Arboga utanför den adress som angavs i brevet. Vi kom överens att de skulle hämta mig efter 16.00 och de åkte vidare till min moster som då var bosatt i Köping.

 

Efter lite sökande hittade jag ett meddelande med ett flygvapenemblem på en dörr, där gick jag in. En trappa upp i huset hörde jag att det fanns folk så jag gick upp. En vithårig herre kom mig till mötes och frågade om mitt passerkort. Jag förstod inget och svarade med mitt namn. Förvånad motade han ner mig för en annan trappa med uppmaning att jag skulle skriva in mig. Hur jag kom in första gången förstår jag inte än i dag för innanför dörren efter en kortsida fanns ett skrivbord med en vakt. Han var säkert lika förvånad som jag eftersom jag kom från fel håll och bad om ett passerkort. Det var min första kontakt med försvarsmakten och byråkratin. Det tog säkert 10-15 minuter för vakten att försäkra sig om att jag var jag, men jag fick mitt handskrivna passerkort .

 

Jag stegade upp för trappan igen och kände mig nu mycket välkommen av den vithårige, blev anvisad en plats vid en skolbänk, och väntade på information om vad som skulle hända. Rummet fylldes nu snabbt av andra sökande och uniformsklädda människor . När lugnet infunnit sig i salen hälsades vi välkomna av Holger Mörk som presenterade sig som lärlingsskolans föreståndare. Han berättade hur uttagningarna skulle gå till och avslutade med att gratulera oss för att vi kommit till dessa uttagningar. Det var första dagen och lika många var kallade till dagen efter. Han berättade att han valt ut 40 st. från mer än 200 sökande. Jag växte i självförtroende samtidigt som jag sakta började inse vad jag skulle utsättas för. Förmiddagen kl.9-12 skulle användas för teoretiska frågor och eftermiddagen 13-16 för praktiska övningar. Vi informerades om att vi kunde lämna in våra uppgifter när vi ansåg oss klara.

 

Pappersbunten med frågor och tester avsedda för förmiddagen var imponerande. Frågorna tyckte jag var lätta men många av testerna var knepiga. Jag har i efterhand fått information om att en del tester var lånade från intagningen av fältflygare. Ett fåtal frågor gällde engelska språket men det var inget problem eftersom jag pluggat extra på ABF. Jag lämnade in mina svar 11.30 när flertalet fortfarande satt kvar.

 

Eftermiddagens praktiska tester var roliga men krävde en hel del koncentration. Jag kommer inte ihåg så många men en svagströmsuppgift kommer jag väl ihåg. Den skulle utföras under tidtagning med uppsikt av en lärare och innebar att man skulle tända en lampa genom att med hjälp av 2 kablar ansluta ett batteri. Mellan batteriet och lampan fanns en mängd plintar och lösa kopplingsbyglar som enligt instruktionen fick användas vid behov. Jag tyckte det var snurrigt och anslöt en kabel direkt mellan batteriets + pol och lampans mitt och den andra direkt mellan – och lampans sockel. Den tändes givetvis omgående vilket inte var så självklart för många som blandade in diverse byglar och plintar.

 

Jag stapplade ut på Stora Nygatan 16.15 där pappas Simca väntade, jag tror att jag somnade i baksätet innan vi hunnit lämna Arboga. Jag var inte van att vara koncentrerad så många timmar samma dag, jag hade aldrig behövt det tidigare, men denna gång ville jag verkligen lyckas och när anspänningen var över var jag fruktansvärt trött.

 

I augusti fick jag antagningsbesked att jag skulle infinna mig vid vaktlokalen på CVA den 7 september. I brevet fanns också information om elevhemmet där jag skulle bo och en del praktiska råd om kläder och logistik.

Jag jublade. Parkerade Hakonbolagets schascykel för gott och såg förädlingsmöjligheter!

 

Så blev det.

 

Lärlingsskolan

1957-1961

 

Att bli antagen till Flygvapnets 4-åriga lärlingsutbildning var ingen garanti för sysselsättning de kommande 4 åren. Vi var 16 elever som antogs men fick som första information klart för oss att det gällde för en testperiod på 6 månader. Under den tiden testades vi både teoretiskt och för praktiskt handlag. Jag var faktiskt orolig för mina teoretiska färdigheter eftersom nästan alla mina klasskamrater avlagt realexamen. Det var 13 elever som fick klartecken att fortsätta däribland jag.

 

Elevhemmet ägdes av KFUM (Kristliga Föreningen Unga Män) och drevs av en husfar en husmor och 2 ekonomibiträden. Flygvapnet sponsrade hela verksamheten till 100 % och jag kvitterade som första års elev dessutom ut 15kr i veckan som fickpengar.

 

Den första rundvandringen på CVA var imponerande och den avslutades i hangaren på flygfältet där vi fick ingående presentationer av 29:an Flygande tunnan och 32:an Lansen. Det visades också planscher på flygvapnets nya fighter 35:an Draken.

 

 

 

På elevhemmet placerades jag först i ett 3-mans rum. Vi väcktes 06.00 varje morgon via en central ringning. Efter snabba ryck i lägenhetens enda badrum, som delades av 8 personer, var det frukost i matsalen och en promenad på 1km till CVA s (Centrala Flygverkstaden i Arboga) bergverkstad där alla skulle anmäla sin ankomst via en stämpelklocka senast 07.12. På lunch rasten mellan 11.12 – 12.00 promenerade vi till Elevhemmet och tillbaka. Vi slutade 16.12 varje dag vilket innebar att vi sällan såg solen under den mörka årstiden. Solen fick vi uppskatta på söndagarna och sommarlovet som bara varade 3 veckor.

 

De första 6 månaderna tillbringade vi på den inbyggda verkstadsskolan där alla typer av maskiner och verktyg för mekanisk bearbetning fanns. Vi fick lära oss att, svarva, fräsa, slipa, borra, kippa och nita inte att förglömma alla plåtslagarjobb och filning. Vi fick tillverka olika verktyg från ritningsunderlag som innehöll mått och toleranser. Varje tillverkning skulle godkännas innan man fick en ny uppgift. För det mesta gick det bra men ibland blev det ”varg”

       

 

       

 

Parallellt med den inledande verkstadsutbildningen startade teorikurserna. Alla elever läste först alla ämnen tillsammans. Jag hade sökt till Telelinjen, det fanns dessutom Motor- och Instrumentlinjer. Efter 6 månader startade lärlingsutbildningen vilket innebar att vi hade teorilektioner på förmiddagarna och på eftermiddagarna handledd praktikutbildning ute på avdelningarna. CVA var Flygvapnets största underhållsverkstad med c:a 2000 anställda. Teorilektionerna innefattade matematik, fysik, kemi, ritteknik, verkstadslära, elteknik, radioteknik, radarteknik och teleteknik. Ingen språkutbildning ingick så jag tog korrespondenskurser i Engelska på Hermods brevinstitut. Det innebar att man fick undervisningsmaterialet brevledes. Varje så kallat brev avslutades med ett frågeformulär som besvarades och skickades in till Hermods för rättning. Denna studieform var mycket populär på 50-talet. Kostnaderna för brevstudierna stod pappa för.

 

 

Utbildningen framskred planenligt för mig med praktik på alla avdelningar och jag blev mer och mer imponerad och intresserad av den teknik som möjliggjorde att ett flygplan i höga farter kunde manövreras, spåra och ta strid med fientliga flygplan. Eftersom CVA var en underhållsverkstad kom mitt intresse att koncentreras till hur man på bästa sätt kan testa funktionalitet och driftsäkerhet hos dessa avancerade system.

 

Gossarna från elevhemmet hade även många intressen i Arbogas sociala liv. Ett starkt minne från den första tiden var när tre av oss besökte det som skulle vara en ungdomsgård men som visade sig vara hemvist för stadens raggare. Vi kände oss inte speciellt välkomna även om det inte gick till handgripligheter. Handgripligheter inträffade däremot ganska ofta när vi var ute på dans i regionen eftersom Arbogapojkarna hade förutfattade meningar om oss som flicktjusare och gärna bjöd upp till fajter. Kanske berodde svartsjukan på att vi ibland bjöd in stadens flickor till samkvämskvällarna på elevhemmet där det utvecklades en del parrelationer. Jag åkte ofta buss till mina föräldrar över helgen men bland de som stannade kvar i Arbogas nöjesliv blev många fast för livet.

 

Pengar var ständigt en bristvara vilket blev speciellt kännbart när jag träffade mina gamla kompisar. Det fanns ingen arbetslöshet på 50-talet och alla tjänade pengar, bodde kvar hos sina föräldrar och unnade sig nya kostymer både höst och vår vilket jag lärde mig utnyttja på så sätt att jag vid några tillfällen mycket billigt köpte deras avlagda svidar.

 

Den 3:e februari 1960

Av allt jag upplevt hittills har den trafikolycka som drabbade mig den dagen kanske haft den största och snabbaste påverkan på min personliga utveckling. Varför återkommer jag till längre fram.

 

Vad som hände veckorna före, på och veckorna efter detta datum har jag fått återberättat för mig. Jag drabbades av minnesförlust.

 

Det var onsdag och jag och en kamrat gick som vanligt till fots från elevhemmet mot Arboga iklädda kostym, slips och vit skjorta för vi skulle besöka Stadskällaren där det var dans. Vi gick på vägens högra sida eftersom det var vänstertrafik. Det var ganska höga snövallar och min kamrat gick snett framför mig. Tyvärr kom bakifrån den mycket kraftigt berusade Fru Molin körande i sin Folkvagns-pickup. Hon mejade ner oss båda men jag som gick längst bak fick ta smällen från bilfronten. Vi hamnade långt ut på gärdet och bilen fastnade i diket. Som tur var klarade sig min kamrat nästan oskadd och hittade mig snarkande och blodig i en snödriva. Han sprang upp på vägen där det kommit en annan bil som snabbt åkte till närmaste hus för att larma ambulans. Samtidigt försökte Molinskan att backa upp bilen ur diket och när hon misslyckades gick hon ur och bad om hjälp för att hon skulle till Arboga på ett möte. Det samlades ganska mycket folk på platsen och efter några minuter kom brandkåren i en Volvo Duett för att hämta mig. Den ordinarie ambulansen var utkallad på annat uppdrag.

 

  

 

Jag kördes medvetslös till Köpings lasarett. Min kamrat måste fått en kraftig chock för han fortsatte till dansstället och berättade där om det inträffade.

 

På lasarettet konstaterades att jag hade en kraftig skallfraktur i bakhuvudets vänstra del och att jag fått en kraftig smäll i ryggen. Mina föräldrar och min bror vakade växelvis över mig flera dagar och vid en ytterligare skallröntgen vaknade jag upp, visste inte var jag var och spydde ner hela röntgenutrustningen. Efter en vecka konstaterades att jag utöver en kraftig hjärnskakning hade skadat balanssinnet och synen på höger öga var kraftigt nedsatt. Ryggen var blåslagen och väldigt öm men som tur var inte allvarligt skadad. Jourläkaren som tog emot mig berättade att jag säkert hade min ungdom att tacka för att jag överlevde.

 

Förmodligen hade vid olyckan folkvagnsbussens utanpåliggande dörrgångjärn träffat mig i bakhuvet eftersom jag var skalperad baktill enligt läkaren. Jag hade fortfarande svårt att förstå vad som hänt mig eftersom jag tappat minnet, Att det var allvarligt förstod jag eftersom jag med hjälp av ett biträde försökte lära mig gå och fick en lapp över högerögat för mitt dubbelseende. När jag fick ta emot besök kom många kompisar med blommor och choklad. Konvalescensen med övningar och undersökningar tog 6 veckor innan jag fick lämna lasarettet.

 

Under den perioden funderad jag mycket över livets sköra tråd. Jag var 18 år och hamnade helt utan egen skuld i denna situation. Kärringen som var nära att ända mitt liv hade 2,77 promille alkohol i blodet. En konstig ilska spred sig i hela min kropp och jag insåg att det var viktigt att glädjas varje dag man kan skåda dagsljuset. Då skakade jag av mig den där Martin Luther som tack vare mammas förmaningar, söndagsskolan och kvällsandakterna på elevhemmet suttit på mina axlar. Jag tappade respekten för det mesta som jag inte själv kunde ha nytta av. Det är många som kallar det för egoism men den ilska som jag då kände över orättvisor kommer fortfarande upp till ytan ibland.

 

Martin Luther 10 november 1483 – 18 februari 1546

 

Efter 6 månader hemma hos mamma kunde jag återvända till skolan där jag fick kämpa för att komma ifatt. Det positiva med konvalescensen på hemmaplan var att jag återknöt kontakten med mina gamla kompisar. Molinskan dömdes efter rättegång i Köping till 6 månaders fängelse och jag tilldömdes 1600kr. för sveda och värk och förstörda kläder. Jag var kallad till rättegången men meddelade helt ärligt att jag inget visste om händelsen. Både min kamrat och jag var närvarande som åhörare och det var första gången jag såg Molinskan efter olyckan vilket inte direkt tyder på riktig ånger från hennes sida.

 

På CVA träffade jag en elektriker som var gift i Finspång och varje helg åkte hem över Katrineholm. När jag frågade om jag kunde få åka med så blev han faktiskt glad eftersom han ofta tyckte det var jobbigt att hålla sig vaken när han var ensam i bilen, speciellt vid returresan på söndagsnatten. Det innebar att han lämnade av mig utanför föräldrahemmet 14.00 på lördagen och att han hämtade mig 23.00 på söndagskvällen. Det passade mig perfekt till att börja med eftersom jag visste att mina kompisar ofta gick på dans på söndagskvällarna.

 

Så blev det.

 

Att på den tiden gå på dans innebar att alla tjejer samlades efter en sida i lokalen och när musiken spelade upp gick killarna och valde och bjöd upp önskad partner. Jag dansade med tjejerna eftersom jag tyckte om att dansa och några planer på partnerskap hade jag aldrig eftersom jag skulle vidare till Arboga 23.00. En kväll bjöd jag upp en flicka som jag inte dansat med tidigare men som jag kände var speciell. Det var mitt första möte med min blivande livskamrat.

 

Värnplikten

1961-1962

 

Lumpen inleddes med 6 veckors trupputbildning. Det var en plåga att bli utsatt för de skrikande trupputbildarnas idiotiska övningar. Troligen reagerade jag så kraftigt beroende på mina förväntningar på en yrkestjänst inom Flygvapnet. För att avleda min aversion mot dumheterna snidade jag mig en pinne som jag alltid hade med mig på övningarna och när befälen frågade vad det var för något visade jag bara pinnen utan kommentarer. Det visade sig vara väldigt effektivt inte bara för min aversion utan ingav också en överraskande respekt för min person. Omgivningen inklusive mina lumparkompisar visste inte hur de skulle uppfatta mitt beteende. Byfånar bemöts för det mesta med medlidande. Yrkestjänst innebar att jag placerades som elmekaniker på 1:a divisionen med bisyssla att assistera vid uppbyggnaden av F11:s flygmuseum.

 

Muck efter 12 månader. Jag fick direkt fast jobb på flyget i Arboga på avdelningen flygradar.

 

Den första tiden bodde jag åter på elevhemmet men det kunde jag ju inte fortsätta med eftersom jag nu var fullbetald yrkesarbetare och elevhemsplatserna var subventionerade av flygvapnet. Personalavdelningen tipsade mig om ett hyresrum hos en änka i Brattberget.

 

Så blev det.

 

Min bror var mycket fiske- och jaktintresserad och reste ofta upp till Särna/Idre för flugfiske på semestern. När jag 1962 följde med så grundlades ett genuint intresse inte bara för flugfisket utan även för landskapets karga människor och natur. Varje år sedan början av 60 talet har jag sedan tillbringat veckan efter midsommar i Särnaområdet.

 

 

På CVA började jag ganska snabbt att få uppdrag inom funktions- och kvalitetskontroll av radarstationer som reparerats eller kom nya från leverantörerna. Det innebar att jag gjorde mina första tjänsteresor till LME i Mölndal som tillverkade Drakens spaningsradar. Ganska omgående konstaterade jag att det var stora skillnader mellan kollektivanställd personal och tjänstemän. Jag var kollektivare och började 07.12 varje morgon, tjänstemännen började 8.12. Tjänstemännen kom ofta ut på verkstan och frågade oss om saker de skulle rapportera på så kallade avdelningsmöten. De var dessutom alltid iklädda kostym och slips och hade fast, högre månadslön. Eftersom jag var personligt bekant med många av ”glidarna” fick jag snart reda på att de hade avlagt ingenjörsexamen. När många dessutom hade läst in sin examen i Katrineholm var det självklart att jag skulle flytta hem igen.

 

Så blev det.

 

Teknis

1963-1965

 

Min ansökan godkändes efter rekommendationsbrev från CVA s personalchef och ”fjärsman” som också var ordförande i kommunstyrelse och skolstyrelse. Ingen i intagningsnämnden kände till flygvapnets utbildning varför rekommendationsbrev var mycket nyttiga.

 

Jag kom väl förberedd när det gällde alla teknikämnen vilket innebar en klackspark i början men det blev lite tuffare när det krävdes pluggande eftersom jag fick ägna mycken tid åt språken för att klara godkänt betyg. Mycket pluggande var det speciellt inför de regelbundna proven och jag minns att jag kände det som jag kom in i den ”andra andningen” ju flera timmar jag fördjupade mig.

 

Det var vid ett sådant tillfälle som jag hade en allvarlig uppgörelse med pappa och min bror. Pappa hade köpt hem ett lastbilslass med björkved inför vintern och det skulle sågas upp och lagras i källaren. Min bror som var bosatt i Flen kom hem för att hjälpa till och jag satt och pluggade inför ett viktigt prov. Jag prioriterade mitt pluggande vilket ingen utom mamma visade någon förståelse för och när psykningarna började närma sig mobbing brast det för mig. Jag stormskällde gråtande att de kunde fara och flyga med sin förbannade ved. Det var nog första gången lillebror tog till orda på skarpen, mycket beroende av att jag aldrig tidigare haft någon anledning. Jag lugnade ner mig och fortsatte plugga och faktiskt tror jag att händelsen övertygade både pappa och brorsan om att jag nu var vuxen och skulle respekteras.

 

Inför det första sommarlovet sökte jag jobb på karosseriverkstaden. Jag kommer ihåg att personalavdelningen frågade om jag sökte praktikjobb och jag visade stolt upp mitt diplom som visade att jag var utbildad telemontör med 7 år i yrket vilket då var ett kriterium för högre veckolön. Telemontörer var en bristvara på karosseriverkstaden som just startat använda den nya tekniken med optisk avkänning och manövrering av entrédörrarna. Jag fick leveranskontrollera elektronikenheterna som kom från en underleverantör. Mot bakgrund av min erfarenhet från flygsäkerhet var den levererade kvaliteten långt ifrån acceptabel ens för bussar och jag är övertygad om att ingen buss levererades med fladdrande dörrar.

 

Många ögonbryn höjdes när jag flyttade ihop med min flickvän utan att vara gift, men det var praktiskt eftersom jag hade närmare till skolan och vi fick mera tid att lära känna varandra.

 

Under den sista terminen fick klassen ofta rekryteringsbesök från de svenska storföretagen och försvarsmakten som hade brist på elektronik- och teleingenjörer. För egen del var det självklart att nappa på ett erbjudande från CVA i Arboga som tydligen höll koll på sina lärlingar och deras förädling. Det blev examen och utdelning av ingenjörsdiplomen i aulan med efterföljande bankett på Stadshotellet.

 

CVA i Arboga

1965-1971

 

Åter i Arboga men nu som tjänsteman på avdelningen flygradar. Vi var 4 ingenjörer som delade kontor. Jag utnyttjade återigen elevhemmet den första tiden när jag sökte bostad. Den första lägenheten hyrde vi på Storgatan 29, den låg på 2:a våningen med en punschveranda ut mot Arbogaån. Vi trivdes bra men det var en liten gammal lägenhet där golven lutade betänkligt. Jag fick via en arbetskamrat tips om en HSB lägenhet som skulle säljas, det var en stor etta med matrum så vi bestämde oss snabbt. Ett så kallat bostadslån skulle göra affären möjlig men när vi ansökte om lånet fick vi svaret att det endast kunde beviljas till gifta sökande.

 

Så blev det.

 

Bröllop

Den 4:e. December 1965 ringde bröllopsklockorna och bröllopsmiddagen firades med många vänner och släktingar.

 

Lägenheten låg på Kapellgatan 24 och ett garage ingick i hyran. Med hjälp av min bror köpte vi vår första bil, en begagnad Saab 92 Sport utrustad med 3 cylinders motor, träratt, flygfåtöljer fram, minimalt baksäte och den lilla runda bakrutan. Det var verkligen en sportbil som maxade 170 km/tim om topplockspackningen höll. När vi väntade vårt första barn byttes lägenheten på Kapellgatan år 1968 till en helt nybyggd 3-rummare, som låg på Brattberget.

 

Dokumentation och Test

Inom flygvapnet var det nu en mycket expansiv aktivitet där mycket av all underhållsdokumentation beställdes från CVA och det var därför naturligt att jag fick börja skriva underhållsmanualer för flygradarstationer. Att skriva instruktioner om hur apparater och teknik ska underhållas och repareras kräver detaljerade kunskaper vilket försvaret och flygvapnet i synnerhet hade hårda krav på. Det hände att vi utfärdade omkonstruktionskrav till tillverkarna av flygburen elektronik.

 

Att på ett effektivt sätt testa funktionaliteten hos flygburna elektroniksystem kom alltmer i fokus under 60 talet. Jag fick ett erbjudande att ingå i en nystartad verksamhet som byggdes upp i CVA:s flyghangar. Den nya filosofin innebar att testsystemen integrerades i en buss som kördes fram till det flygplan som skulle testas. Tidigare demomonterades de enheter som skulle testas för att transporteras till testsystemen. De testbilar vi nu installerade testsystemen i testades i sin tur mot flygplanssimulatorer innan de levererades till flygflottiljerna. För 35 Draken var testbilen ett första steg mot den autotest som jag kom att koncentrera mig på. Jag flyttade från fälthangaren till gruppen som tillsammans med Saab i Linköping på flygförvaltningens uppdrag utvecklade autotestsystemet för flygplan 37 Viggen. Kravspecifikationen utarbetades av oss på CVA och sändes tillsammans med offertförfrågan till tänkbara leverantörer i Sverige och internationellt.

 

MTBF prov Autotest

Hewlett & Packard Co (HP) i Palo Alto, Santa Clara County, California State, USA vann upphandlingen. Testbilen blev nu dubbelt så stor och styrning av stimulisignaler till enheterna och analyserna av mätresultaten från enheterna under test var nästan helt datorstyrd. Utöver den minidator som var hjärtat i systemet ingick en mängd mätinstrument, signalgeneratorer, enheter för datalagring/utskrift och korskopplings/anslutningskablar. Beroende på värmeutvecklingen från all elektronik krävdes också ett kraftfullt kylsystem för att hålla innetemperaturen på exakt 20 C.

 

  

 Teletestbil 037

 

En mycket intensiv utvecklingsperiod startade där den huvudsakliga kommunikationsmetoden med HP var telex, på grund av 8-9 timmars tidsskillnad var fönstret för telefonkontakter begränsat. Många och långa tekniska möten hölls på CVA, flygförvaltningen i Stockholm och hos HP Palo Alto. Innan någon leverans av autotestarna till Sverige kunde ske skulle ett i kravspecifikationen utställt krav på godkänt MTBF prov (Mean Time Between Failures) genomföras av HP och det föll på min lott att på plats följa provet. Min fru som också hon arbetade på CVA var inledningsvis inte alltför entusiastisk att åka till California med vår son som nyss lärt sig gå.

 

Så blev det.

 

På vårvintern 1970 flög vi via Köpenhamn och Seattle till San Fransisco. Till USA flög vi med SAS i en DC8 där endast hälften av platserna var besatta. Vår son som endast var 1 år placerades i en babysitter på kabinväggen mot 1:a klass där han trivdes bra, när han tyckte det blev långtråkigt började han kasta sin napp på passagerarna men ingen tog illa upp, det var snarare ett uppiggande inslag under den 9 timmar långa flygturen.

 

USA var känt för sin patriotism och avsky för kommunism vilket innebar att jag fick många starka rekommendationer att före avresan raka bort det helskägg jag bar. Demonstranter mot Vietnam kriget hade ofta ovårdade helskägg.

 

Så blev det.

 

Jag blev därför ganska förvånad när jag vid mitt första möte med HP och USA kunde konstatera att det fanns många killar med helskägg. Det var också min första erfarenhet av de skrönor som cirkulerade i Sverige om USA. Det var en mycket intensiv tid i mitt förädlingsarbete. Eftersom jag reste som officiell representant för the Royal Swedish Air Force var jag försedd med diplomatvisa vilket underlättade inträdet i USA. Tekniskt sett låg amerikanerna 10 år före oss svenskar och för att fullgöra mitt kontrolluppdrag krävdes givetvis att jag deltog i de produktkurser som HP och deras underleverantörer erbjöd.

 

Redan första veckan på HP när jag bläddrade i den interna telefonkatalogen hittade jag ett namn som jag kände. Jag ringde upp och när Bertil Axelsson svarade ”Bert” utbrast jag ”tjena det är Martin”. Det blev tyst en lång stund innan Bertil kunde tala svenska. Bertil gick lärlingsutbildningen och bodde på elevhemmet samtidigt med mig. Han slutade ett år före mig och for sen till Australien. Nu var han amerikansk medborgare gift med Alicia och bosatt i San Jose. Vi träffades ofta familjevis eftersom vår son och deras dotter Carina var ungefär jämngamla. Under min första tid i Kalifornien utökades mitt kontrolluppdrag med kylaggregatet från ett företag i Ohio och kablaget från Raychem i Menlo Park. Det var därför bra att fru och son fick bo hos Bertils familj när jag reste.

 

Utöver min egen utbildning ingick att tillsammans med HP sätta samman och boka in de utbildningar som den första svenska teknikergruppen skulle genomgå på plats. Det kom 8 mycket inspirerade tekniklärare från flygvapnet som stannade för en 6 veckors kurs.

 

 

 

Efter 3 månader avbröts MTBF provet på HP:s begäran och vi åkte hem. Det tog inte många veckor för HP att införa nödvändiga uppgraderingar på systemet så jag reste tillbaka ensam.

 

Mitt arbete bestod i att under kontorstid övervaka driften av den plomberade autotestaren som programmerats för att kontinuerligt testa alla stimuli och mätinstrument. När något oförutsett mätresultat upptäcktes fick inga analyser eller korrektiva åtgärder vidtas utan mitt godkännande. Eftersom testet pågick 24 timmar per dygn var kravet att jag utanför kontorstid skulle vara kontaktbar via telefon och vid behov inställa mig inom 3 timmar. Det begränsade rörelsefriheten till Silicon Valley.

Paulo Alto var ett mycket populärt besöksmål för höga chefer från Flygförvaltningen och CVA och när jag vid ett besök av CVA:s överingenjör informerade om projektstatus passade jag på att berätta att testerna var försenade och att jag ville ha avlösning. Han var helt oförstående till min begäran och svarade ”ingenjören ska inte vara missnöjd, tänk om jag i ingenjörens ålder fått samma möjlighet till vidareutbildning”. Min kommentar var att jag inte kunde ta ansvar för hans yrkesval vilket blev slutet på den diskussionen. Efter 12 veckors jourtjänst i Paulo Alto kom så avlösningen från CVA och testet fortsatte 4 veckor till. Det var en underbar känsla att komma hem till Brattberget igen och träffa familjen. När jag kom släpande på min stora resväska uppför trappan iklädd min stora Stetsonhatt väntade de med öppen dörr. Min fru hade säkert berättat för sonen att pappa skulle komma hem varför han förväntansfull kom mig till mötes men när vi fick ögonkontakt vände han tvärt och gömde sig bakom sin mamma. Det tog en stund innan sonen tinade upp och jag kände att en tvååring inte kan lämnas så lång tid med bibehållet förtroende.

 

När jag kom hem drev jag frågan om ersättning för mitt jourarbete och mötte givetvis samma attityd som från överingenjören men fick slutligen en slant beviljat av verkstadsdirektören. Arbetet på CVA var toppen med undantag för den byråkrati jag dagligen konfronterades med. Alla beslut togs över mitt huvud trots att jag nu hade nyvunnen kompetens och kontakterna med HP. Jag skrev mängder av dokument som undertecknades av andra som hade den rätten på grund av många tjänsteår. Det blev inte bättre när jag i ett lönesamtal upplystes om att alla var mycket nöjda med min insats men det var många andra före i kön för högre lönegrad. En platsannons i Dagens Nyheter förändrade allt.

 

Fortsättning

Detaljer om mitt yrkesliv efter Flygvapnet finns i dokumentet

CVA-LÄRLINGENS FÖRÄDLINGSRESA MOT PENSIONEN.